Den gamla, fasta grunden
|
| publicerad i Pietisten, 23:e årgången, 1864 |
Så älskade Gud welden, att Han utgaf sin enda Son etc.
Joh. 3:16.
Såsom Han oss utwalt hafwer i Honom, förrän werldens grund lagt war.
Eph. 1:4.
1.
När undret i Gudomens tanke änn’ låg
Att werldar ur intet framkalla,
Det höga, alltseende ögat re’n såg,
Att Adam i synd skulle falla.
2.
Hwar fanns nu ett offer, nog heligt och stort
All werden med Gud att försona,
Att bota den skada wårt syndfall gjort
Och rädda Guds skapelses krona?
3.
D å talade sonen i Gudomens råd:
Jag sjelf detta offer will blifwa,
Att frälsa de fallna, förwärfwa dem nåd,
Min herrlighetsthron öfwergifwa,
4.
Och menniska bli på en jord, full af nöd,
Hur bittert, hur hårdt det än gälle,
Att offras åt lidande, smälek och död,
Rättfärdig i syndarens ställe.
5.
Min lydnad, o Fader, för deras jag satt;
För denna all synd du förglömmer,
Då wredenes kalk i Gethsemane natt
Och sedan på korset jag tömmer.
6.
Då allt är fullbordat och uppfylld din lag,
Och människoslägtet förlossadt,
Då får det ju alltid din nåd, ditt behag,
Och helwetets wälde är krossadt.
7.
Så talade sonen – så Gudomens råd
I Ordet förklarat sitt sinne.
Och frälsningsbeslutet, det högsta af nåd,
Utfördes då tiden war inne.
8.
När allt war fullkomnadt – det ordet blef sannt:
”Jag tager det lif, som jag låter” –
Då gick Han med blodet, försoningens pant,
Till himmelens helgedom åter,
9.
Att der, i treeniga Gudomen fäst,
Som menska sig ock uppenbara,
Och barnen, som konung och öfwersteprest,
Med allmakt och förbön bewara.
10.
Så är då den ewiga grundwalen lagd
För syndares frälsning – wi slippa
Att dö för wår synd. Lita helt oförlagd
På denna årtusendens klippa!
11.
Ja, säll den som endast på denna har byggt
Sin tros och sin salighets boning!
En syndares hjerta blott der blifwer tryggt,
På grundfästet, Jesu försoning.
12.
Men du, som dig sjelf will förwärfwa Guds nåd,
Hur grundfalsk och farlig din lära,
Ditt högmods, din egenrättfärdighets dåd,
Att röfwa från Jesus Hans lära!
13.
Bedragen du bygger ditt hus uppå sand,
O, fruktar du ej hwart det leder.
När störtflod och storm från Guds straffande hand
Din salighetsbyggnad slår neder?
14.
Det sker, om ej förr, när din sjelfgjorda dygd
För Domarens eldsblick framträder.
Der skyler ej annat wår nakenhets blygd,
Än Jesu rättfärdighets kläder.
15.
Nej, sjunk med din synd uti enfaldig tro
I Frälsarens öppnade armar,
Så skall äfwen du finna fristad och ro
Hos Honom, som städs’ sig förbarmar.
16.
Då utsår Guds Ande sin himmelska säd
I jordmån, beredd hos de trogna,
Och kärlekens frukt på det ympade träd
Fortskyndar att wäxa och mogna.
17.
Den troende ser dock sin frukt blott i Gud,
Af ewiga nådesförråden
Han hemtar wäl krafter att följa Guds bud,
Men lefwer och dör blott på nåden.
18.
Och så har då hjertat, som börjat att tro,
Den ewiga fristaden hunnit;
Så fåglen sitt näste och swalan sitt bo
I frälsningens altare funnit.
19.
Sist Jesus fridhelsar wår yttersta färd:
Wälsignad är du, som mig trodde!
Du ewigt skall se i min herrlighets werld
Att allt utaf nåden berodde.
Text: C. G. Cassel, 1864