Den gamle ringaren
|
| Ur samlingen Skogen susar och andra berättelser (1891), sid. 45-58. Här med moderniserad stavning |
Den gamle ringaren
Våridyll.
Av Vladimir Korolenko
Översättning från ryskan av Petrus Tersmeden
Det mörknade.
Över den täta skogens dunkla, tandade linjer hade månen gått upp. Han stod där, men lyste ej... En liten by låg undangömd vid den avlägsna åns strand. Tallskogen insveptes i denna egendomliga skymning, som förekommer under verkliga vårnätter, då månen drömmande höjer sig över horisonten, betäckt liksom av något slags rök. Den ur jorden uppstigande dimman gör skogarnas långsträckta skuggor tätare och höljer de vida rymderna i en silverblå skymning...
Allt är stilla, tankfullt och sorgset.
Byn ligger i en drömlik frid.
De torftiga hyddorna sticker med möda fram ur de dunkla konturerna; här och där tindrar en eld. En port gnäller ibland till, ett hundskall hörs för att åter tystna. Under tiden framträder fotgängares skepnader ur den sakta susande skogens dunkla massor, en ryttare rider förbi, och man hör skramlet av en telega. Snart samlas inbyggarna från de ensligt liggande skogsgårdarna till sin kyrka för att möta vårens högtid.
Kyrkan står på en liten kulle mitt i byn. Ur hennes fönster skimrar ljus. Spetsen av det gamla, höga, mörka klocktornet försvinner i det blå. Ett knakande hörs i trappan, som leder ditupp. Det är den gamle ringaren Mickäitsch, som stiger upp i tornet, och snart får man se hans i luften hängande lykta stanna som en stjärna i rymden.
—
Det är svårt för gubben att klättra uppför den branta trappan. De gamla benen vill ej tjäna längre, och de skumma ögonen ser klent; han är nästan helt och hållet utsliten. Det vore tid för honom att få ro, men Gud sänder icke ännu liemannen. Sina söner har gubben bäddat i graven, sina sonsöner likaså. Gamla och unga har han ledsagat till det sista vilorummet, men själv är han ännu vid liv. Det är tungt. Många, många gånger — han har till och med tappat bort räkningen på dem — har han väntat denna vårens högtid. Hur mångfaldiga gånger har han icke bidat den bestämda timmen kl. 12 på natten just i detta torn. Och se, nu har Gud skickat honom upp hit igen...!
Den gamle gick fram mot torngluggen och stödde sig med armbågarna mot karmen.
Där nere, runt omkring kyrkan, förde gravarna ett tynande liv på kyrkogården. De gamla korsen sträckte liksom beskyddande ut sina armar över dem. Här och där stod en björk, ännu icke betäckt med löv, och lutade sig över någon grav... Men dess späda knoppar uppsände mot Mickäitsch sina dofter, och det fläktade en dyster frid från den eviga sömnens boningar...
Vilket skall väl den gamles öde bli innan årets slut? Skall han åter streta hit upp i tornkammaren under bronsklockan för att med de ljudande slagen väcka den lätt slumrande natten eller skall han ligga... just därnere i kyrkogårdens mörka hörn, under korset? Gud allena vet det... Själv är han beredd.
— Men nu har Han emellertid sänt mig att än en gång möta helgen. — Lovat vare hans namn, framviskade de åldriga läpparna den sedvanliga formeln. Och han blickade upp mot den med miljoner ljus beströdda stjärnhimmelen och korsade sig...
—
— Mickäitsch, hör Mickäitsch! ropar en ävenledes darrande gubbstämma nedifrån. Den åldrige klockaren tittar uppåt mot tornet, sätter handen för de skrynkiga, rinnande ögonen, men kan dock icke varsebli Mickäitsch.
— Vad vill du?... Jag är här, svarar ringaren, och lutar sig emot sin klocka, ser du mig icke?
— Nej, jag ser ej... men är det ej tid att slå till? Vad är din mening om det?
Båda ser upp mot stjärnorna.
Tusen sinom tusen Guds ljus blänker emot dem från det höga. Den flammande Karlavagnen är redan högt uppe... Mickäitsch beräknar.
— Nej, icke ännu, vänta litet... jag måtte väl veta...
—
Han vet det. Han behöver ingen klocka. Guds stjärnor säger honom, när tiden är inne. Jord och himmel, det vita molnet, som sakta svävar i den blånande rymden, den mörka skogen, som knappt hörbart viskar därnere, och plasket från den i dunklet osynliga ån — allt detta var honom bekant, allt var honom kärt...
Det var ej för intet, som han här framlevat hela sitt liv...
Det länge sedan förgångna lever upp inför honom... Han minns, hur han första gången med sin far klättrade hit upp... Herre Gud, vad det är längesedan... och likväl hur nyss! Han ser sig själv som en ljushårig pilt, hans ögon strålar; vinden, men icke en sådan, som upprör gatudammet, utan ett slags särskild vind, som på ljudlösa vingar svävar högt över jorden, rör hans hår i oordning... Därnere, långt, långt borta, går ett slags små människor, och byn är även så liten och skogen har dragit sig tillbaka i fjärran, och det runda fältet, varest den lilla byn ligger, syns så ofantligt, nästan ändlöst...
— Ack, se där ligger det ju allt samman!, smålog den grånade gubben och blickade ned på ett mindre fält.
Så är det med livet också... I ungdomsåren ser man icke dess slut, man skådar icke gränsen...
Där ligger det ju, alldeles som på flata handen, alltihop, ända till graven härnere, som han själv utvalt åt sig i hörnet av kyrkogården... Vad mer, »Herren vare lovad!» — det är tid att komma till ro. Den tunga vägen har blivit fullbordad med heder, och den kalla jorden skall bliva honom en moder... Snart, ja ganska snart...
—
Men emellertid är tiden inne! Än en gång blickande upp mot stjärnorna, reste sig Mickäitsch, tog av sig mössan, gjorde korstecknet och började laga i ordning tågen till klockorna... Efter en minut darrar den nattliga luften av ett dånande slag... ett annat, ett tredje, ett fjärde... det ena efter det andra uppfyller den lätt slumrande högtidsnatten och utgjuter sig i mäktiga, elastiska, klingande, sjungande toner...
—
Ringningen tystnade. I kyrkan började gudstjänsten. Förr om åren hade Mickäitsch alltid stigit ned för trappan och tagit sin plats i hörnet vid kyrkdörren för att be och lyssna till sången. Men nu kvarblev han i sin tornkammare. Han kände sig både lekamligt och andligt trött, det var honom tungt om hjärtat. Han satte sig på bänken, och i det han lyssnade till de bortdöende ljuden från den darrande malmen, föll han i djupa tankar. Vad tänkte han väl på? Han skulle knappast själv kunnat svara på denna fråga. Tornkammaren upplystes svagt av hans lykta. Klockans dova klämtning ljöd i dunklet. Nedifrån, från kyrkan, uppsteg ibland ett svagt återljud från sången, och nattvinden rasslade sakta bland de rep, som var fastbundna vid klockornas järnkläppar.
»Nu sjunger man troparen[1]», tänkte han. Gubben lät det gråa huvudet, uppfylt av osammanhängande föreställningar, sjunka ned mot bröstet. Han såg sig själv i kyrkan. Rösterna från ett tiotal barn strömmar ut från koret. Den gamle prästen, den avlidne fader Naum, sjunger med darrande stämma de sista stroferna i bönen. Ett hundradetal bondhuvud sänker och höjer sig åter, likt mognade ax för vinden... Bönderna korsar sig... Alla är de bekanta ansikten, och alla för länge sedan avsomnade... Se där! — fars stränga anletsdrag och där äldste bror; hur ivrigt han korsar sig och suckar, där han står bredvid far! Och där står han själv, blomstrande av hälsa och kraft, uppfylld av ett omedvetet hopp om lycka, om glädje i livet... Var är hon, denna lycka? Den åldriges tanke flammar upp likt en snart slocknande låga, den glänser fram som en klar, snabb stråle, belysande alla labyrinter av det framfarna livet... Outhärdliga bekymmer, mödor, sorg... Var är hon, denna lycka? En tung lott har ristat fåror i det ungdomliga ansiktet, har böjt den kraftiga ryggen, och lärt honom att sucka, likasom den äldre brodren...
Och där, till vänster bland byns kvinnor, ödmjukt böjande sitt huvud, står hans unga hustru. Det var en god kvinna, måtte Gud vara henne nådig! Ah, innerligt hade hon deltagit i bekymren, den hjärtegoda varelsen... Arbete, nöd och sorger utan återvändo hade förtorkat den blomstrande kvinnan; ögonens glans hade fördunklats, och de oväntade dråpslagen i livet hade utplånat hennes stolta skönhet och i stället förlänat ansiktet ett uttryck av evig, slö skrämsel... Ja, vari bestod väl hennes lycka?... En enda son, deras hopp och glädje, hade blivit dem övrig, och denne gick under till följd av mänsklig orättvisa...
Och där är också han, den rike fienden. Han bugar sig ända ned till jorden, och söker försona de fader- och moderlösas blodiga tårar; skyndsamt gör han korstecknet, faller ned på knä och stöter pannan mot golvet... Men det sjuder och lågar i hjärtat på Mickäitsch, och helgonbildernas dystra anleten blickar från väggarna strängt ned på mänsklig sorg och mänsklig orättvisa...
Allt detta är förgånget, förbi för länge sedan... Hela hans värld består numera endast av denna mörka kammare, där vinden tjuter, lekande med klockrepen... »Gud bliver er domare. — Han skall döma er», viskar gubben och sänker sitt grånande huvud, och tårarna tillrar sakta ned på de åldriga kinderna...
—
— Mickäitsch, nå Mickäitsch! Hör du inte eller har du somnat in?, ropar man till honom nedifrån.
— Vad för något?, ger gubben till svar och står skyndsamt på fötter. Herre min Gud! Har jag verkligen slumrat in? Ännu aldrig har en sådan skam hänt mig! Mickäitsch griper hastigt med van hand i repen. Därnere rör sig folkhopen lik en myrstack; standaren[2] av glänsande guldbrokad slås ut i luften... Nu har processionen gått kring kyrkan, och upp till Mickäitsch tränger jubelskriet:
»Kristus är uppstånden från de döda!», och detta skri genljuder även i det åldriga hjärtat. Det tycktes Mickäitsch, som om vaxljusen strålade klarare i dunklet, som om hopen rörde sig livligare och standaren svajade bättre, och som den vaknande vinden grep tag i ljudvågorna och förde dem med breda vingslag mot höjden i ett klangfullt, högtidligt klämtande...
—
Så hade ännu aldrig den gamle Mickäitsch ringt. Det föreföll som om hans gamla, överfylda hjärta gått över i den döda malmen, och tonerna liksom sjöng och darrade, skrattade och grät, tills de, sammanflätade i underbara svängningar, fördes uppåt mot den stjärnklara himlen. Och däruppe glimmade stjärnorna klarare, och tonerna darrade och svävade för att åter med kärleksfull ömhet sänka sig mot jorden. Den grova basen dånade, utslungande fulla, mäktiga toner, som för himmel och jord förkunnade att: »Kristus är uppstånden!»
Och två tenorer, darrande av järntungornas slag, som träffade dem, när deras tur kom, tillsjöng den gamle ett fröjdfullt »Kristus är uppstånden!», och de allra minsta små diskanterna liksom skyndade sig för att ej bli efter, blandade sina jublande toner med de stora, och sjöng som små barn, tävlande med varandra: »Kristus är uppstånden!» Och det gamla tornet tycktes darra och vackla, och vinden, som svalkade ringarens anlete, skakade sina mäktiga vingar och upprepade: »Kristus är uppstånden!»
Det gamla hjärtat hade nu förgätit allt det förgångna, både mödorna och oförrätterna. Den gamle ringaren hade nu glömt, att livet för honom bestod i att vara innesluten i det dystra, trånga tornet, att han var ensam i världen, likt en gammal stubbe, sönderfallen genom ovädrens härjningar... Han hör dessa sjungande, gråtande toner, som svävar upp mot höjden och åter sjunker ned mot den arma jorden, och det förefaller honom, som vore han omgiven av sina söner och barnbarn och som vore det deras av glädje uppfylda röster, de storas och de smås, som, sammansmältande till en kör, sjunger för honom om den sällhet och den lycka, han ej fann i livet... Och den gamle ringaren drar i repen, och tårarna störtar ned för hans kinder, och hjärtat slår häftigt i sin illusoriska lycka.
—
Men där nere lyssnade folket och sade till varandra: Så underbart har ännu aldrig gamle Mickäitsch förr ringt...
Men plötsligt skälvde den stora klockan till och tystnade... De förvillade bistämmorna klingade med en avbruten drill, som även dog bort, medan de liksom lyssnade till den sorgligt sjungande, utdragna ton som darrar, klagar och smälter bort i rymden...
Den gamle ringaren sjönk vanmäktig ned på bänken, och de två sista tårarne rann sakta ned på hans bleka kinder.
—
— Hör hit, skicka upp någon för att byta om! Den gamle ringaren har ringt ut.