Den motsträfvige brudgummen.
De klädde en brud i bröllopsskrud,
— I qväden väl, om i kunnen —
Då helsade brudgummenhem till sin brud:
»Jag vill inte vara brudgumme.»
Och när som de kommo till kyrkogård,
Två honom lede, den tredje dref på,
För han ej ville vara brudgumme.
Och när som de kommo på kyrkovall,
Då hördes så grannt, hur den stackarn han gnall:
»Jag vill inte vara brudgumme.»
Och när som de kommo i kyrkodörr,
Så skrek han långt värre, än han gjorde förr:
»Jag vill inte vara brudgumme.»
Och när som de kommo i kyrkan fram,
Så ynkade honom båd' qvinna och man,
För han skulle vara brudgumme.
Men fram kom presten med boken i hand:
Nu är hon din hustru och du hennes man;
»Nu slipper du vara brudgumme.»
Och brudgummen tog sin brud i famn,
— I qväden väl, om i kunnen —
»Nå, Gud vare lof, nu är jag din man,
Nu slipper jag vara brudgumme.»
