←  Det nya Templet på Drottninggatan
De Tre Vise-Polismästarne
av August Blanche
Innehåll  →
Ur Nya Freja, tryckt i Nya Freja 1838, n:r 23 (23 Okt. 1838)


De Tre Vise-Polismästarne.

Lyckliga Fädernesland! De vises antal ökas allt mer och mer inom dina landamären; det finnes kanhända snart ingen plats af någorlunda värde i samhället, der ej en vise finnes, man må räkna ifrån och med den väl stoppade taburetten till och med den trädsmakande skolbänken. Vår odödlige Hofkansler är sjelf en typ för alla vise; hur tryggt hvilar ej tryckfriheten, detta af tidsandan i grund förderfvade barn, under hans vingars skugga! — O! »måtte denna skugga ej bli mindre!» — Och att den ej blir mindre, utan snarare allt tätare och tätare, lärer oss den dagliga erfarenheten. — Men bort från dessa högre regioner, der den oinvigde tappar förståndet och mister sina ögons ljus, och hastom till en mindre bländande skådeplats! — Armbåga dig fram genom denna brokiga skara af Polisbetjenter, Gensd'armer och Separationskarlar in i Kongl. Poliskammaren, och du har snart inför dina ögon på en gång tre vise Polismästare: Hultberg, Limnelius och Harlingson — namn som länge nog skola stå och skyldra i Polisstyrelsens annaler, utan att man derföre om dem kan säga, att de gjort någon honneur.

Hr Hultberg kallas primus inter pares; och «thetta med rätta.» När hans förfärliga namn ljuder, komma de Rabulister i en förfärlig byxångest; de känna de rysligaste ilningar nedåt ryggen; de känna med visshet, hvar hans vishet sitter, och bäfva för densamma, så bakvänd den än är; de veta, med ett ord, hvad en tillförordnad i ordets egentliga bemärkelse vill säga. —- Men låtom oss ej upprifva de gamla såren! De hafva tystnat nu, dessa kantschuckens svågrar, desse Riddare «de la triste figure.« Hr Hultberg gick emellertid ur den »förfärliga emeuten», beundrad för sin vishet och qvarstår ännu såsom sådan. Till efterverlden går han utan tvifvel, och bäres då framför honom den riksvigtiga kantschucken, kring hvilken, som standarer, höja sig de hårdt pröfvade, de starkt väderbitna bussaronger.

Herr Limnelius är äfven en vise; men det är blott ”Sundhetspolisen och den allmänna Renhållningen” hans vishet omfattar. När man emot hvarändra ställer Herr Limnelius och den befattning honom är ombetrodd, stannar man genast vid den tanken, att vederbörande, vid hans utnämnande , måtte för ögonen haft det gamla ordspråket: ”Den ena spiken jagar ut den andra.” — Jag hade deremot ett helt annat i minnet, nemligen: ”Göra bocken till trädgårdsmästare.” — Äfven Herr Limnelius går till efterverlden, bärande på ett, redan under Registratur-tiden förfärdigadt; gyllene byende den Allmänna Renhållningen. För honom darrar icke packet — men väl packartoryet.

Herr Harlingson är den tredje vise. Han är en lagman och, efter det rimmar si så lätt, äfven en svagman; men han är på visst sätt en modig man; ty så korpulent han än är, har han likväl icke tvekat krypa emellan ”barken och trädet.” Skada blott, att han kröp in, utan att se sig om efter utgången, hvadan han, i stället för att vara pösande, som en rifvebrödspudding, numera är flat, som en pannkaka. — Förlåt dessa djerfva bilder! — Det tyckes nu, som om han, i stället för att med kamraterne gå till efterverlden, satt sig på efterkälken; och som han, lik månmenniskorna, bär sitt eget hufvud under armen, presenterande det, hvart han kommer, taga sig de smädare den anledningen att tro, det han hufvudlöst far sin väg fram; — men hvad man skall göra af den öfriga kroppen, si det sätter myror i hufvudet på vederbörande. Emellertid förefaller han mig nu som en vise, fallen ur sin egen bikupa.

»Vi ha tecknat en tafla med mörka skuggor», som Geijer säger. Att teckningen är ofullkomlig, medger jag gerna; men får då äfven fullkomligt i sin ordning medge, att ämnet desslikes är i högsta grad ofullkomligt. Hvad ytterligare har man dessutom att tillägga? På sin höjd den fromma önskan: att de tre vise männen ej måtte förlora den stjerna, det månde vara Nordstjernans order Wasen, som ledande tindrar öfver deras hufvuden; att de rökelser, de bära, måtte blifva herranom behaglige; och att slutligen hvar och en af dem måtte på ett lysande sätt varda befordrad: Hr Hultberg till Statssekreterare för Finanserna, Hr Limnelius till D:o för Eklesiastik-ärenderna, och Hr Harlingsson till — Justitie Statsminister! Och kan detta vara nog tills vidare.

—e.