Hit mot Danas sälla stränder hördes
Ljudet af din stämmas harmoni.
Syster, ljuft af den min känsla rördes:
Hittills okänd vällust var deri.
Ack, i nordens fordna hjeltedagar
Mildt förentes våra rösters ljud.
Skönast hördes vi vid skaldens lagar
Sjunga krigets, sjunga hjertats gud.
Men, min syster, seder, språk och tider
Löste detta sköna rosenband.
Hvar för sig sin lager ensam vrider,
Stämmer harpan, ack, med ensam hand.
Derför glädjen i min blick sig röjde,
Derför nämde jag den dagen säll,
Då din röst förtrollande sig höjde
Ifrån Sveas ljungbeväxta fjäll.
Ack, så kom — se mina armar sträckas —
Skynda mot min hulda systerbarm!
Ack, så kom! Må evigt aldrig släckas
Lågan, som har gjort vår vänskap varm!
Sänd, Apollo, sänd med faders-löje
Nordens sångmör faders-blickar ned!
Öfver dem låt hvila ro och nöje,
Hvila trofast enighet och fred!
