De grekiska koloniernas blomstringstid
| ← De grekiska koloniernas uppkomst |
|
De grekiska koloniernas förfall före de persiska krigen → |
7. De grekiska koloniernas blomstringstid.
Beträffande koloniens ställning till moderstaden följde Grekland och Rom en motsatt politik. Det förra lät bestämma sig af frihetssinnet, det sednare af hersklystnaden. Om sålunda den grekiska kolonien fick lösgöra sig ifrån moderstaden, för att fritt styra sig sjelf, så var hon likväl ej befriad från alla pligter emot sitt fordna fädernesland. Förhållandet vexlade dock efter tiden och omständigheterna för den nya stadens anläggning. De första kolonierna, som oftast lemnade fädernejorden under påtryckning af en främmande och eröfrande stam eller af ett fiendtligt parti, bröto fullständigt med sin moderstad, hvilken snart förlorade dem ur sigte och glömde dem. De senare kolonierna åter, hvilka vanligen skilde sig ifrån moderstaden i frid och god vänskap, förblefvo fästade vid henne genom religionens och den dotterliga kärlekens band. De togo med sig moderstadens gudar, dess styrelsesätt, ofta dess namn, någon gång dess prester och ett yttre tecken till evigt förbund, såsom den heliga eld, hvilken Jonerna medförde från Prytaneion i Athen, och som, om den slocknade, blott kunde återtändas på moderstadens altare. Till moderstadens fester skickade kolonien sändebud och offer; vid sina egna gaf hon en hedersplats åt medborgare från moderstaden, och desse fingo först smaka på offerdjurens kött. Senare, efter de persiska krigen, hade en stad strängare fordringar på de kolonier, som anlades. Det var ej längre nog med det gamla förhållandet af ömsesidig välvilja; de nya anläggningarne betraktades blott som utposter för krig och handel, hvilkas förnämsta uppgift var att betrygga moderstadens välde. Detta nya kolonisationssystem gjorde sig gällande i Athen på Perikles’ tid, liksom det var gällande i Karthago och allra strängast i Rom.
Förhållandet mellan de kolonier, som uppstått den ena ur den andra, var detsamma, som emellan kolonien och moderstaden. Så till exempel var Epidamnos skyldigt att iakttaga samma pligter emot Korkyra, som Korkyra emot Korinth. Mellan kolonier med mindre frändskap, men mellan hvilka en nära stamförvandtskap rådde, uppkommo förbund, som liknade amphiktyonierna. Men dylika föreningar förekomma blott mellan de asiatiska kolonierna. De elfva äoliska städerna hade sannolikt ett gemensamt Apollonstempel. De tolf joniska städerna skickade på vissa tider ombud, icke blott till gemensamma fester, utan äfven för att afhandla nationela angelägenheter; de samlades omkring Poseidons tempel, hvilket höjde sig på berget Mykale, midt emot Samos. Likväl var äfven mellan Jonerna sambandet alltid mer af religiös än politisk natur; och det var blott ytterst sällan och då hela Jonien fann sig hotadt, som dessa städer mot en gemensam fara satte ett gemensamt försvar. Dorerna egde äfven en dylik förening, hvars medelpunkt var Apollon Triopios’ tempel; men de lemnade der blott tillträde för sex städer: Lindos, Jalysos och Kameiros, alla tre på ön Rhodos, Halikarnassos och Knidos på fastlandets kust, samt Kos på ön med samma namn. Det är den doriska sexstaden (hexapolis), hvaraf blott blef en femstad (pentapolis), sedan Halikarnassos derifrån blifvit uteslutet.
Det är anmärkningsvärdt, att de grekiska kolonierna i Asien blefvo moderlandets föregångare på civilisationens väg. Till denna företeelse finnas flera skäl. Det första är, att nybyggarne ej slogo sig ned ibland barbarer, som de måste besegra, utan ibland beslägtade folk. Föga strid egde rum, och en hastig och fredlig blandning af folken, hvilken är så ogynsam för bildning och framåtskridande uppkom. En annan gynnande omständighet var närheten af och beröringen med de kulturformer, som då voro de mest utvecklade i verlden, Lydiens, Pheniciens, Egyptens, Babyloniens och Assyriens. Härtill kom slutligen jordmånens och klimatets härliga beskaffenhet.
De grekiska kolonierna försummade ej åkerbruket, men de öfverlemnade sig i synnerhet åt handeln och sjöfarten. De förjagade sina medtäflare Phenicierna ifrån Ägäiska och Svarta hafven, och deras talrika fartyg förde till försäljning Phrygiens ull, väfd och på ett ypperligt sätt bearbetad i Miletos och Joniens andra städer; olja, skördad längs utefter hela Asiens kust; papyrus från Egypten; frukter och vin från Grekland; byggnadsvirke från Thrakien; säd, hudar, tjära, vax och lin från Krim och angränsande trakter, saltad fisk och kött från stränderna af Svarta hafvet; guldstoft från Kolchis; ädla metaller från Armenien och Ural; vällukter och rökverk från Arabien; elfenben från Afrika; ädla stenar, perlor och silke från Indien och China, förda med karavaner till Dioskurias, innerst vid Svarta hafvet, eller på skepp till städerna vid Persiska viken; ambra från Adriatiska hafvet; krukmakeriarbeten från Athen; de tusen olika saker, som deras egen, Lydiens, Pheniciens och Babylons konstflit åstadkom; och må vi slutligen ej glömma den köpmansvara, som då för tiden var den mest eftersökta, menniskan sjelf. Henne köpte man ifrån alla land.
Två städer gingo på denna väg i spetsen för de öfriga, Phokäa och Miletos; under det den första utsträckte sina färder mot vester, undersökte kusterna af Italien, Korsika, Gallien, Spanien och for igenom Gibraltars sund, tog den andra för sin räkning ett annat haf, hvilket den, oaktadt den farliga seglingen derpå, kallade det gästvänliga hafvet (Pontos Evxeinos), liksom Portugiserna kallade den Stormiga udden för Goda Hopps-udden.
De asiatiske Grekernas handel nådde sin höjdpunkt i det sjunde och sjette århundradet. År 704 hade Samierna ännu icke en enda treroddare. År 550 äro Jonerna herrar på det Ägäiska hafvet: Korkyra och Korinth på det Joniska; södra Italien har blifvit det Stora Grekland; Marseille undantränger Phenicierna i Gallien; i Afrika blomstra Kyrene och Naukratis. Till denna tid hör också de italiska Grekernas storhet; Sybaris’ magt svarade emot Miletos’ och Krotons rikedom emot Phokäas.
Joniens underkufvande af Perserna, de sabelliska folkslagens oupphörliga anfall mot Grekerna i Italien, och slutligen de faror, som hotade sjelfva moderlandets frihet, gjorde ett hastigt slut på de grekiska koloniernas glansperiod. De lyckliga frukter, som denna hade att bringa till mognad, hunno likväl att blifva skördade innandess.
Civilisationen går raskare framåt hos handelsidkande folk än hos åkerbrukande och nomadiserande, i synnerhet om deras fartyg och deras köpmän komma i beröring med civiliserade länder. På samma gång de förvärfva sig de rikedomar, som äro nödvändiga till konstens uppmuntran, öppnas och skärpes deras sinne genom åsynen af alla de olikartade föremålen. Greklands unga civilisation hade mycket att hemta från Egypten och Assyrien, och hon gjorde det äfven, icke blott genom sina köpmän, utan äfven genom sina resande och sina landsflyktige. Hvar och en af dessa grekiska städer var sålunda en beröringspunkt mellan Grekland och Orientens gamla samhällen; hvar och en tillgodogjorde sig jemte handelsvarorna i dessa kulturländer äfven deras kunskaper och konstskicklighet. Liksom de latinska bokstäfverna äro af etruskisk, äro de grekiska af pheniciskt ursprung, icke blott till form och ordningsföljd, utan äfven delvis till namn. Det äldsta i Grekland följda vigt- och myntsystem, nemligen Äginas med sina talenter, miner och oboler, är detsamma som det babyloniska och pheniciska. Egypten fick släppa till geometrien, Kaldéen astronomien, Phenicien sina lärdomar i handel och sjöfart, och alla dessa länder, men särskildt Mindre Asien och Thrakien, de trosläror, hvilka under en hög forntid utgjorde det ursprungliga innehållet i den grekiska religionen.
Jonerna, hvilka hastigt blefvo rika, öfverlemnade sig visserligen åt ett yppigt och vekligt lefnadssätt, men detta synes åtminstone ej i början hafva hämmat utvecklingen af deras lysande anlag. »Aldrig har naturen inom ett så inskränkt område och på så kort tid frambragt ett så stort antal framstående förmågor och storartade snillen. Herodotos föddes i Halikarnassos, Hippokrates på Kos, Thales i Miletos, Pythagoras på Samos, Parrhasios i Ephesos, Xenophanes i Kolophon, Anakreon på Teos, Anaxagoras i Klazomenä, Homeros öfverallt.» (Barthélemy).
Den grekiska religionen hade ersatt abstrakta och symboliska gudar genom personliga väsen. Denna förändring öppnade för skaldekonsten ett vidsträckt fält. Hjeltedikten (epos) utgick derifrån helt naturligt, men en hjeltedikt, hvari menniskan aldrig förkrossas af det underbara. Denna art af poesi härstammade från Jonien, hvars städer tvistade om äran att vara Homeros’ födelseort. I spåren efter Achillevs’ och Odyssevs’ sångare följde en hel skara af episka skalder. Namnen på tjugo eller trettio hafva räddats undan glömskan, men nästan ingenting af deras arbeten. Man kallade dem cykliska skalder, emedan deras sånger tillsammans bildade liksom ett fullständigt helt af berättelser angående hjeltetiden. De besjöngo de gamle hjeltarnes bedrifter eller de händelser i det trojanska kriget, hvilka ej blifvit vidrörda i de Homeriska sångerna, och hopsamlade, såsom Äschylos säger, brödsmulorna från Homeros’ bord. Den episka sånggudinnan efterträddes af elegiens och lyrikens. Denna senare begynte sina sånger på samma ställen, hvarest Homeros hade uppträdt, och fortsatte dem under tre århundraden, från det åttonde till det femte, med en framgång, som vi kunna sluta oss till af de få qvarlefvor, som deraf finnas i behåll. Inom denna art af poesi fins ingen Homeros, hvars rykte fördunklar eller i sig upptager alla sina medtäflares. Pindaros, som på ett ärofullt sätt afslutar raden af dessa skalder, är ej tillräckligt stor, för att låta oss glömma sina föregångare, ehuru tiden, hvilken har stympat deras verk, har varit mer skonsam emot honom. Terpandros från Lesbos, hvilken skall hafva försett lyran med sju strängar, Alkäos och Sappho, Mitylenes och hela Greklands ära, Arion från Methymna, hvilken författade hymner och sånger, Alkman från Sardes, hvilken lefde i Sparta och der skref sånger, utmärkta för sin kraft, Jonerna Anakreon från Teos, Simonides från Keos och dennes brorson Bakchylides äro ej helt och hållet fördunklade, ehuru blott en liten del af deras sånger blifvit räddade. Stesichoros från Himera lät i sina sånger en från kören skild person berätta en händelse och
förberedde sålunda dramats uppkomst. Kollinos från Ephesos, hvilken uppfann den elegiska versformen, använde i likhet med Tyrtäos densamma för krigssånger; derefter betjenade sig Mimnermos från Smyrna eller Kolophon deraf, för att uttrycka sorg eller glädje, smärta eller njutning. En samtida till Kallinos och Tyrtäos, Archilochos från Paros, uppfann omkr. år 680 jamben, hvilken han begagnade för sina bittra satirer; Ephesiern Hipponax trädde uti hans fotspår. Det sjunde århundradet afslutades genom de så kallade gnomiska skalderna eller författarne af tänkespråk och praktiska vishetsregler. Sådana voro Phokylides från Miletos, Solon från Athen, Theognis, Megaras aristokratiske skald, och Äsopos, hvilken föddes i Thrakien, men lefde på Samos.
Sålunda blomstrade under hela denna tid skaldekonsten företrädesvis på kusterna af Asien och på öarna. Kolonierna på Sicilien hafva blott att anföra Stesichioros och lustspelets uppfinnare, Epicharmos, hvilken föddes på Kos, men lefde och verkade i Syrakusa. Moderlandet har blott tre namn, Tyrtäos, Solon och Theognis. Det hade visserligen också Hesiodos, men han var bördig från det äoliska Kyme. Och hvad var väl den böotiske skalden vid sidan af den blinde siare, på hvilken Smyrna och Chios gjorde anspråk! De asiatiska kolonierna hade sålunda fått på sin lott alla sånggudinnornas gåfvor: hjeltedikten, elegien, satiren, fabeln och poesiens oåtskiljaktiga ledsagarinna, musiken. Hvad fattades dem sålunda i poetiskt hänseende? Dramat. Att åstadkomma detta var en ära, hvilken var Athen förbehållen.
De första prosaförfattare utgingo äfven från kolonierna, Pherekydes från Syros skref omkr. år 550 en theogoni, den första på prosa skrifna bok, af hvilken någonting finnes i behåll. Kadmos från Miletos, hvilken utgaf sitt fäderneslands historia, Hekatäos, hans landsman, och Hellanikos från Mitylene voro Herodotos’ föregångare, hvilken skulle skildra Greklands seger öfver Asien uti de persiska krigen.
Den rastlösa själsverksamhet, hvilken införde de asiatiske Grekerna på alla konstens[1] och vetenskapens områden, förmådde dem också att söka utforska svaret på de stora frågorna om Guds, verldens och menniskans natur och beskaffenhet, hvilka menniskoanden alltid för sig uppställer. Mindre Asien blef sålunda filosofiens vagga.
Vid sina första steg visar sig filosofien invecklad i religionens och poesiens band. Det kunde ej vara annorlunda. Men under det sjette århundradet började religionen redan på att förfalla. Man hade omgifvit gudarne med sagor, hvilka dag från dag blefvo allt mer omständliga, mer underbara, men också mindre rena. Deras lif blef öfverlastadt af råa händelser och grofva dikter, hvilka smickrade mängdens sinnliga passioner, och som skalder och konstnärer gjorde ännu farligare genom att utsmycka dem med diktens och konstens alla behag. Följden blef, att de, som genom sitt förstånd och sitt hjerta höjde sig öfver mängden, oberoende af dessa fabler började söka efter den förmörkade sanningen. Några af desse filosofer, de s. k. vise, sysselsatte sig i synnerhet med den praktiska sedeläran. Man är hvarken fullt ense om deras antal eller deras namn. Somliga uppgifva sju, andra tio. Thales från Miletos, Bias från Priene, Pittakos från Mitylene och Solon från Athen äro de, som vunnit allmänt erkännande. Med dem förenas vanligen Cheilon från Sparta, Kleobulos från Lindos och Periandros från Korinth, hvilken likväl var en grym tyrann. Man har bevarat några af deras grundsatser. Sådana voro: »Lär känna dig sjelf;» — »Gör ingenting för mycket;» — »Hvad gifver vishet?» »Erfarenheten;» — »Den sanna friheten är ett rent samvete;» — »Gör ej sjelf, hvad som misshagar dig hos andra.»
Den första filosofiska skolan var den joniska, hvilken grundades af Thales, den förste Grek, som bröt med sagoverlden och blott såg naturkrafter, der Homeros och Hesiodos hade sett gudar. Några enkla iakttagelser angående vattnet och den allmänna tron, att floden Okeanos omgåfve jorden, voro enligt Aristoteles de element, af hvilka Thales hopfogade sitt verldssystem, i hvilket vattnet betraktades som alltings ursprung, emedan det, i och för sig sjelft formlöst, kan antaga alla möjliga former. »Allt uppkommer deraf, och allting återvänder dit», sade han. Ungefär femtio år senare kom Anaximenes från Miletos till den slutsatsen, att luften var alltings gemensamma lifskälla, och Herakleitos från Ephesos ansåg denna utgöras af elden. Småningom förde likväl dessa filosofiska forskningar till kännedomen om ett högsta väsen, hvilket, skildt från den synliga verlden, förlänar henne rörelse, form och ordning. Nästan samtidigt med den joniska filosofien uppkommo i Italien två andra filosofiska skolor, den eleatiska, stiftad af Xenophanes från Kolophon, och den ännu berömdare pythagoreiska, hvilken bär den ryktbare Pythagoras’ namn.
Pythagoras, född på Samos omkr. år 580, utvandrade till Italien, som det berättas af hat till tyrannen Polykrates, och bosatte sig i Kroton. Han hade rest mycket och besökt såväl Egypten som Babylon. Det är kanhända derifrån, han medförde den kärlek för de matematiska vetenskaperna, hvilken utmärker hans skola. Man tillägger honom flere upptäckter inom geometrien, astronomien och musiken; men hans läror om talen och om själavandringen hafva i synnerhet gjort honom ryktbar.
För att gifva sina filosofiska satser anseende och spridning, åstadkom Pythagoras en ryktbar inrättning, ett slags orden, inom hvilken stränga förberedelser gjorde lärjungarne skicklige att mottaga mästarens religiösa, filosofiska och politiska läror. Med tillhjelp af detta halft presterliga, halft politiska brödraskap ville Pythagoras göra visheten och dygden herskande såväl uti staten som hos den enskilde. Hänförelsen och den stränga lydnaden hos hans lärjungar förvärfvade honom snart uti Kroton, Lokri, Kaulonia, Tarent och Metapontion ett anseende, som tillät honom att utföra en sedlig och politisk revolution uti dessa städer. Men de aristokratiska grundsatser, hans politiska läror innehöllo, blefvo alltmer utpreglade; hans anhängare togo magten i besittning och visade sig troligen, liksom hvarje segerrikt parti, alltför litet fördragsamme. En dag, då Pythagoreerna i Kroton, hvilka innehade styrelsen, efter en seger öfver Sybaris ville förbehålla sig hela bytet, bröt oviljan lös. Pythagoreerna blefvo skingrade, och många af dem omkommo (505); likväl fortlefde deras läror, och den döende hedendomen sammanband dem med Platons, för att bekämpa kristendomen. Pythagoras sjelf synes hafva dött i Metapontion någon tid efter upplösningen af hans skola. Han betraktades till och med af sina samtida såsom ett nästan öfvernaturligt väsen, som stod i förbindelse med gudarne. De berättelser, som angående honom uppkommo, tillväxte under hvarje mansålder genom nya underbara tillägg, liksom helgonlegenderna under medeltiden. Man berättade, att han under sitt lif nedstigit i underjorden, och att han efter sin död uppenbarat sig för sina vänner. Man lät honom förutsäga kommande ting, stilla stormar, komma smittosamma sjukdomar att upphöra och så vidare.
Efter ett mynt från Samos.
- ↑ Den grekiska konstens historia kommer att längre fram skildras i ett särskildt kapitel af prof. L. Dietrichson.