De Förste
|
| Sign. K, Tryckt i Dagligt Allehanda 1848-06-21 |
De Förste.
Danska och efter dem svenska tidningar hafva berättat huruledes Löjtnanterna Baron Lejonhufvud och G. L. Sommelius stupat i striden vid Düppel; den förre hade dött genast, den sednare på väg till lasarettet, men båda hade fallit med ära. — Svenska och Danska skalder hafva redan egnat deras hjeltedöd inspirerade sånger. Medan tonerna af dem för en lyssnande framtid besjunga det gamla, ständigt nya, svenska mannamodet — må det tillåtas oss att, allenast för det närvarande ögonblickets hågkomst och saknad, med några enkla drag teckna dessa tvänne svenska krigare.
Lejonhufvud, till sitt yttre lång, smärt och vacker, aktad som skicklig officer, afhållen af vänner och kamrater, egde nordiskt krigarsinne, i förening med nordisk vekhet. Om än hans tjugofemåriga, outvuxna tankar icke flögo likt Sommelii, oroligt örnlikt kretsande kring himmel och jord, så behöfdes det ej heller — han hittade med hjertat rakt fram genom lifvet till döden. Förenad med sin familj genom skära, innerliga band, om hvilka mycket skulle vara att förtälja, så framt icke vördnaden för familjelifvets och sorgens heliga tystnad afhölle oss derifrån, tillskref han de sina aftonen före bataljen ett bref, hit anländande nästan samtidigt med underrättelsen om hans död. Han beskrifver deri enkelt och hjertligt, efter hvad man berättat oss, huru väl han befann sig bland Danskarne, sin längtan att ånyo komma i aktiv verksamhet, talte med förtjusning om den vackra natur af hvilken han omgafs, under yttrande att han der önskade sig ett hem, och berättade slutligen att den påföljande dagens och stridens lösen skulle blifva Gravenstein. Dagen derpå gick han med ett rent samvetes och ett ungt hjertas glada mod i striden, utmärkte sig som vanligt, och föll, träffad af tvänne ögonblickligt dödande kulor, den ena i halsen, den andra i hjerta.
Sommelius var en annan natur. Skald och krigare, vulkanisk, lidelsefull, mjeltsjuk i lif och i sång. När höstvinden jagade de vissnade bladen i de aflöfvade lunderna och det blef mörkt och qvaft inom honom, var det hans lust att på en skummande springare ila i kapp med stormarne öfver obanade vägar och stigar. Först i elementernas uppror lugnade sig hans oroliga själ; Kända, under signaturen Beppo, äro hans poesier till större delen snillrika feberdrömmar, förfärliga dödskampsfantasier, blandade med vild humor och cyniska plattheter. Hindret för hans utveckling låg i bristande jemvigt och harmoni, dessa, i förening med en half och fragmentarisk bildning, fostrade mången gång missljud, underliga, i vexten knutna skapelser, liknande hvad allmogen kallar «trollträn», Hans poetiska idéer vuxo, för att fortsätta bilden, fasta och starka som mazurbjörken, men äfven knotiga och yckfulla som den. Byroniska flammformationer funos i hans inre lifs kärna, men sjelfva det yttre af själen kunde likt mazurbjörken ej i sitt naturliga skick slätpoleras. Hans ande måste derför, att vi så må såga, söndersågas i lifvet, för att sedan genom döden, i en annan verld måhända, utarbetas till ett konstrikt och fulländadt helt.
Utom en mängd lyriska stycken i Poetiskas Kalendrar och i Tidningar har han utgifvit: «Silhouetter klippta i papp af Doktor Dulcamara» samt «Vallmoknoppar plockade på steppen af Beppo». Vi tillåta oss citera åtskilliga stycken, på det läsaren sjelf må förnya bekantskapen med denna originella skaldenatur. Hvad säges t. ex. om följande lilla poem: Till Örnen.
Örn som bland rullande åskmolnen far
Och skär dem med kraftiga vingar,
Som väldigt på härtåg bland stjernorna drar
Och flyger kring solen i ringar!
Dig egnas min längtan, min brinnande håg!
Ack! vore jag endast din like,
Jag samm, liksom du, högt på lufthafvets våg
Och landsteg i stormarnas rike!
om dessa slutverser af «Daemonerna»?
Jag är sårad! luften tjocknar
För mitt öga, ljuset slocknar
För de skumma blickarna,
Re'n det går omkring i ringar!
Liksom om de hade vingar
Från mig fly lifskrafterna!
Ej jag tål en knekt, som gråter;
I Gehenna ses vi åter
Bland de fallna änglarna —
Eller ock i himmelriket!
Nu, a Dio! strunt i liket!
Glömmen mig, — ej segrarna!
eller följande verser ur hans dedikation till Kronprinsen:
«Det hven omkring mig: friska vindkast buro
Min eldsjäl framåt på sitt yra tåg —
Och hvassa ilar luften genomskuro,
Som skeppets framstam klipper hafvets våg;
Jag var ej ensam mer: jag mycket sporde
Och sällskap mig min stackars sångmö gjorde.
Jag såg ett svalg, såg Verldssystemer hvälfva
Sig omkring fästet i symetrisk dans,
Såg sphérer rulla och kometer skälfva,
Som de fördömda, uti Solens glans,
Såg månar med förbleknade anleten
Likt kalla lik i sjelfva evigheten.
Jag såg, hur glober vräktes öfverända
Och hörde echo't af förstörarns skratt.
Bland toma himlar, helveten förbrända,
På brutna stalpers stol en Konung satt —
Och redde ut ett virr-varr: (menskoödens)
Jag var i lifvets thronsal och i dödens.
Likt masken, som på brustna hjertat krälar,
Djupt under pinorummets mörka hvalf
I tviflets natt sig vredo dystra själar;
Af suckars genljud afgrunds-kryptan skalf.
Der lågo lejon såsom barn och qvedo —
Och örnar vältrande i grus sig vredo.
Jag öfver slagfält drog i månskensnätter,
Der härar andats ut sitt vilda mod
Och tistlar gro i hjeltarnes skeletter
Och ljungen ymnigt druckit kämpars blod
Jag var ej ensam bland de slöa svärden:
Inbillningen var med på pilgrimsfärden.»
Dessa tvänne skilda naturer, Sommelius och Lejonhufvud, funno en gemensam död i strid för en gemensam sak! — I sanning! hög och skön måste denna sak vara när båda hvar från sitt håll känt sig dragna till densamma och i den förenats! —
En ärofull lefnad är i närvarande sekel visserligen alltid ovanlig, dock vida vanligare än en ärofull död. En död som dessas eger icke till motstycke; den får sin plats på det främsta bladet af den nordiska framtidens häfder. Lyckliga de! Hvem vet hvad ett längre lif kunnat innebära? Kanske vanliga händelser och omsorger — och nu i stället en död så lätt, så vårfrisk, så enkel och glad. — En död som en lyrisk sång, kort och omätlig som Marseillaisen, en död för Skandinavien och det gemensamma fäderneslandet!
«Men — spörjer oss måhända någon — «hvarför blir just deras död odödlig? Huru vacker och hjeltemodig den än må vara — månne icke otaliga andra unga krigare med lika varma hjertan, glada förhoppningar och okufligt mod stupat okända och glömda? Månne icke tusentals svenska krigare obemärkta och ohämnade fallit, hvilkas ben äro glömda och gömda i Finlands mossar och skogar? —
Vi vilja besvara detta med en liten skizz.
När det slägtet som nu lefver dött ut och gått till ro, när striden mellan Tyskar och Danskar längesedan är slutad, och frid och flit ånyo uppbyggt och uppfyllt de brända och plundrade boningarne på de ställen, hvarest kriget för Skandinaviskt språk och nationalitet nu tumlar kring som bäst under mord och brand, när Sleswigs gröna bokar gunga och hviska som fordom i vinden, under det solstrålarne leka mellan löfhvalfven, och näktergalarne sjunga om sommarqvällens tystnad och frid, när blommorna öfvertäcka de nu blodsköljda valplatserne, och fjärilar och bin berusa sig af deras doft — då kommer en svensk resande — en bland många — för att skåda dessa ställens naturskönheter, Düppels och Alsens romantiska, minnesrika nejder. Vägvisaren — Dansk eller rättare då Skandinav, som den andre, — förer honom till en grafplats, skuggad af lummiga trän. «Här — säger han — ligga Svenskarne som stupade der borta vid Düppel.» «Sommelius och Lejonhufvud!» utropar den resande, och en högtidligt vemodig, men likväl stolt och glad känsla genomfar honom — dessa två, som kämpade och föllo så frimodigt för vårt herrliga Skandinavien! — «Ja — skall vägvisaren svara — de två voro de första!»