Den heliga natten (af Wirsén 1898)
|
Ur Andliga Sånger, 1898 |
Det sväfvar ett stilla, domnande sus
Kring slumrande örternas sängar,
Och silfrade dimmors villande ljus
Nu darrar på Betlehems ängar.
Det hörs ej ens sakta
Ett hviskande ord,
Men herdarne vakta
En betande hjord,
Det hvilar en slöja af snöhvit färg
På vågiga kullar och fjärran bärg.
Du kommer i natt, o heliga fröjd,
Att gästa de låge och ringe.
En engel från himlens saliga höjd
Står nära med strålande vinge.
I arme, ej rädens!
Han kommit, er vän!
O fröjdens och glädens,
I vallaremän!
Det klingar en stämma ur töcknens flor:
»Jag bådar er glädje, osägligt stor!»
Då skiner på höjd, då klarnar i dal
Ett skimmer, som dunklet betvingar.
Hvad himmelska härars växande tal!
Hvad stjärnljusomglittrade vingar!
Då ljudar i natten,
Som tonande gång
Af spelande vatten,
Instiktelsens sång:
»Vår Gud vare ära, på jorden frid,
Åt mänskor en vilja barmhärtigt blid!»
Vi skynda väl, säg, vi ila väl med?
Med herdarne må vi oss gläda!
Vi hasta till krubban, böja oss ned
För barnet, det milda, det späda.
O saliga timma,
Då ljuset går opp
Ur villande dimma
För bäfvande hopp!
I världen vårt lif var så sorgetungt;
Du, heliga barn, gör det ljust och lugnt.