Den kämpandes sång
| ← Enslingens klagan |
|
Parabel → |
Gå ned min Sol och du, o hoppets strimma,
Fördölj ditt trollsken på min öde stig!
Stolt vill jag vandra fram bland natt och dimma,
Tills under föttren grafven öppnar sig.
Fröjd! jag dig saknat från min barndomstimma:
Härefter ock min själ föraktar dig.
Gack, falska barndomsvän, att barnen smeka:
En man blott värdigt kan med blixten leka.
Kom Öde, starka Lejon! om du vågar,
På lifvets ö med mig en holmgång gör!
Den man, af gudaeld för frihet lågar,
Din hyllning ej på fega läppar för.
Jag föga efter dina åskor frågar,
Och din Sirensång jag förtörnad hör.
Eldprofvet jag bestått i marga öden:
Jag är en man i lifvet och i döden.
Det fega hopp ej mer mitt hjerta känner,
Att finna kärlek uppå jordens rund.
Engång jag drömde ock en dröm om vänner:
Ljuf var han; nedsänd ifrån Edens lund.
Välan! jag vaknat. Ingen längtan bränner
På hoppets graf, på hjertats marmorgrund.
Hon somnat i de blomsterlösa lunder
Vid vaggesång af storm och åskans dunder.
Hvar vänlig engel vikit från min sida;
De trifvas ej i lifvets dunkla sfer.
Blott ljus kring mig de höga blixtar sprida,
På törnestigen, som till grafven bär.
Följ mig den stund ännu jag måste strida,
O mannakraft! som sköld och svärd mig är;
Tills jag i hög, från lifvets valplats gången,
Som segerherre, för min ovän fången.