Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter
|
| Antagen av Franska Nationalförsamlingen, 26 augusti, 1789. På Wikipedia finns en artikel om Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter. |
Inledning
Det franska folkets representanter, organiserade som en Nationalförsamling, betänkande att okunnigheten, glömskan och föraktet för de mänskliga rättigheterna är den enda orsaken till samhällets elände och myndigheternas korruption, har beslutat att förklara människans naturliga, oförytterliga och heliga rättigheter i en högtidlig deklaration; i syfte att denna deklaration, ständigt närvarande för alla medlemmar av samhällskroppen, ska påminna dem om deras rättigheter och skyldigheter; i syfte att alla den lagstiftande maktens handlingar såväl som den exekutiva maktens handlingar, vid varje ögonblick ska kunna jämföras med målet för alla politiska institutioner och således respekteras mer; i syfte att medborgarnas klagomål, hädanefter baserade på enkla och obestridliga principer, ska leda till upprätthållandet av konstitutionen och allas lycka.
Därför erkänner och proklamerar Nationalförsamlingen, i närvaro och under beskydd av det Högsta Väsendet, följande mänskliga och medborgerliga rättigheter:
Artiklar
1. Alla människor är födda och förblir fria och lika i rättigheter. Sociala skillnader får endast grundas på det allmänna bästa.
2. Målet med alla politiska sammanslutningar är bevarandet av de naturliga och oförytterliga mänskliga rättigheterna. Dessa rättigheter är frihet, egendom, säkerhet och motstånd mot förtryck.
3. All suveränitet ligger principiellt hos nationen. Ingen sammanslutning eller individ kan utöva någon laglig makt som inte uttryckligen kommer därifrån.
4. Frihet består i att kunna göra allt som inte skadar någon annan; utövandet av de naturliga rättigheterna för varje person har därför inga andra begränsningar än de som försäkrar andra medlemmar av samhället om samma rättigheter. Dessa begränsningar kan endast fastställas genom lag.
5. Lagen kan endast förbjuda sådana handlingar som skadar samhället. Ingen får hindra från att göra något som inte är förbjudet i lag, ingen kan tvingas att göra något som inte är föreskrivet i lag.
6. Lagen är ett uttryck för den allmänna viljan. Varje medborgare har rätt att delta, personligen eller genom en representant, i dess författande. Den måste vara lika för alla, vare sig den skyddar eller bestraffar. Alla medborgare är lika i lagens ögon, har lika tillträde till alla samhällets värdigheter, positioner och arbeten, efter förmåga, och utan annan åtskillnad än den baserad på deras dygder och talanger.
7. Ingen person får anklagas, arresteras, eller fängslas utom i de fall och i den form som lagen föreskriver. Varje person som begär, vidarebefordrar, utför eller låter utföra en godtycklig order ska bestraffas; men varje medborgare som kallas till domstol eller arresteras enligt lagen ska genast lyda: han gör sig skyldig genom att göra motstånd.
8. Lagen får inte skapa andra bestraffningar än de som är strikt och uppenbart nödvändiga, och ingen ska straffas efter en lag som skapats, utfärdats och verkställts efter brottet.
9. Alla människor antas vara oskyldiga intill dess att de har förklarats skyldiga. Om det anses ofrånkomligt att arrestera någon så är all hårdhet som inte är nödvändig för att omhänderta den personen strängt förbjuden av lagen.
10. Ingen skall antastas på grund av sina åsikter, inkluderande hans religiösa övertygelse, förutsatt att deras uttryck inte stör den allmänna ordningen som fastställts i lag.
11. Det fria utbytet av idéer och uppfattningar är en av de mest värdefulla av de mänskliga rättigheterna. Varje medborgare får därför tala, skriva och trycka fritt, men är ansvarig för missbruk av denna frihet i de fall som lagen fastställer.
12. För att kunna garantera de mänskliga och medborgerliga rättigheterna krävs ett gemensamt försvar. Försvaret är alltså skapat för allas väl och inte till nytta för de som anförtros befälet över det.
13. För upprätthållandet av ett allmänt försvar och för att bekosta förvaltningen behövs en gemensam skatt. Denna ska fördelas rättvist mellan alla medborgare i proportion till deras tillgångar.
14. Alla medborgarna har rätt att undersöka, antingen för sig själva eller genom sina representanter, nödvändigheten av denna skatt, rätt att fritt bevilja den, rätt att följa hur den används; rätt att bestämma dess storlek, hur den beräknas, hur den tas ut, och hur länge den varar.
15. Av varje offentlig befattningshavare har samhället rätt att kräva en redogörelse för dennes ämbetsutövning.
16. Varje samhälle som inte har en säker garanti för rättigheterna och en bestämd maktdelning, har ingen konstitution.
17. Ägandet är en okränkbar och helig rättighet; ingen ska berövas den utom när det är uppenbart nödvändigt för det allmänna bästa, lagligen bestämt, och under förutsättningen ägaren får en rättvis ersättning i förväg.
Om källan
Översättning från franska av Jonas Hagerlid. Originaltexten finns på franska regeringens hemsida.