Den gamle kungen
| ← Qvallstad |
|
Till Franzén → |
Der sprang en pilt, i lekens ring,
På Medelhafvets strand,
Och svarta lockar flögo kring
Hans kinders purpurbrand.
Väl mången ros der glödde röd,
Och drufvan knöt sig der;
Han såg ej efter rosens glöd,
Ej efter drufvans bär.
Han såg mot Pyreneers spets,
— Det var hans ögonmått, —
Han såg mot hafvets vida krets,
Som sken i soln så blått.
Då kände han sig lyftad bli
Af högre makters röst,
Då växte stora tankar i
Hans ännu späda bröst.
Har icke Henrik, Galliens fröjd,
Växt opp på samma kust,
Mätt samma djup, mätt samma höjd,
Med samma barndomslust?
Och samma skog af grön oliv
Kring begges vagga stod: - - -
Den lille tog den stores lif
I arf, med eldigt blod.
Hans arm var mer ej späd, ej matt,
Han sjelf ej mer ett barn,
När på en klippspets så han satt
Och tänkte på Béarn.
Att kämpa i de tappras led,
Han svor som yngling se’n:
Det var en dyr, en helig ed,
Och himlen hörde den.
Så drog han ut från hemmets strand,
Som örn på luftig färd:
Hans lösen: frihet, fosterland;
Hans skatt: ett hopp, ett svärd!
Han störtar sig i krigets larm,
Der faran vinkar vild; —
Men Ryktet tog uppå sin arm
Hans bragder och hans bild.
Och hjelteära svärdet vann,
Beundran snillets blick,
Och land och hjertan om hvarann
Han tog, han vann, han fick.
Och namnet växte och blef stort,
Det öfver bråddjup sprang:
Hvarhelst i verlden det blef spordt,
Det som en seger klang.
Och det fick vingar på en gång
Och flög kring land och stad,
Och tog sin plats i skaldens sång
Och häfdatecknarns blad.
Sist till ett ädelt folk längst opp
Det kom bland nordens berg,
Som hade graflagt nyss sitt hopp,
Var klädt i sorgens färg.
”Kom hit, blif vår! Du är oss värd”,
— Så hörs det folket be —
Gif oss ditt hjerta och ditt svärd,
Vi dig en krona ge.”
Och hjelten kom från söderns haf
Till nordens strida elf:
Han gaf sitt svärd, sitt guld han gaf,
Han gaf sin son, sig sjelf.
Då löstes hat, då smälte köld,
Hans själ var full af sol:
Till bröder knötos kring hans sköld
Två barn af samma pol:
Och begges kärlek blef hans lön;
Då fans en känsla blott,
Blott en, i fiskarns torp vid sjön,
Som i den rikes slott.
Sjelf, mätt på blodigt strids-beröm,
Han sådde fridens väl,
Och Henriks bild, hans barndomsdröm,
Stod åter för hans själ.
Åt allt sin blick, sitt hägn han gaf,
En far för hög och låg:
Från östersjö till vesterhaf
Skar kölen nyledd våg.
Och brända städer stego opp
På nytt ur askans glöd,
Och odlarns sista, frusna hopp
Han åter blomma bjöd.
Så satt han, fräjdad, långa år;
Nu sjunker solen ner,
Och gamle kungens gråa hår
De glesna mer och mer.
Hans vänner — glesna de också?
Derom ett prat gick ut.
De rätta, många eller få,
De stå dock qvar till slut.
Du land, som honom valde fritt,
Lär än din kung förstå!
För dig han tänkt, för dig han stridt,
För dig han dör också.
Låt honom ej, vid årens qväll,
Med saknadsblick se bort
Till annat haf, till annat fjäll,
Långt mera skönt än vårt!
Var det en krona blott du bjöd?
Var det ej kärlek, tro,
Och tillit, fast i lif och död,
Och helig ålders ro?
Ej har hans äras vågskål än
Sin rätta guldvigt fått;
Och tidens dom — du har ej den,
Men du har stundens blott.
Hur tappert surrar myggors tropp,
När sol går ner i daln;
När de ha längese’n hört opp,
Då sjunger näktergaln.
Så tystnar dagens sorl en gång; —
Då hörs en annan röst,
Som sjunger sent, men sannt, en sång
Ur minnets djupa bröst.