1. All världen sport den fiendskapen,
när fordom männen
sig gaddade samman,
vad ej gott var för många.
De ivrigt i enrum talte;
ödesdigert blev det dem sedan,
så ock för Gjukes söner,
som i sanning förrådde voro.
2. De skyndade på sköldungars öde,
som skäligen ej falla borde;
illa åt Atle råddes,
han ägde dock förstånd.
Ett starkt stöd han fällde,
svårt stred mot eget bästa;
i brådkastet bud han sände
och bjöd sina svågrar snart komma.
3. Klok var husfrun,
klyftigt hon tänkte;
lyssnade till lydelsen
av vad i löndom de talte.
Då var vanskligt för den visa;
hon ville dem hjälpa.
över sjön det skulle seglas,
själv kunde hon ej komma.
4. Runor hon tog att rista,
dem rådbråkade Vinge,
innan fram han dem lämnade
falskhet han övade.
Sedan foro då
sändemän från Atle
över Limafjord;
där levde de djärva.
5. De ölglada blevo
och eldar tände,
på intet argt de tänkte,
då in dessa kommit.
De togo de gåvor,
som Gudrun dem sände,
hängde dem på stolpen,
som hade de ej att betyda.
6. Då kom Kostbera,
en kvinna, som iakttog mycket,
hustru hon var till Hogne,
och hälsade dem båda.
Glad var ock Glaumvor,
som Gunnar hade till maka;
fint sätt hon svek ej, vettig,
sysslade med gästers
förplägning.
7. De bjödo hem Hogne,
om han då hellre fore;
uppenbar var illslugheten,
om aktat sig de hade.
Gunnar lovade,
om gå ville Hogne,
Hogne var emot,
vad den andre bestämde.
8. Mjöd buro de väna,
mycket blev där bjudet,
tallösa horn där gingo,
förrn det tycktes nog drucket.
9. Makar bäddade sängen,
som bäst dem tycktes vara,
kunnig var Kostbera,
hon kunde förstå runor.
Hon läste ljudtecknen
vid ljuset av elden,
hon fick sin tunga
taga i akt,
de voro så villade,
att vanskligt var att tyda.
10. Med sin hustru gick sedan
Hogne till sängs;
drottningen drömde,
och dolde det icke;
vis, hon det sade,
när hon vaknade, åt fursten:
11. »Hemifrån du dig reder,
Hogne, tänk dig för!
Få kunna fullt runor;
far en annan gång!
De runor jag dig tydde,
som ristats av din syster;
ej denna gång har dig
drottningen bjudit.
12. Över ett mest jag undrar
och än det ej förstår,
vad som vållade, att den visa
villsamt skulle rista,
ty antytt var så,
som om under det låge
bådas eder bane,
om I brått skullen komma.
Valt har hon vilse runa
eller vålla det andra.»
Hogne sade:
13 »Ont I alla vänten,
jag anlag ej har för sådant,
vill ej leta därefter,
om ej att löna det vi hava.
Med glödröda guldet
oss glädja vill fursten.
Ängslig är jag aldrig,
fast ofärdsrykte spörjes.»
Kostbera sade:
14. »I störten i fördärvet,
om I sträven ditåt,
ej vänlig välkomst
väntar er denna gång.
Jag drömde, Hogne,
jag döljer det icke,
det skall gå eder galet,
eller grundlöst jag rädes.
15. Ditt lakan jag tyckte
låga och brinna,
igenom mina hus
hög eldkvast for upp.»
Hogne sade:
16. »Här linnekläder ligga,
som litet I akten;
bäsl det är, de skola brinna,
då i brand du lakanet såg.»
Kostbera sade:
17. »Björn tyckte jag här in kommen,
och att han bröte upp stockar
och ruskade på ramarne,
så att rädda vi blevo,
hade många av oss i munnen,
så att vi mäktade intet;
långt ifrån litet
larm det var där.»
Hogne sade:
18. »Vinden skall växa
och våldsam snart bliva;
då en isbjörn du tyckte ingå,
kommer österifrån storm.»
Kostbera sade:
19. »Jag tyckte örn flyga in här
ändefter salen,
oss stor fara stundar,
han stänkte på oss blod;
av hans hot jag höll honom
för en ham av Atle.»
Hogne svarade:
20. Med slakt vi ivrigt syssla,
och se därvid blod,
ofta det gäller oxar,
då om örnar man drömmer.
Ärligt är Atles sinne,
vad ont du än må drömma.»
Så slutade de sitt samtal
och sade intet mera.
21. De välborna vaknade,
samma vändning tog samtalet,
Glaumvor sig gruvade
för gräsliga drömmar,
då frestade Gunnar
att få dem på två sätt.
Glaumvor sade:
22. »Gjord tyckte jag dig en galge
och att du ginge att hänga,
att ormar dig åte,
komme över dig levande,
att ragnarök blev.
Räkna ut, vad det är!»
Gunnar sade:
23. - - - -
Glaumvor sade:
24. »Blodigt svärd jag tyckte
ur din brynja draget,
- svårt är att slik dröm
säga för sin make -
spjut såg jag stunget
stå mitt igenom dig,
ulvar vid ömse
ändar tjöto.»
Gunnar sade:
25. »Hundar här ränna,
högt de bruka skälla;
ofta förebadar hundskall
flygandet av spjut.»
Glaumvor sade:
26. »In en å jag tyckte rinna
har ändefter huset,
den forsade och fräste,
flödade över bänkar,
den bröt av benen
på er bröder två,
vattnet ej väjde;
det varslar nog för något.»
Gunnar sade (enl. Volsungasagas prosa):
27. Åkrar torde löpa, där
som du tyckte en å rinna,
och när vi gå på åkern,
fastna ofta stora agnar
ifötterna på oss. Strofen är utlämnad i R.
Glaumvor sade:
28. »Kvinnor jag tyckte döda
komma hit i natt,
kostbart de voro klädda,
kora dig de ville.
Brått de dig bjödo
till bänkarna sina,
dina diser jag menar
ej duga mer att hjälpa dig.»
Gunnar sade:
29. »För sent är sådant säga,
beslutat det nu blivit,
förebudet jag ej fly kan,
då att fara nu är ämnat;
mena tyckes mycket,
att vi månde få kort liv.»
30. De sågo dager lysa,
och lust de visade
alla upp att stiga;
de andra avrådde.
De foro fem tillsammans
och följdes av huskarlar
dubbelt så många,
- dåligt var det uttänkt. -
Snavar och Solar,
de voro söner till Hogne,
Orkning han hette,
som dem ytterligare följde,
sköldens blide bärare
var broder till hans hustru.
31. De fagert klädda följde dem,
tills fjorden dem skilde,
avrådde alltjämt
men utan någon verkan.
32. Glaumvor tog till orda,
som Gunnar ägde,
hon talade till Vinge,
såsom värt det henne tycktes:
»Månne vår gästfrihet I gälden,
så att gilla det vi kunna;
gästs besök är en skändlighet,
om däri sker något ont.»
33. Så svor då Vinge
och väjde ej för eder:
»Måtte jättarne honom taga,
om han ljöge för eder,
må i galgen han hänga,
förgrepe han sig på lejden!»
34. Bera tog till orda,
blid i sitt sinne:
»Seglen sälle
och seger vinnen!
Må det hända, som jag önskat,
och må hinder icke komma!»
35. Hogne svarade,
och hugnade de sina:
»Vad, hustrur, oss händer,
hållen modet uppe!
Många så säga,
det slår dock illa in;
föga det mången båtar,
vad vid färd från hemmet önskas.»
36. De sågo på varandra sedan,
innan i sär det skulle bära.
Då beskärdes dem deras skickelse
och skildes deras vägar.
37. Med riktig fart de rodde,
då rämnade halva kölen,
de böjde sig tillbaks, då de rodde,
och böljorna piskade i vrede;
band på åror sletos,
sönder brusto årtullar,
de fäste ej farkosterna,
innan från dem de gingo.
38. Och litet längre fram
- nu lyktas om färden -
sågo de de boningshus,
som Budle ägde, för sig;
högt grindarne skrällde
då Hogne klappade på.
39. Ord yttrade då Vinge,
som osagda bättre varit:
»Flyn fjärran från huset,
det är farligt att besöka,
snart får jag eder brända,
bums skolen I nedhuggas.
Fagert bjöd jag eder komma,
falskhet låg dock under,
eller vänten här,
tills jag huggit eder galge.»
40. Ord yttrade Hogne,
aktade ej att väja,
rädd för intet,
som att röna blev:
»Bry dig ej oss skrämma
och skryt däröver sällan!
Om du yttrar ett ord till,
ditt onda du förlänger.»
41. De gingo löst på Vinge
och ihjäl honom slogo,
med yxor honom höggo,
så länge andan i honom rosslar.
42. Atles folk fylkades
och foro i brynjor
och härklädda gingo,
men en hägnad var emellan.
Ord de alla vreda
öste på varandra:
»Vi länge fast beslutat,
att frånta eder livet.»
43. »Det ser man illa på er,
om I beslutat det förut
men ären än ej rustade,
och en fällt vi hava,
hackat honom ihjäl,
och han var av edert folk.»
44. Ursinniga de blevo,
då det ordet de hörde;
de flyttade fingrarne
och fattade i spjutsnöret,
sköto i skarp strid,
och skyddade sig med skölden.
45. In kom underrättelse,
vad de ute gjorde,
högt en träl framför hallen
de hörde det säga.
46. Förgrymmad blev Gudrun,
när det gräsliga hon hörde,
med halskedjor smyckad,
hon slängde bort alla,
hon slungade så silvret,
att sönder brusto ringarne.
47. Ut gick då Gudrun,
på gavel slog upp dörren,
trädde fram utan fruktan
och färdmännen hälsade.
Hon slöt sig till nivlungarna,
det var sista hälsningen;
sanning var i sådant,
och hon sade något mera:
48. »Räddning jag sökte
i att råda er från färden;
sitt öde ingen undgår;
I ären dock hit komna.»
Med vishet hon vädjade,
att de vänner skulle bliva,
de aktade det alls icke,
alla nej sade.
49. Den högborna såg då,
att de häftigt stridde,
på stordåd hon tänkte
och strök av sig kappan;
ett blottat svärd tog hon
brödernas liv värjde,
huld var hon ej i Hilds lek,
var än händerna drabbade.
50. Gjukes dotter
dräpte två kämpar,
högg till Atles broder,
att han bortbäras måste,
förde så sin fäktning,
att hon foten slog undan.
51. En annan högg hon till,
att upp han sig ej reste,
ihjäl hon honom hade,
dock händerna ej skälvde.
52. En strid de där stredo,
stort var dess rykte,
den glänste mer än annat,
som Gjukes söner utfört.
I minne är om nivlungar
att, medan än de levde,
med svärden fram de bröto,
och brynjor av dem sletos;
de höggo så mot hjälmar,
som dem hjältemodet
kraft gav.
53. På morgonen mest de stridde,
tills åt middagen det led,
hela ottan,
och halva dagen.
Innan slut var på slaget,
flöt slätten i blod,
Aderton, innan de föllo,
övervunno
Beras två söner
och brodern till henne.
54. Atle tog till orda,
fast ond han och vred var:
»Illa är kring sig skåda,
skuld I därtill ären;
trettio vi voro
tappra kämpar,
blott elva av oss återstå,
åtskilligt är då bortbränt.
55. Fem bröder vi voro,
när vi Budle miste;
hälften av bröderna Hel har,
och huggna till döds ligga tvänne.
56. Att förnämligt jag fick gifte,
neka jag ej kan,
du ondskefulla kvinna,
men jag kan ej därav njuta.
Sällan lugnt vi hade,
sedan samman med mig du kom.
I slagit mina fränder,
svikit mig på gods,
till döden sänt min syster,
detta mest jag känner.»
Gudrun sade:
57. »Att så du säger, Atle!
Du sådant började göra.
Moder min du tagit
och mördat för att få skatter.
Hennes systers raska dotter,
du svälte uti hålan.
Nöjsamt det mig tyckes,
då du nämner dina sorger;
gudarne jag tackar,
att det går dig illa.»
Atle sade:
58. »Jag eggar eder, jarlar,
att öka stora sorgen
för välbeprytt viv;
jag ville det skada.
Gån att så sträva,
att Gudrun må klaga;
gärna jag såge,
att djupt hon sig grämde.
59. Tagen Hogne,
i hans hull kören kniven,
skären ur hjärtat;
göra det I skolen!
Den grymsinte Gunnar
på galge fästen,
bringen det å bane,
bjuden dit ormar!»
Hogne sade:
60. »Gör som eder lyster!
Med jämnmod jag det bidar.
Mig rask I skolen röna,
rönt har förr jag värre.
Ingen framgång ni hade,
medan friska vi voro,
nu äro vi sårade
och övermakten din.»
61. Då hördes Beite säga,
hovmästarn hos Atle:
»Låt oss fånga Hjalle
och i fred lämna Hogne!
Vi hålla det till hälften för nyttigt,
ty han är lagom att dö,
ej lever han så länge,
att ej latmask han får heta.»
62. Rädd blev grytvakten,
rusade från stället,
beklämd blott vara kunde,
klev i varje vrå.
Han sig olycklig sade att få lida
ont för deras strider
och att denna dag var bedrövlig
att dö bort från svinen
och all arbetsförtjänst,
som annars han hade.
61. De togo Budles brassare
och brukade kniven;
den usla trälen gallskrek,
innan udden han kände.
Tid han sade sig hava
att tegen väl gödsla,
göra smutsigaste syssla,
om han sluppe blott att dö,
glad Hjalle ändå vore,
om de gåve honom livet.
64. Då bemödade sig Hogne
- ej många så göra -
att utverka åt trälen,
att han undan sluppe,
»Jag mindre har emot
att denna medfart röna.
Varför skulle vi här vilja
detta skrän åhöra?»
65. Då grepo de den gode,
gå det mer ej ville
att dröja med dådet
för dristiga kämpar.
Då skrattade Hogne,
det hörde männen,
kraft han visa kunde,
kval han väl tålde.
66. Harpan tog Gunnar,
grep dess strängar med tårna,
han kunde så spela,
att kvinnorna gräto
och de karlar klagade,
som klangen bäst hörde,
han den höga sin nöd sade,
husets sparrar brusto.
67. Så dogo de dråplige
på dagen rätt tidigt,
läto sina hjältedygder
leva till det sista.
68. Stor sig tyckte Atle,
då han stäckt dem båda;
sin hustru hennes sorg han sade
och snarast med han förebrådde:
»Morgon är nu Gudrun,
mist har du dina kära,
till somt är själv du skuld,
att så det har gått.»
Gudrun sade:
69. »Glad är du, Atle,
där gräsligt dråp du vidgar,
anger skall dig träffa,
när allt du får pröva.
Det arv kan jag säga dig
skall efter komma,
att aldrig ont du slipper,
om ej också jag dör.»
Atle sade:
70. »Jag kan till sådant ej neka,
dock ser jag annan råd,
långt lämpligare är det
- ofta lämna vi det goda -.
Med träl, jag vill dig trösta
och med tindrande smycken,
med snövitt silver,
så, som själv du vill.»
Gudrun sade:
71. Ej något hopp finns därom,
neka därtill vill jag.
Sämjan jag slitit
för sak, som var mindre.
Vrångsint jag förut tycktes,
värre jag nu skall bliva.
Jag höll med vad helst till godo,
medan Hogne ännu levde.
72. Vi uppfödda voro
i ett och samma hus,
mången lek vi lekte,
och i lunden växte;
Grimhild gav oss
guld och halskedjor.
Mig brödernas bane
böta kan du aldrig,
eller göra något sådant,
som synes mig gott.
73. Karlars våld krossar
kvinnornas lycka,
i knä går nävan,
när kvistarne minskas,
ett träd att luta tager,
om man tågorna undan hugger.
Nu kan du, Atle, ensam
för allt här råda.»
74. Fasligt lättrogen
var fursten, som dct trodde,
uppenbar illslugheten,
om aktat sig han hade;
krånglig var Gudrun,
kunde sig förställa,
lättlynt hon sig låtsade,
lekte med tvänne sköldar.
75. Stort gravöl Gudrun
gav efter sina bröder,
så ock Atle sådant
efter sina lät göra.
76. Lyktat läto de det vara,
lagat var gravölet;
det samkvämet pågick
med svirande väldigt.
Sträng var den stolta,
stred mot Budles ätt,
ville taga på sin make
en mordisk hämnd.
77. Hon lockade de små
och lade dem mot stocken;
då häpnade de hårda
men höllo dock gråten,
flögo modern i famn,
frågade, vad ske skulle.
Gudrun sade:
78. »Fråga icke därom!
Jag vill döda eder båda.
Lust hade jag därtill länge
att läka er för ålderdom.
Gossarne sade:
»Offra dina barn då,
det förbjuder dig ingen.
Kort skall vreden vila,
om du vill det pröva.
79. Barsk hon då brödernas
barnaår stäckte,
handlade med hov ej,
halshögg dem båda.
Men Atle sporde,
vart sprungit hade,
hans söner att leka,
då han ej såg dem någonstädes.
Gudrun sade:
80. »Över vill jag gå
att för Atle det säga,
för dig döljer jag det icke,
jag, dottern av Grimhild.
Minst skall jag dig glädja,
om du märker noga;
mycket ont du anstiftat,
då du ombragt mina bröder.
81. Mycket sällan jag sov
alltsedan de föllo.
Hård hämnd jag dig lovat,
du det hört har och minns nu.
Mig en morgon du något sade,
den minnes jag än noga.
Nu åter är det afton,
då äger du slikt höra.
82. Mist har du dina söner,
som minst förlora du ville.
Vet, att ur deras skallar
som skålar öl du druckit!
Din dryck jag drygare gjorde
genom att deras blod i den blanda.
83. Jag tog deras hjärtan
och på tenen stekte,
satte för dig sedan
och sade, att kalv det vore.
Orsak är du ensam,
intet kvar du lämnat,
tuggade träget,
på tänderna litade.
84. Vad av barnen blivit, nu vet du,
ej förbannar sig mången till värre.
Min hand jag har i saken,
är högfärdig dock ej däröver.»
Atle sade:
85. »Grym var du, Gudrun,
som så gräsligt kunde göra,
att blod av dina barn
du blandade mig i drycken.
Du slagit ihjäl släktingar,
som sist du skolat,
långt andrum mig själv ej heller
du lämnar mellan olyckor.»
Gudrun sade:
86. »Lust har jag ock att taga
livet från dig själv;
man förfar knappt nog illa
med en furste, som du är.
Förr mycket du utfört,
vars motstycke ej känt
av vanvettig vildhet
i världen har.
Nu du ytterligare ökat,
vad vi allaredan hört,
ett gruvligt dåd begått;
ditt gravöl du gjort.»
Atle sade:
87. »Du skulle brännas på bål
och bliva först stenad,
då har du det uppnått,
som alltid du bett om.»
Gudrun sade:
»Säg dig slika
sorger på morgonen.
Med en fagrare död
vill jag fara till annat ljus.»
88. I samma gård de sutto,
sura mot varandra,
vreda ord växlade,
vantrivdes båda.
Stort hat hos Nivlung stärktes,
på stora dåd han tänkte,
han gav för Gudrun till känna,
hur förgrymmad han var på Atle.
89. Ihåg hon då kom,
vad Hogne fått lida,
sade honom hända lycka,
om hämnd han toge.
Dräpt blev då Atle,
det dröjde ej länge;
Hognes son dräpte
och hon själv, Gudrun.
90. Den tappre tog att spörja,
spratt ur sömnen upp,
såren snart kände,
sade ej värt förbinda:
»Sägen mig sanningen,
vem som sonen till Budle dräpte;
ej litet är jag lemlästad,
om liv jag intet hopp har.»
Gudrun sade:
91. »För dig jag döljer det icke;
jag, dottern av Grimhild,
jag vållar, att din levnad
nu lider till ända,
samt ock sonen till Hogne något,
att såren dig matta, vållar.»
Atle sade:
32. »Du har skridit till dråpslag,
fast du skulle så ej göra;
illa är vän svika,
som väl på dig litar.
93. Bedd, jag for hemifrån
att bedja om din hand, Gudrun.
Stort var ditt lov som änka,
en storråda sades du vara,
lögn ej ryktet sade,
det lärde vi nog att känna.
Du färdades hit till vårt hem,
oss följde en här av kämpar.
94. Allt var härligt,
då hit vi foro.
Mycken var äran
från män av rang,
nötboskap riklig,
vi njöto storligen;
där var myckenhet av håvor,
många dem lämnade.
95. Till maka jag dig köpte
med en myckenhet smycken,
trettio trälar,
sju trälkvinnor goda
- i sådant var heder -
av silver var dock mera.
96. Allt detta du sade dig akta,
som om intet det vore,
då de lantgods du ej hade
som lämnats mig av Budle.
I det fördolda du verkade,
så att del jag ej fick.
Ofta lät du din svärmor
sitta i tårar;
ej i sinnesfrid sedan
såg jag oss makar.»
Gudrun sade:
97. »Nu ljuger du, Atle,
men det gör mig ej mycket.
Rätt sällan var jag foglig,
men sämre du var dock.
Som unga ni bröder slogos,
osämja var mellan eder.
Av ditt hus gick hälften
till Hels boning.
Då vacklade allting,
som väl skulle vara.
98. Tre syskon vi voro
och syntes stridbara,
vi foro ur landet
och följde Sigurd,
läto framåt skeppet fara,
sitt fartyg var styrde,
ävlades, som ödet ville,
tills vi österut kommo.
99. Först konungen vi dödade,
kuvade så landet.
Oss harsar gingo till handa,
det häntydde på rädsla.
Ur skogen vi togo var fredlös,
som vi skuldlös ville göra,
förlänade den lycka,
som litet blott ägde.
100. Frankerhjälten död blev,
och fort min ställning skifte.
Mig unga var det ömkligt
att änkenamn bära.
Kvar i livet, det mig kval var,
att komma till Atles boning.
Med en hjälte var jag gift förr,
jämmerlig var förlusten.
101. Från intet ting du kommit,
så vitt vi erfarit hava,
med egen sak vunnen,
ändras mot dig hindrad.
Alltid gav du efter,
ville ingenting hålla
och därom tiga stilla
- - - -.»
Atle sade:
102. »Nu ljuger du, Gudrun.
Det gör föga bättre
lotten för någondera;
lidit ha vi båda.
Laga nu, Gudrun,
godhetsfullast
allt oss till ära,
när ut de mig bära.»
Gudrun sade:
103. »Ett fartyg skall jag köpa,
och en kista, som är målad,
vaxa väl det lakan,
som skall vecklas om ditt lik,
tänka på allt, som tarvas,
som tyckte vi om varandra.»
104. Till ledsnad stor för fränderna
ett lik blev då Atle;
den ädelborna uppfyllde
allt, vad hon lovat.
Gudrun, begåvad med vishet,
ville gå att livet spilla;
hennes dagars ände dröjde,
hon dog ej den gången.
105. Säll är var och en sedan,
som sådant barn får föda
lika framstående, som de voro,
som föddes av Gjuke.
I varje land
skall leva efter dem,
deras trotsiga tal,
var än det förtäljes för folket.
