Den fattiges julafton

Den fattiges julafton av Johan Nybom

Guds frid, min lilla stuga,
så torftig och så kär!
Visst får jag ödmjukt buga,
när jag där inne är.
Dock själv jag där befaller,
och ljus är stugan min,
ty i mitt fönstergaller
ser hela himlen in.

Se, hur dess stjärnor lysa, –
har jag ej juleljus?
Och Jesum får jag hysa
uti mitt låga hus.
Han på min bänk sig sätter,
han sitter vid mitt bord; –
har jag ej dyra rätter,
jag, som har livsens ord?

Är jag ej bland de rike,
om ock det ingen tror?
Han kommer ju som like,
han nämner mig sin bror.
Har jag väl skäl att klandra
på andras bättre lott?
Nej, ödmjuk vill jag vandra
och tro min Gud om gott.

De herrar, visa, höga,
ha väl ock sina sår,
och även deras öga
kan skymmas av en tår.
O, jag vill himlen bedja
min bön också för dem:
Glöm ingen i din kedja,
du barn av Betlehem!

Förledande profeter
gå kring i upprörd värld.
Gud vet, vad läran heter,
som bärs på deras svärd.
Ett vet jag blott: att ära
vad heligt hållas bör,
och icke tro var lära,
som dagens vindkast för.

Hur sakta skrider tiden,
hur lugn, i helig kväll!
Jag Jesum har och fride
till gäster i mitt tjäll.
Gud styrke när och fjärran
var like på sin stig!
Jag släpper icke Herran,
förrn han välsignar mig.