Den nationnale winsten

Den nationnale winsten av Anders Chydenius

Utgivet av Lars Salvius, Stockholm 1765. Senare utgåvor: av Ernst Gustaf Palmén, Helsingfors c.a 1880, av Karl Petander 1929, samt nu senast i 1700-talets frihandlare. Uppsala: Det svenska biet, 1994. Utgiven på engelska av K Petander omkr 1929 samt av statsministerns kansli, Helsingfors, 1994. På Wikipedia finns en artikel om Den nationnale winsten..

Framsidan av den första utgåvan av Den Nationnale Winsten.

Paragrafer:

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20

21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33

§ 1.

At hwar och en Nation har winsten til hufwudändamål för sina oeconomiska och Politiska författningar, är owedersägeligt; men om wi öfwerväge de utwägar, som hwar och en widtagit, at ärnå det samma, märke wi en otrolig skiljaktighet.

Alla täfla med hwarandra, at hinna först fram; men de taga olika kosa, och föra helt andra segel, då likwäl nästan samma wind blåser uti dem alla.

De äntra med hwarandra om lofwen, och bruka särskildta sjömans grep, at stöta på hwarandra, fast de hafwa rum och djup nog, at segla i bredd. Det ser ut, som ibland det ena skeppet, ibland det andra wore utan Lots och Styrman.

Ingen kan neka, at här arbetas af olika grunder. Antingen håller icke Compassen strecket, eller är fel uti Sjökortet.

En ny wisare lägges här för Läsarens ögon. Den är helt liten, på det hwar man må kunna bära den i fickan. Den är ock ny, sade jag, ty han träffar knapt in med någon i Europa. Jag tror den äfwen wara säker; emedan jag sökt bygga den på skäl och förfarenhet. Låt oss först blifwa ense om orden.

§ 2.

Nation är en mängd af människor, som förenat sig, at i skygd under högsta Magten, genom tilhjelp af Ämbetsmän, få söka sin och sina efterkommandes wälmågo.

Människan mår wäl, då hon njuter sina nödtorfter och beqwämligheter, hwilka efter wårt allmänna talesätt få namn af waror. Naturen är den, som framalstrar dem; men de komma oss aldrig til gagns utan arbete.

Behofwen äro mångahanda, och ingen har gifwits, som utan andras tilhjelp kunnat förwärfwa sig hälst det nödwändiga, och knapt någon Nation, som icke tarfwat den andra. Allmagten har sjelf gjort wårt slägte sådant, at wi skole hjelpas åt. Hindras detta gemensama biträde inom Nation, eller utom hänne, så sker det emot Naturen.

När wi byte dessa waror oss imellan, får det namn af handel, och de slags waror, som allmänt åstundas och emottagas, äro gull och silfwer, hwaraf större eller mindre stämplade delar kallas penningar, som blifwa måttstocken til andra warors wärde.

Ingen Wara är sådan, at den icke kan genom handel omwäxlas uti dessa Metaller, och ingen kan heller fås, i brist på andra för säljaren begärliga waror, utom dem; och den myckenhet af penningar, som för waran måste ärläggas, kallas dess wärde.

Hwad de utgående warors wärde öfwerstiger de inkommandes, kallas rätteligen Nationens winst, och hwad de inkommandes går öfwer deras wärde, som föras ut, blifwer altid dess förlust. Men en mindre förlust emot en större kallas relative dess winst, och på lika sätt får en mindre winst då en större kan ärnås, namn af förlust.

§ 3.

Om den upgiften til alla delar wore riktig, at Swerige förde ut förledit år 1764 waror för wid pass 72 Millioner Daler Kopp:mt, men de inkomne ej stiga til mera än 66 Millioner, så wore ju wår Nationela winst för det året 6 Millioner Daler.

Af hela wår Export-summa utgör järnets wärde inemot 2/3:delar; men låt oss supponera, at inom hundrade år, för skogsbrist eller några andra orsaker, Järn-exporten minskats til hälften, och således ej gjorde mera än 1/3:del af wåra Exporter; men några andra, til exempel spannemål, viktualier och träwaror i det stället exporterades för den i Järnhandelen förlorade 1/3:del. Jag frågar då, i händelse alla öfriga ut- och införskrefna waror skulle bestiga sig til samma wärde som nu, om icke Nationnale winsten äfwen wore då lika stor? Eller om Järn-exportation skulle minskas någon gång til 6 Millioner Daler mindre wärde; men de för Spannemålen i fjol til främmande utbetalte 10 Millioner finge i det stället blifwa qwar i Riket, mon Nationen icke likafullt hade wunnit genom denna förwandling 4 Millioner?

Om wi föreställe oss, at det skulle finnas någon Stat, som icke hade något jordbruk eller bärgwerk, hwarken boskaps-skötsel eller sjöfart, utan blott af jord eller lera tilredde en myckenhet öfwer hela Europa begärliga käril, och blefwe därföre ej allenast försedd med alla sina nödtorfter, utan ock skulle emottaga 2 Millioner i gull och silfwer årligen, wore icke dessa 2 Millioner då oförnekeligen denna Nations winst.

Men om 1/3:del af samma Nation skulle efter andras exempel öfwergifwa denna sin handtering och blifwa jordbrukare, i mening, at därigenom skaffa sig och sina medborgare bröd, och tro sig därigenom winna mera, men den tilwerkade spannemål wore 1 Million i wärde ringare, än samma tredjedels förra tilwerkning; så är ju klart, at den därigenom tilskyndat Nationen 1 Millions mindre winst, eller som är det samma, en lika stor förlust.

Häraf blifwer således handgripeligt, at en Nation icke winner därigenom, at hon syslosättes med många slags handteringar, utan därigenom, at hon arbetar i de näringar som bäst betala sig, det är, hwarest minsta antal människor kunna frambringa waror til det högsta wärde.

§ 4.

I myckenheten af tilwerkningar, eller rättare sagt, i wärdet af dem, består således et folks rikedom; men tilwerkningarnas mängd beror på twänne hufwud-grunder, näml myckenheten af arbetare och deras flit. Båda åstadkommer Naturen, när hon får wara okonstlad.

Skulle den stora Mästaren, som pryder dalen med blomster och öfwertäcker sjelfwa bärgs-klinten med gräs och måssa, röja et så stort fel uti människan, sitt mästerstycke, at hon ej kunde rikta jordklotet med så många inbyggare, som det kan föda? Det wore nedrigt tänkt af en Hedninge, men gudlöst af en Christen, då hon läser et befallande Allmagts ord: Wäxer til, föröker eder och upfyller jordena.

För den fallna människan war det et straff, at hon skulle föda sig uti sin anletes swett; men det war så beskaffat, at Naturen utmätte det sjelf, då hon för sina behofs skul war nödsakad därtil, emedan hon ingen annan hade at anlita om sina nödtorfter, än egna händer; och mödan lättades af winingslystnaden, då hon därigenom såg sig få hwad hon behöfde.

Saknas någondera af dem, bör felet sökas i Nationens författningar; men icke gerna i någon brist utaf dem, utan i de hinder, som äro lagde i wägen för Naturen.

Sättes medborgare genom dem utur stånd, at föda sitt och barnens lif, måste de med sina affödor dö, eller fly bårt ifrån sin fosterbygd. Ju flera utwägar genom författningarna gifwas för en del, at lefwa af andras möda, och hinder läggas i wägen för andra, at få nära sig med arbete, ju mera qwäfjes idogheten, och Nationen kan ej annat än likna den form i hwilken hon blifwer guten.

§ 5.

Står nu detta fast, så tänker jag därpå bygga följande satts, näml at hwar enskildt söker sjelfmant up det stället och den näring där han bäst ökar den Nationnale winsten, om författningarna intet stänga honom därifrån.

Hwar och en söker sitt bästa. Denna böjelse är så naturlig och nödig, at alla Samfund, som finnas i hela werlden, fota sig därpå: annars ägde Lagar, straff och belöningar icke ens rum, och hela människo-slägtet skulle inom en kårt tid gå aldeles under. Det arbete betalas altid bäst, som hafwer högsta wärdet, och det sökes hälst, som bäst betalas.

Så länge jag i den ena handteringen kan tilwerka waror för 6 Daler om dagen, går jag ogerna i den som räntar 4. I den förra war både Nationens och min winst en tredjedel större, än i den senare.

När altså någon nödgas, eller genom publique belöningar upmuntras, at arbeta i någon annan näring, än där han förtjenar högsta winsten; ty annars sker det icke, mera än en Köpman säljer sin Wara under det honom bjudes; så är ofelbart, at det sker med Nations förlust.

Winner den hwars arbete någon nödgas göra, så mycket som arbetaren förlorat, är det icke Nationnal winst; men winner han mera, blifwer endast differancen en Nations winst, men utwerkad genom medborgares förtryck.

Således blifwer tydeligt, at när någon genom andras arbete drifwer et werk, men hwarken betalar, eller utan förlust, är i stånd, at betala så mycket, som arbetaren i något annat närings-fång kan förtjena, måste saknaden i deras dagspenning wara en Nationnal förlust.

§ 6.

Til Exempel, om et Järn-werck af 2000 Skepp:ds årliga smide hade hundrade Bönder lydande därunder, som hwardera wore förbundne, at arbeta 50 dagswerken om året til samma Bruk; men til en Daler Kopp:mts ringare wärde, än de antingen i eget arbete eller annars kunde förtjena, och det til den ändan, at Export-waran kunde försäljas utomlands med någon fördel; så är klart, at hwarje Bonde förlorar därmed 50 Dal. Kopp:mt årligen, eller som är det samma, tilwerkar waror til 50 Daler mindre wärde, än uti något annat arbete, hwarigenom Nationnale förlusten blifwer 5000 Dal.

Om under samma Bruk widare skulle lyda några hundrade Bönder, som woro förpliktade at förse det med nödiga kol til arbetet, til Exempel 3500 stigar, antingen til et i förra tider accorderat Dalertal, eller ock til det som Bruksägaren wil gifwa, til Exempel 6 Dal. Kopp:mt mindre för hwarje stig, än de under samma tid kunnat på annat sätt förtjena: Låt äfwen så wara, at Bruks-ägaren ej kan betala denna Wara dyrare; om järnet skal med någon fördel kunna debiteras hos utlänningen; men samma Bönder likwäl, under den tid de arbetat på kolen, i landtbruket, slögder och wäfnader eller annat näringsfång, kunnat förtjäna den på hwarje stig kol lidna förlusten, det är frambringa waror för 21000 Daler Kopp:mt mera, så blifwer klart, at Nationnale förlusten härigenom ökes til lika så stor summa. Lägge wi ändteligen den nästan oboteliga förlust af Rikets bästa skogar, som efter någon tid kunnat lemna oss allahanda slögdeämnen och timmer-träden och räkna 10 lass långwed til hwarje stor stig kol, så åtgå til dessa 2000 Skepp:d Stångjärns smide, från det malmen brytes utur grufwan, tils Järnet är utsmidt i stänger, 35000 lass wed, hwilka allenast beräknade til 16 öre lasset, öka förlusten til 17500 Dal. som tilsammans tagit, gör en förlust af 43500 Daler Kopparmynt.

Om nu dessa 20000 Skepp:d i medelpris försåldes til 6 Riks-Dal. Banco Skepp:det utom frakten, och efter 80 marks Cours gjorde en summa af 240000 Daler Kopp:mt, så är klart, at något mera än en femtedel af denna summa blifwer en Nationnal förlust, fast hela posten säljes til utlänningen.

§ 7.

Gull och silfwer äro wäl de ädlaste Metaller; men öka därföre ingalunda altid den Nationnale winsten, då de skola frambringas utur jorden. Alla handels-waror kunna förwandlas i så mycket af dessa Metaller, som swarar emot deras wärde. Ej eller är Ducaten någonsin så röd, at han ej går ut för bröd, som wåra förfäder plägade säga.

Mon det icke wore nödigt, at taga i öfwerwägande, om de sedan 1760 års början til och med 1764 års slut tilwerkade 38 marker 4 lod gull samt 5464 marker 1/2 lod silfwer, swara emot den därpå anwände kostnad och arbete och flera Socknars därtil anslagne ränta med mera? eller om icke för alt detta mångdubbelt så mycket silfwer och gull kunnat införskrifwas efter den högsta Cours? eller om en sådan patriotisme eller kärlek för Swenskt gull och silfwer ökat werkeligen den Nationnale winsten? och om de blott måste underhållas i hopp om rikare afkastning för framtiden?

Mon ändteligen arbetarnes och Allmogens klagan och fattigdom omkring och wid Bruken, då de twingas därwid, icke wittnar om Nations förlust, och den håg hos dem finnes at anwända sin tid och krafter, på det som wore dem och Riket för närwarande tid nyttigare?

Jag talar här aldeles icke om sådana Bruk, som utan Allmogens och arbetarenas olägenhet äga bestånd; de äro rätt så dyra Rikets Clenodier, som någonsin Landtbruket, Handel och Manufacturer.

§ 8.

Häraf flyter altså sjelfmant, at det blifwer onödigt för Högsta Magten, at genom några författningar draga arbetare från den ena näringen til en annan.

Huru många Stats-Män hafwa icke likwäl syslosatt sig med detta. Nästan hela Europa arbetar därpå, at genom twång eller förmoner draga folket utur sina förra näringar och föra dem in uti andra. Man berömmer sig af så stor Nationnal winst, som den nya tilwerkningens wärde är, och glömmer oftast bårt, at de därwid nyttjade arbetare i sin frihet torde hafwa tilwerkat waror i sin förra handtering til lika högt eller högre wärde; då det i ena fallet war ingen winst; men i det andra en werckelig Nations förlust.

Om tio man uti en näring tilwerka waror för 100 Dal. om dagen, men i en annan ej mera än för 80; så är klart at Nationen i det senare förlorar på dessa tio mans arbete dageligen 20 Daler. Antingen dessa 10 arbetare nu få fritt sälja sina tilwerkningar, eller ock otwungit accordera sig dagspenning hos dem, som sköta samma näring, blifwer skilnaden i deras dagspenning altid i samma proportion, och då är ofelbart, at de gå in uti den förra, såsom både dem och Nationen mera lönande.

Men twingas samma arbetare, at för 20 ProCent mindre blifwa i den andra näringen, äro dessa 20 ProCent Nationens och deras förlust. Huru onödige synes icke då författningarna i slika mål wara?

§ 9.

Hwarken Tilwerknings- eller Utskeppnings-Præmier hålla här prof, at på något sätt öka eller befordra den Nationnale winsten.

De äro nästan öfwer hela Europa, men i synnerhet i Ängland mycket uti bruk; men öka ofelbart allestäds deras werkeliga förlust. Tilwerknings-Præmierna skada enkelt, men Exportations på et dubbelt sätt.

Finnes arbetare nog uti en näring och Tilwerknings-Præmier icke desto mindre bestås, drages förmycket folk utur andra näringar, gör den af öfwerflöd af waror mindre lönande, och förorsakar brist på arbetare i andra lönande närings-grenar, och Staten graveras at rikta några wissa medborgare. Går folket icke utan belöningar i en bekant näring, så är klart, at den är mindre lönande, än de andra där arbetare icke tryta.

Ärsätter Staten genom belöningar arbetarenas och Nationens förlust wid denna näring, så gifwes wäl de, som taga an hänne, men deras arbete saknas i den mera lönande näringen. Så mycket altså tilwerkningarnas wärden skilja från hwarandra, blifwer oförnekeligen Nations förlust.

§ 10.

Men Exportations-Præmierna hafwa ej allenast ofwannämnda olägenheter, utan tillika dem, som äro långt mera betydande: här beskattas medborgare dubbelt emot den ärlagda Præmie-summan och sticka en stor del däraf i utlänningens händer, hwilket ej annat kan än öma en och hwar, som blifwit kär i sitt Fädernesland.

Säljaren söker altid högsta priset för sin Wara. Ägaren accorderar bårt den samma, til exempel, för 6 R:daler til utlänningen; men undfår 2 R:dal. i belöning därföre, och gör sig således 8 R:dal. för sin Wara.

Wil nu en Swensk man tilhandla sig samma Wara, är onekeligt, at han måste betala säljaren det samma, som han förtjenar på det, som til utlänningen blifwit försåldt, nämligen 8 R:dal. annars räknar han sig hafwa förlorat på denna handel.

Således njuter utlänningen 2 R:dal. bättre köp för Exportations-Præmiernas skul, och en inhemsk Man blifwer därigenom dubbelt taxerad, nämligen: 2 R:dal. til Fonden, at lindra utlänningens inköp och 2 R:daler til säljaren, at hålla honom skadelös.

Härigenom måste äfwen hända, at utlänningen med wåra tilwerkningar kan drifwa den fördelaktigaste handel hos oss sjelfwa. Jag blifwer wid mitt lilla anförde exempel: De Swenske Manufactur-waror, som såldes til utlänningen för 6 R:dal. kan han med en winst af 25 ProCent straxt på stället sälja til en Swensk man för 7 1/2 R:daler, som då får 1/2 R:dal. eller 8 1/3 ProCent bätre köp, än utur egen Fabriks-bod, hwarföre köpare aldrig kunna tryta.

Lägger man då utlänningens 33 1/3 ProCent bättre inköp tilsammans med de på försälgningen wundna 25 ProCent, gör det för honom en winst af 58 1/3 ProCent, utwerkad blott genom Exportations-Præmierna, som annars aldrig hade gifwits til eller blifwit möjelig. Ej eller är detta en blott i tankarne bewister sanning, utan äfwen af förfarenheten mångfaldigt bestyrkt.

Jag wore i stånd, at uptäcka en liten Handels-plan, som kunde ränta Swerige flera tusende, på några utländska Export-Præmier, om jag ej befarade, at wäcka andra up utur sin dwala, då de til äfwentyrs sökte at tilsluta några lönnådror, som utan at kunna märkas på Handelsbalancen, nu werkeligen mota wår underwigt.

Jag önskar därföre helt upriktigt, at Ängelsmän och andra Nationer ej allenast måtte få behålla sina Export-Præmier, utan ock at de måtte märkeligen ökas på alla de waror, som kunna på oss debiteras; men at Fosterlandet däremot må blifwa dem qwitt, jämte de band, som hindra oss, at fritt och flitigt få skatta wåra grannar.

§ 11.

Nu wågar jag gå längre och påstå, at sådane författningar, som leda folket til wissa näringar, äro för Nationen och dess winst skadeliga: därtil föranlåtes jag af fyra i mitt tycke altför wigtiga skäl.

I hela Europa gifwes ännu ingen stadgad principe, at följa wid denna fördelning af arbetare; ty ibland ske dylika författningar, at hjelpa up en ny slögd och wetenskap: ibland at skaffa flera inbyggare näring, och ibland at gifwa ägaren af något werk bättre utkomst, genom lindrigare arbets-löner.

Ena gången sker det at göra wåra tilwerkningar Exportabla: en annan gång, at få et eller annat af wåra behof inom Riket. Nu syftar en sådan anstalt därhän, at egna Rederier må winna genom frakter af wåra waror och inhemsk man genom arbetslöner: nu åter at få gull och silfwer hemma. Stundom hafwes afseende därpå, at folket ej skal få tilfälle at flytta ut: stundom sker det at hämma yppigheten. Det pröfwas ibland nödigt för ordningen skul i näringarna: en annan gång måste det ske, at hindra mångslögd, med otaliga andra.

Saknas icke en riktig System i alt detta? och måste icke et hus, som bygges up efter så många desseiner, få underligt utseende och sakna behörig stadga?

§ 12.

Det andra skälet är: at ingen Stats-man är ännu i stånd, at positivt säga, hwilkendera näringen kan skaffa oss den största Nationnale winsten, hwarigenom Lagstiftaren måste stanna i willrådighet, hwart han genom författningarna skal leda wåra arbetare.

Hwem wore wäl, tänker någon, så enfaldig, som icke wisste detta? Jag försäkrar, det är ej så lätt, som man tror. Många, som bemödat sig om, at tänka på dessa saker, hafwa wäl gjordt sig en System, och stält hwar och en näring i sin wissa rang; men om wi jämföre dem med andras, märke wi hwad åtskilnad, som förekommer dem imellan.

Jag tror wäl mig hafwa den bästa; men då jag blifwer warse, at hwar och en har samma tro om sin, måste man ju, såsom en förnuftig människa, twifla om alt sammans tils man får fulla bewis i saken.

M säger jordbruket är det bästa: E S at den hedern tilkommer handaslögder: O R bewisar, at det är handelen: A G at Riket måste hjelpas genom wåra bärgwerk, såsom modren til Rikets förnämsta Exporter & c. Hwem af alla dessa hafwer nu rätt?

De äro uplysta och samwets-ömma män allesaman, och äga tillika sina medborgares förtroende, och det går ännu långt ut, innan de få denna twist afgjord. Hwilkendera näringen skal högsta Magten imedlertid taga för den nyttigaste, och til hwem skola de draga folkmängden til Rikets winst? eller mon i så fatta omständigheter misstag kunna undwikas?

Men om likwäl denna twist wore fulleligen afgjord, och därpå en sådan författning, som leder folkhopen i den mäst lönande näring: mon Lagstiftaren wara i stånd at säga, huru många tusende människor kunna i den samma, nu til Nationens winst arbeta, och at samma författning på så eller så många år hafwer den åstundade werkan? Det kan ju alt för snart hända, at folket skulle tagas bårt från andra näringar och frambringa et öfwerflöd af waror i denna, hwilka därigenom kunde förlora sitt wärde utomlands, til en märkelig Nationnal förlust.

§ 13.

Men om det ock wore möjeligt, at äga all härtil ärforderlig kunskap, som dock blifwer aldeles omöjeligt, kunde icke destomindre hända, at hos dem, som handtera denna sak, kunde saknas en god wilja, hwilket jag håller för det tredje skälet.

Det kunde lätt hända, at de hade sjelf någon fördel däraf, at folket skulle ledas in i den eller en annan särskildt näringsgren, och därföre plaidera för den samma. Hwad skulle då annat hända, än at den nyttigaste näring skulle blifwa på folk utblottad, til en obotelig förlust för Riket?

§ 14.

Om wi ändteligen wille föreställa oss hafwa öfwerwunnit alla dessa hinder och träffat författningar, som i detta ämne wore makalösa, kunde ju några wissa händelser förändra hela denna utstuderade ställning, och göra de aldranyttigaste författningar til helt skadeliga för Nationen, hwaruti synbart ligger det fjerde skälet emot de samma.

Hwad förändring i waror, hwad olika wärde ses icke dageligen? Helt oförmodadt öpnar Försynen en Rikedomskälla för en Nation, som warar en tid; men stanar ofta twärt af, och en annan eller tredje upkommer snart i stället, af hwilka den Nationnale winsten hufwudsakeligen beror. Lagen blifwer således, om hon än är den aldrabästa, ibland de tusende möjeliga händelser icke nyttig för mera än en enda, nämligen den, til hwilken hon blef gjord, men skadelig för alla de andra.

Och dessa äro egenteligen orsakerna, hwarföre wåra, i anseende til afsigten, goda författningar måste haft en så elak werkan.

§ 15.

Nu torde det blifwa tider, at litet närmare utreda, hwad slags författningar de äro, som leda folket utur den ena näringen i den andra.

Sådana äro alla de, som förunna direkte eller indirekte några förmoner i den ena näringen framför den andra. Direkte sker det, då författningens ord uttryckeligen tillägga dem; men indirekte, då det af författningens werkställande blifwer en nödwändig påfölgd.

Hit höra således alla Närings-Privilegier, ej allena de Exclusiva, utan äfwen alla de andra, som någon särskildt förmon tillägga en närings-idkare: alla näringarnas classificationer, som äro skedda genom Lagar; ty Naturen förrättar en classification sjelf, som blifwer den tryggaste; men så snart Lagarna lägga något därtil eller taga därifrån, märkes straxt irringar, som favorisera några wissa, men hindra andra i sin närings rörelse. Widare räknas hit alla Tilwerknings- och Exportations-Præmier, jämte alla förbud emot bonings- och närings friheter i städerne och på landet.

Hwad äro dessa annat än dammar, som samla folket på wissa ställen, taga dem från det ena, och plantera dem på det andra stället, utan at man kan ännu säga på hwilkendera de göra bästa nyttan, och öka eller minska den Nationnale winsten, som förut är bewist.

När strömmen får flyta jämt, då är hwarje droppa watten i rörelse. När inga hinder äro i wägen fiks hwarje arbetare om sin föda och ökar med det samma Nationens winst. Men genom författningar samlas folkhopen i wissa flockar, utwägarna til industrien blifwa inskränkta, och et litet antal människor i hwarje flock flyter öfwer den största hopen, hwilkas wälmåga man nyttjar som skäl til hela Rikets wälstånd.

§ 16.

Desse dammar äro de samma, som hindra tilökningen af Swenska arbetares antal, hwilket likwäl är, såsom i § 4 är wist, den första grundvalen til en Nationnal-winst.

Hela det öfwerstående wattnets tyngd i en dam hwilar på det som närmast ligger til botten, hwarföre byggnaden nederst måste wara mångdubbelt starkare och tätare; ty genom förfarenhet är bekant, at det nedra watnet strömmar ut genom den minsta öpning, med större hastighet än det förra.

På lika sätt är det beskaffat med wår folkmängd. Wi måge wända oss til hwad näring som hälst och det däruti arbetande antal af människor.

Se wi på jordbrukare, finne wi knapt et enda exempel på någon, som besitter et stort gods, at han wil rymma utur landet, fast de, som wänta på samma egendom efter honom, gerna wille bestå honom skjuts-penningar därtil; men monne man äfwen kunna wara lika säker, om samma Herregårds Torpare eller dess barn?

Jag hafwer ofta frågat dem, hwaräst äro edra barn; men fått af de flästa et bedröfweligt swar: hwad skole wi göra nu med dem hemma? wi hafwe största möda, at föda oss sjelf här på stället så länge Herren det tillåter. Wår äldsta son seglade några år på Hålland; men stannade där qwar, och skal nu må wäl. Den andra seglar på Ängland; men då wi sista gången träffade honom, tog han afsked för all sin tid och tänkte där sätta sig neder. Den tredje fölgde Arméen til Pommern: han blef fången af Konungen i Preussen; men då Gud gaf oss fred, hade han ej lust at komma tilbaka: han står nu i Preussisk tjenst och är där gifter. Den fjerde går ännu uti kolten, Gud wet hwart han skal taga wägen, eller hwad som kan blifwa af honom.

Hwarföre rymmer icke en Rikets Odal-Bonde? därföre at han är bofast. Men hwarföre gör en dräng det häldre? swaret är tydeligt: därföre at författningarna ej tilstadt honom någorstädes få fästa sina bo-pålar.

§ 17.

Se wi på wåra Handtwerks-Societeter och wår folkhop uti dem, blifwe wi warse et litet antal wälmående Mästare, som ej mera behöfwa sjelf sitta i sina werkstäder, som lefwa makligen, kläda sig och de sina i den nyaste smak, duka et hederligt bord i hwardagslag, göra och taga Visiter den mästa tiden, och hafwa 10 eller 12 arbetare i sin werkstad, af hwilka 6 arbeta för maten, de andra för några Daler i weckan. Jag frågar, om en sådan man wil rymma utur landet? Så länge skrået kan skaffa honom arbetare och ackta, at Mästarenas antal icke blifwer större, än at han nödwändigt måste blifwa anlitad om arbete, och således är i stånd at sjelf betinga sig priset, sker det ingalunda.

Men huru går det med hans Gesäller och Lärogossar? blifwer en ömmare fråga. Jag har ibland hört deras swanesång, och en allmän klagan i Riket, at de fara öfwer til Preussen och Ryssland; ty där få de straxt blifwa Mästare, hwem som will.

Tänk! huru hjelpsame äro icke wara skrån, som icke förskjuta en fattig mans barn, at fylla några således öpnade luckor utan betalning?

§ 18.

Gå wi til wåra Bärgwerk, så få wi snart se, det wara långt ifrån innehafwarena af de flästa wåra Bruks-egendomar, at wilja öfwergifwa Swerige; men hwad en hop fattige Bruks-ägare klaga öfwer brist på förlag, at drifwa arbetet med, trög afsättning och twungit pris, och det armod de hotas med, är en sak af hel annan beskaffenhet.

Hwad är det, som Smeder och Bruks-arbetare, klaga öfwer? Hwarföre blifwa de införskrefne icke länge qwar: de infödda gifta sig sällan och blifwa mästadels uslingar til slut? Och huru kommer det til, at spannemåls- och Viktualie-handelen blifwer för Bruks-ägaren föga mindre lönande än sjelfwa Bruks- tilwerkningen? Och hwad är därtil orsaken, at de under Bruket lydande Bönder få kolstybbe uti åkren*, och förtälja dylika Personalier om sina barn, som den förut omnämnde Torparen.

Fabriqueuren går werkligen så wäl klädd af egna tilwerkningar, som trots någon annan; men arbetarena i spinhuset sitta ofta halfnakna, och andra gå slarfwiga på gatan och tigga, sägandes sig wara införskrifne utlänningar, som nu önskade at wara hemma igen, häldre än i Swerige stå för andras dörrar, och ändteligen dö uti armod.

Bland dem som flytta utur städerna, träffar sällan rymnings- sjukan in uppå de wälmående och Magistrats-personer; men wäl ofta på det fattiga och ringare Borgerskapet.

Jag tror det nästan wara ohört, at Sjö-Capitainer och Styrmän rymma, om icke för missgärningar i en utländsk hamn; men wågar icke försäkra det samma om Matrosen eller Kock-pojken.

Min gunstige Läsare! ser du icke nu orsaken hwarföre wår arbetshop ej kan ökas, och genom den wår Nationnale winst? Det blifwer i alla tider efter mitt begrep omöjeligt at hindra denna afgång, om dammarna icke öpnas.

Ju mindre tryckningen är, ju lättare hålles wattnet qwar; men ju lägre wattu-column, ju mindre tryckning, och den blifwer altid lägst, då flusswerket tages undan.

§ 19.

Den andra grund-pelaren til Nationnal winst är arbetarenas flit, det är: då minsta antal människor frambringa waror för det mästa wärdet, som möjeligt är.

Mången, som ensamt betraktar wår Nation, kunde lätt falla på den tanken, at i flit hos dem icke skulle saknas något; men jag måste tilstå, det hafva gjordt mig ondt, at höra oss förebrås af utlänningar, det Swenska Nationen wore lat emot de andra.

En Köpman i Hålland sitter hwar morgon klockan 5 à 6 på sitt Contoir, och bestyrer om alla sina Commissioner: han kläder sig tarfligt, och bordet bognar ej af kräseliga anstalter: han är mon om hwar tima, at kunna uträtta något, och gör åtlöje af Fransöska sprätthökar och förnäma miner.

En Ängelsman är härdad och outtröttelig uti sitt arbete. En Timmerman på Ängelska warfwet, drifwer med den force, och hastighet, at man under arbetet näppeligen kan se klubban i dess hand, och gör et Örlogskepp färdigt, på så många dagar, som i Swerige på Krono-warfwen torde åtgå weckor.

§ 20.

Hwaraf kommer detta? Af arbetarenas sjelfswåld hos oss, kan någon tänka, då de icke hafwa någon sträng upsigt öfwer sig. Lösdrifware, säger man, ligga ju allestädes och lättjas på landet: Gesäller och Lärogåssar äro icke mera så som förr: Drängar och Pigor gå icke ur fläcken, om icke husbonden sjelf följer med.

Jag wet icke, om någorstädes gifwes flere Upsyningsmän, än hos oss? men hwem skal hafwa upsigt, då de sjelfwe såfwa til klock. 10 om morgonen. Jag har hört åtskilliga sådana förslager, at när Bonden ej wil arbeta flitigt på hemmanet, han då borde slita spö, eller åtminstone drifwas från hemmanet. Det har ock redan werkeligen händt, at några fått straff, därföre, at de ej på en gång kunnat lägga neder et urgammalt näringsfång, utom hwilket de i första kastet måst åtminstone til hälften swälta.

Sådana känna ofelbart rätt igen wår frihet. Spö och frihet tilsammans, en underlig idée.

Låt oss icke skylla Nation och dess genie för sin tröghet: skjutom icke skulden på fördärfwade seder. Wi slippe wäl lättast på detta sättet; men Riket är föga hulpit därigenom. Annorstädes är källan til detta onda.

Ju mera det gifwes i et Samfund tilfälle för en del, at lefwa af andras möda, och ju mindre andra få sjelfwa nyttja frukten af sitt arbete, ju mera dödas idogheten: de förra blifwa öfwermodige, men de senare förtwiflade, och båda twå försummelige.

Denna grundwal är så fast och af människo-hjärtats kännedom och dagelig förfarenhet så bestyrkt, at jag trotsar hwem som hälst med skäl kunna häfwa den öfwerända.

Arbetsamhet och flit fordra et muntert mod och en ständig täflan, om de ej snart skola slakna af. De gifwas aldrig under oket; men när de af frihet, snäll afsättning och egen winst uplifwas, blifwer den naturliga trögheten öfwerwunnen, som med hugg och slag aldrig i längden kan fördrifwas.

§ 21.

Waror tilwerkas aldrig, utan at de behöfwas och efterfrågas: behofwen röja sig sjelf: de äro mångfaldiga, och bringa således sjelfmant näringar och tilwerkningar å bane, som sedan komma at försäljas til behöfwande. Hindras den som tarfwar, at få köpa en Wara, stannar den i tilwerkarens hand, ligger honom til last och får en swart stämpel på sig, hwaruti läses orden: Förspilda swett och möda.

Detta blifwer et hugg i idoghetens bälte. Här är snöret, som binder arbetarens händer bakom dess rygg, och den dryck, som gör dåliga och sömnsjuka medborgare.

Ingen Nation kan wara flitig, så länge detta märkespråk står på dess tilwerkningar, och det kan aldrig utplånas, förrän waran får tilwerkas af hwem som wil, och säljas til den som behöfwer hänne.

Jag wil icke åberopa mig til bewis härpå andra magters exempel: mitt egit Fädernesland är därpå et oemotsägeligt witne, hwilket jag med så mycket större dristighet åberopar mig, som beskaffenheten däraf är bäst bekant, och ingen, utan at ömma öfwer dess olyckor, lärer kunna tänka däruppå.

Swenska idogheten liknar en gröda på illa ansad åker. Här och där stå några frodiga tappar; men det mästa är bårttwinat, och gifwer knapt utsädet igen.

§ 22.

I Wästergöthland drifwes handaslögder och wäfnader med flit: där blyges icke gubben sitta wid spinråcken: där fås knifwar, skålar, talrikar, band, skällor, saxar och andra waror til bättre pris än annorstädes. Hwad är orsaken? Landet äger den rättighet, at inbyggaren får fara hwart han wil, at sälja sina waror. Där hafwer Borås-stad af ålder fått idka gårdfar i handel omkring hela Riket; det är frihet, at i gårdarna få fara och tilhandla sig waror och sälja sina til andra.

Som ingen Province i Riket ägt utom denna en sådan frihet, så trotsar jag äfwen, at i någon kunna wisa den idoghet, som finnes hos dess inbyggare. Således är klart, at här antingen fliten gjort frihet eller friheten flit.

För några år tilbaka tilwerkades i Wästerbotten, Helsingland och Wäster-Norrland en myckenhet stolar och spånråckar, och såldes de förra til 9 à 12 Dal. Dussinet, de senare til 6 à 9 Daler stycket. Nu hafwa dessa tilwerkningar genom några förbud emot afsättningen til stor del afstannat, och ser det ut, at inbyggarena torde snart få köpa dem af andra.

Utmed sjökanten i Österbotten är folket i rörelse både winter och sommar; men 30 à 40 mil uppe uti landet, där inga städer finnas, är de flästas wintersyssla, at sofwa och göra Pertor, så mycket som de bränna. Warorna hafwa inga köpare, därföre finnes ej eller af dem at sälja.

Omkring Björneborg, Raumo och Nystad, är Allmogen nästan outtröttelig at slögda af trä. Arbetaren är redan klock. 1 och 2 om natten i full rörelse, at förfärdiga allahanda träkäril hela wintren igenom, och är därföre i stånd at föryttra dem til drägeligare pris, än någon i hela Finland, fast många andra äga ej allenast bättre tilgång på skogar utmed sjökanten, utan äfwen kunnige arbetare i detta handtwerk. Låt oss söka up orsaken härtil. Det är aldeles omöjeligt, at en sådan flit kunnat upkoma och hållas wid magt, utan fri Exportation.

Ofwannämde städer hafwa af ålder ägt den frihet, at med spiror, läckter och trä-käril segla inom Östersjön. Stapel-städerna hafwa ofta sökt betaga dem denna deras förmån, som dock til dena stund ej lyckas welat: nu förse dessa städer icke allenast flera utländska platser med slika waror, utan äfwen til en del sjelfwa Stockholm för et måtteligt pris, och sådant, at de nästan undersälja alla andra.

Men hade förbudet gått för sig, skulle nödwändigt afsättningen blifwit inskränkt, och följakteligen i samma mon tilwerkningen. Inskränkt tilwerkning, gör nödwändigt lediga händer och dyr Wara, och om det någon gång blifwer möjeligt, at andra städer få hindra dessa afsättningar, eller dessa at hindra arbetare en fri tilwerkning, så är det så wisst, som twå gånger twå är fyra, at Stockholm måste få köpa dyrare träkäril än förr: dessa städer minska sin rörelse, landet sina inbyggare och förtjänst, och Riket sakna sin winst.

§ 23.

Si! här är nyckelen til idoghet och wining. Öpnas dörren genom fri näring och afsättning til förtjenst, så är hwar man inom några år i full rörelse; men sker det icke blifwer Nationen, oaktat alla andra anstalter, ofelbart gespande, såsom förr, och sömnig om ljusa dagen.

Frihet, tänker min Läsare, bör wisst wara, men icke utan ordning. Man måste noga skilja imellan Stads- och Landtmanna näring, och icke låta Landtmannen få befatta sig med annat, at jordbruket därigenom försummas. Rätt wäl sagt, i synnerhet i wår tids smak! Et wille jag allenast wördsamast tillika förbehålla, näml at den, som åtagit sig detta Despotiska förmynderskap för Landtmannen, och binder honom blott wid jorden, wille ock, då jordbruket ej kan föda honom och hans barn, såsom en rätt husfader, draga en faderlig försorg, at han icke af hunger förgås. Kan det ej ske, håller jag för rådeligare, at släppa arbetsöket löst på mullbetet, at söka sjelf sin föda, än binda det fast wid en påla och lämna det at utan upsigt stå där i några weckor; ty det är försent, at lära slögda sedan maten är all.

At hindra näringar på landet, är at mota folkets tilwäxt och all upodling, och at förbjuda slögder och handel, är at minska gamla städers rörelse och nyas upkomst.

En kunnog Garfware satte sig ned på landet flera mil ifrån staden, och betjänte Allmogen och Stånds-personer, genom en god läder-beredning; han blef af nästa köpstad förbuden, at där idka detta handtwerk, och därföre anbefalt, at flytta i staden. Ordningen war god; men han, som mådde wäl på landet, blef i staden en uslinge, och öfwer tusende hudar måste nu därföre skämmas bårt årligen af elakt bruk. Ser man! ökar icke detta Nationnale winsten.

§ 24.

Den punkten allena ibland wåra författningar, som rörer Landthandelen, är wärd all upmärksamhet. Icke får en handlande fara omkring i landet och sälja ut sina waror, ej eller Landtmannen köpa up något af sina grannar och föra til stads, eller betjena dem med några waror från staden tilbaka.

Om grannen ej wil blifwa hans Commissionaire, måste han sjelf, ofta för en bit flinta och en aln tobak, företaga sig en 2 à 3 dagars resa til staden, til äfwentyrs i brådaste andetiden. Hwem är då, som skal betala honom sin resa? hade hans granne fått drifwa liten handel med de nödwändigaste waror, så hade han undgåt denna tidsspilla; men efter det warit förbudit, kan jag ej annat, än skrifwa denna förlust på sjelfwa författningens Conto.

Jag måste beklaga, at den samma ej blifwit noga efterlewad: men finner ock efter ömaste öfwertygelse, detta lagbrott hafwa räddat åtminstone en fjerdedel af Riket från ödesmål.

At på detta ställe lägga en så stor sak, som denna är, i full dag, låter nu ej göra sig. Jag wil blott lämna Läsaren anledning, at tänka något på hänne.

Hela Sawolax, Tawastland och Carelen ligga långt afsides från några städer. Spannemål och Viktualier äro deras waror, för hwilka de ifrån städerna förse sig med salt och andra behof. Nu köpa de förmögnare up af sina grannar, som sjelfwa icke hafwa hästar eller kunna komma til stads dessa waror, och förse dem med sina nödtorfter tilbaka.

At wara de fattigas Commissionaire åtager sig ingen, och at göra räkning med 50 à 60 stycken, är ingen i stånd til. Hade altså denna Landthandel icke blifwit föröfwad, skulle Riket sakna deras waror, och de fattiga i hunger och lättja sätta lifwet til. Blifwer icke waran eftersökt, stannar tilwerkningen aldeles af, och hwart tager då den Nationale winsten wägen?

§ 25.

Jag känner en Bonde, som bor 5 mil ifrån närmaste köpstad, hwilken bland annan landthandel, som han idkar, upköper slagt- kreatur om Hösten på flera mil omkring sig, och drifwer årligen til staden 3 à 4 Boskaps-hjordar, af 20 eller 30 stycken hwardera.

Efter Lag få icke andra Borgare, än Slagtaren lof, at fara omkring landet och köpa up dem, utan är hwar och en förbunden, at sjelf föra sina kreatur neder til staden. Få af dem hafwer flera än en eller twå at aflåta, som måste drifwas af 2 eller 3 personer, lika många, som Landthandlaren behöfwer til hela driften.

Dessa 2 eller 3 personer försumma på denna stadsresa 4 eller 5 dagar hwardera uti en bråd trösknings tid, så at förslen til staden kostar 8 eller 10 dagswerken ofta för et enda litet slagt-nöt, och dymedelst gör 4 eller 5 plåtars afdrag utaf betalningen, och försummar det nödiga hemmans arbetet. Ingen ting kan därföre wara wissare, än at Landtman häldre äter sjelf up sin oxe, än förtär i resepenningar halfwa dess wärde.

Således skulle ock staden, om författningarna, rörande landsköp, blifwit efterlefde, genom denna landthandlare allena förlora 50 à 60 slagt-nöt årligen, och af hans flera drifter näppeligen 10 oxar komma til staden, eller hans grannar mera wara hugade at föröka sin afwel. Hwem wet, om icke i dessa och andra dylika författningar, som af de flästa anses för små saker, ligger grunden til wår öfwerklagade spannemåls- och Viktualie-brist i Riket.

Jag talar aldeles intet för det, at landtman skal genom handel hindras från sitt jordbruk. Jag såge hälst, at Borgerskapet, som på de flästa ställen hade, i synnerhet om wintrarna, god tid därtil, wille sjelfwa åtaga sig den mödan, at betjäna landet omkring städerna, och sjelf tillika wara wäl betjänta.

Men då wåra städer ej göra detta, förekomma de mig wilja blifwa ansedde för landets Fäder, de där befalla alla barnen samlas omkring sin stol, at hwar för sig sticka dem maten i munnen. Swåra tid! då affödan blifwit befallande öfwer sin moder, och barnet wil pråla med grå hår af sin faders hufwud.

§ 26.

En köpman, som äger fri handel, sträcker widt ut sin omtanka: han sysslosättes hwarje stund, at med fördel röra sina waror. Wil någon winna för mycket, får han medtäflare, som dela winsten och hjelpa medborgare från egenwilligt skinneri. Hwar och en måste då åtnöjas med mindre winst på hwarje Wara; men för sin utkomst i det stället röra dem desto flitigare.

Då faller penninge-interesset: då upsökes äfwen de mindre näringar, som under hög penninge-ränta ej kunna påtänkas eller drifwas, såsom mindre lönande. Med et ord: Monopolier, Wäxel- wingleri och Nationnal förlust kunna aldrig upkomma, om de ej skyddas af Lagarna; men wäl underhållas, sedan de en gång fått rota sig.

Genom en besynnerlig skilnad imellan Up- och Stapel-städer, hindras utlänningen, at i en stor del hamnar upsöka waror och med Contant betala dem. De måste hembjudas Stapelstads-boen: wil han icke betala dem, är ingen utwäg at få dem sålda. Idogheten förlorar en stor del af sin upmuntran, tilwerkningarna minskas och penningarna begynna at ströma ut. En god winst för Nation.

§ 27.

Product-Placatet hindrade utlänningar, at med någon fördel besöka de mindre Stapelstäderna, då de ej uti dem af egna Producter kunde afsätta hela laddningar och med andra waror ej fingo wara assorterade. Få af dessa städer woro, som hade af egna Exporter hela Skeps-laddningen, därföre måste de säljas i de större Stapel-städerna. Holländaren och Ängelsman fick intet mera förse dem med salt, ej eller lönte det mödan, at segla med barlast til Portugal efter det samma, utan måste det äfwen köpas från de större.

Är icke det märkeligt, huru handelen drog sig ifrån det öfriga af Riket på några få ställen. Namnet af Stapel-städer war wäl qwar; men gagnet för de flästa werkeligen bårta.

Det hade dock gått någorlunda an med wår handel, om hälst utlänningen fått i de största städerna idka en fri handel, och genom täflan mota inrikes egennyttan. Men han finner föga sin uträkning därmed, sedan han aldeles blef stött utur salt- handelen, som då föll i några få medborgares händer, i hwilkas wälbehag det stod, at förse Riket med denna Wara eller ej, och til hwad pris dem behagade.

Antalet af köpare för wåra Exporter minskades således. Tilwerkningarne stannade qwar i tilwerkarenas händer, eller såldes til Exporteurerna med förlust. Förlusten trängde en stor del ägare från sina egendomar, som måste falla i Exporteurernas händer, eller gjorde de förra skattskyldiga hos de senare.

At afhjelpa detta onda, blef Järn-Contoiret inrättat, som skulle lemna förlag åt fattiga Bruks-ägare, då järnet förlorade sitt wärde; men antingen det fallit i de fattigas eller förmögnares händer, är allom bekant.

Redbara myntet föll wid Banco Transports Sedlarnas utfärdande i Banken. Importerna kunde då ej betalas med pengar, eller något redbart mynt utföras til deras afbetalning, utan alt måste ske genom Wäxlar på Exporter, som för hela Kronans och Rikets rörelse måste tagas utur få händer, och hwilka därföre kunde föröfwa med Wäxlarna et fullkomligt enwälde. Handels-friheten blef således undertrykt, och jag wet icke, om man därföre hafwer fog, at blott skylla personer. Saken war så stäld, at friheten skulle förloras.

"Om Cæsar och Pompejus (säger Montesqviou) hade tänkt som Cato, hade wäl andra däremot tänkt såsom Cæsar och Pompejus. Och på et annat ställe säger han: när man bårtgifwer heders-namn, wet man grant hwad man gifwer; men lägger man också magten därtil, så kan man aldrig säga, huruwida den kan sträckas."

§ 28.

Lagar, Inskränkningar, Reglementer och Classificationer kunde då utwerkas, at stadfästa denna magten. Andra handlandes omtanka blef inspärrad, til wissa Waror, wissa orter och wissa tider, och gjorde dem för öfrigt fattiga och sysslolösa, och de landet omkring sig.

Der är underligt, at wilja befria Product-Placatet från så nödwändiga fölgder. Blef icke brist och dyrhet därigenom af Borgare-Ståndet spådd förut? spådomen träffade in, och wid en allmän nöd wisste man genom dess uphäfwande söka stilla den samma; likwäl säger man: Nationen winner genom Product- Placatet.

Wi wilje drifwa et wattu-werk: wi hafwe sett, at det kommer i rörelse, när dammen öpnas; men påstå likwäl, at det går bäst, när han slår igen. Måste icke det wara en swår Nationnal winst, som förwärfwas genom dödande af industrie och medborgares elände?

§ 29.

Wi jämre oss öfwer påfölgderna; men wilja ej gå til källan, hwadan de hänflyta. Så snart man talar något om fri handel, får man til swars: wi måste icke blanda sådane enskildta saker med de allmänna och Rikswårdande. Jag wet icke hwad jag skal säga? antingen läsa wi intet, eller tänka wi litet.

Är icke wår Wäxel-sjukdom det största handels-twång, som kan gifwas i werlden? Kan då någon hjelp blifwa begripelig, utom den, at göra handelen fri?

Därtil gifwes i synnerhet twänne hufwud-medel: det första är, at utan afseende til person, bryta deras styrka, som utöfwat Wäxel-tyranniet, så at de sättas utur stånd, at mera göra något. Kan detta ej werkställas mera, så är klart, at Riket gifwit för mycket ifrån sig, och nödgas bäfwa för de wapen, som det sjelf räckt dem uti händerna. När magten är bårta, är bäst at taga skeden i wackra handen.

Det andra är, at uphäfwa de författningar, som på något sätt fängsla handelen, och döda industrien. Om hwar man ägde rättighet och tilfälle, at sjelf handla med utlänningen, blefwe icke så många nödgade, at offra på få Exporteurers altare för at få köpa Wäxlar, och at binda dem genom Lagar och eder til et skäligt pris, och därigenom hoppas Rikets hjelp, är efter min tanka at bygga slott i luften.

Båda af dessa äro helt nödwändiga. Detta kan icke gagna, om ej det förra går förut, och det förra hjelper ingalunda, om författningarna stå; ty då måste några andra nödwändigt komma i de förras ställe, och det gagnar föga Nationen om den sjelfrådande heter Cæsar eller Octavius. Illa nog, när friheten är bårta!

Så enfaldiga dessa botemedel ock må synas emot en obeständig Cours, blifwa de dock de enda och sanskyldiga, utom hwilka förgäfwes någon hjelp bör wäntas.

Alla äro därutinnan ense, at det tjenar til Coursens fällande, at öka Rikets Exporter och at bringa reelt mynt i den almänna rörelsen. Det förra kan aldrig ske utan näringsfrihet, och annat penninge-fång, än genom utländsk handel, är mig obekant. Är den i få händer, underhålles genom dem nödwändigt likadana Wäxel-Contoir, fast under andra namn som de förra, hwilka med dem på Coursen måste hafwa enahanda werkan.

Alla inrikes Operationer och de aldrasubtilaste Financegrep, som icke tillika öpna den utländska handelen, äro i mitt tycke lika onyttiga, som en fin speculation, om perpetuum mobile, eller et wattuwerk som skal drifwa sig sjelf, uti en brunn.

Påfinnaren af dem må gå så långt han wil. Det blifwer ändock därwid, at det måste stanna en gång. Och den som warit aldrasubtilast i sin uträkning, får wid sitt förslags werkställande ändteligen se, at hela Operationen warit ingen ting annat, än taga utur den ena handen och lägga i den andra.

§ 30.

Så snart man upfunnit et nytt näringsfång, hwarmed människor kunna syslosättas, så tror man deras tilwerkning wara Nationnal winst, oacktadt samma näring icke nöjaktigt betalar sina arbetare.

Wi anse, at det folket, som tages därtil, tilförene ingen ting hade förtjänt, eller kunnat förtjena, då likwäl den, som utan at tigga eller stjäla, dragit fram sig och de sina ofelbart i sin förra handtering, förtjänt mera än i den nya, då inkomsten knapt förslår för honom allena, och hans hustru med sina barn måste släpas på gatorna och lefwa af andras förtjänst.

Det är ganska nyttigt för et folk, at uptänka några nya näringar, til äfwentyrs bland dem kunde träffas en mera lönande, än någon af de förra, som i följe däraf kunde öka den Nationnale winsten. Men at genom belöningar eller andra medborgares twång i längden drifwa et arbete, är altid en ofelbar förlust för Nationen.

Här gäller aldeles intet det swaret, at flere kunna lefwa, då näringarna ökas; ty det är aldeles intet deras antal som ökar winsten för en Nation, utan endast wärdet af tilwerkningarna, om det icke wore uti mera än en enda näring. Så länge jorden ligger i linda, Bruken sakna arbetare, och wåra werkstäder stå ledige, är bekymret om än flera handteringars drifwande i mitt tycke öfwerflödigt.

Härwid faller mig i minnet Æsopi Moral under sagan om Hunden, som wid simmandet såg skuggan af köttstycket i watnet och skulle taga därefter; men förlorade med det samma det han fått sig i Slagtare-boden. Den som gapar, säger han, efter mycket, mister hela stycket.

Ej eller anser jag det skälet för fullgiltigt, at arbetet drifwes med införskrifna utlänningar. Ty hafwa de på publici dryga kostnad kunnat låckas in, at arbeta uti en mindre lönande näring, så hade de tusendetals, utan den minsta tunga för Republiken, flyttat in, allenast de fått frihet, at nära sig bäst de gittat, det är, at idka den handtering, där de mäst ökt Nations rätta winst.

Så snart utlänningar äro inkomna fordrar ju en sund Politie, at göra sig bästa nyttan af deras arbete, och det sker ofelbart i den näring, som bäst lönar sina idkare; men ingalunda på de ställen, där de måste födas Staten och Publicum til last. Det förra söka de up sjelfwa, det senare blifwa de ej gerna wid, utan genom twång, och armod blifwer ändteligen där deras flyttnings-lön.

§ 31.

Detta begrep om den Nationnale winsten, så hårdt det ock må synas emot wåra nya inrättningar, är likwäl i sig sjelf det menlösaste och lättaste.

Det lämnar alla lofliga näringar frihet; men icke på de andras bekostnad. Det skyddar från öfwerwåld den aldraklenaste handtering, och uplifwar flit och en obehindrad rörelse.

Det afwäger alla på en och samma wågskål, och winsten är den rätta måttstocken, som utwisar hwilkendera bör äga företrädet.

Det lättar högsta Magten från tusende oroliga bekymmer, författningar och inseenden, då den enskildta och Nationale winsten smälta tilsammans i et Interesse, och den skadande egennyttan, som under författningarna altid söker sig någon gömma, kan då säkrast controlleras genom inbördes täflan.

Det sätter en Swensk man i åtnjutandet af sin ömmaste och största rätt uti Naturen, som Allmagten förlänt honom, såsom en människa, nämligen, at uti sin anletes swett få föda sig, på hwad sätt han bäst kan.

Det rycker lätjans örnegåt undan deras armar, som nu på sina Privilegier kunna säkert såfwa bårt twå tredjedelar af sin tid. Alla utwägar at lefwa utan arbete blifwa afskurna, och ingen annan, än den flitige, kan blifwa wälmående.

Det gör en önskelig minskning i wåra Rättegångar. De många Förordningar, deras förklaringar, undantag och tillämpningar, som på något sätt binda näringarna, blifwa då onyttiga och tystna af, och när Lagen är uphäfwen, blifwer dess öfwerträdelse til intet.

§ 32.

Jag wet wäl, at dessa nyheter behaga minsta delen af mina Läsare. Men de hafwa roat mig sjelf alt för mycket, och räknar jag för min skyldighet, at gifwa dem äfwen upp för Allmänheten, hos hwilken jag aldrig kan twifla om hederliga deltagare i detta mitt nöje.

Willrådighet om Fosterlandets hjelp, har bragt mig at tänka på detta ämne, och som en fri Swensk Medborgare hörde det mig til, at känna mitt Fäderneslands författningar. Jag jämförde dem med hwarandra; men saknade uti dem det sammanhang, som i en försigtig husbondes befallningar pläga lysa, nämligen, at de syfta til et ändamål.

Jag hörer klagan öfwer folkflyttningar, och ser tillika många anstalter, som jaga dem ut. Wi wilje befrämja Industrien; men lägga likwäl hinder i wägen för den idoga at få föda sig. Wi såge, at landets wälmåga skal befrämjas, och förbjuda en hel Province, at få köpa sig bröd, blott under förewändning, at hindra Lurendrägerier. Man fordrar lydnad emot Öfwerhetens befallningar, och de äro likwäl så många från flera Secler tilbaka, at Lagläsare sjelfwe få igen dem med mycken möda, och ibland sådana, som näppeligen kunna efterlefwas, utan at förgås i elände.

Här klagas om underwigt i handel, och wi hindre hwarandra så mycket wi kunne, at få sälja sina Waror til utlänningen. Wi wilje widga handelen och arbeta på dess inskränkning inom 15 eller 20 personer. Wi utmärglas af hög Cours, och söka likwäl med all magt, at binda Remittenterna wid så få Trassenter, som möjeligt är, hwilka, utom dess, redan äga öfwer Coursen et fullkomligt enwälde.

Wi arbete därhän, at öka den Nationnale winsten, och syslosätta tillika wårt folk med sådant arbete, där de knapt förtjäna watten och bröd om dagen. Wi tänke på Rättegångars förkårtande och Laglydnad, och likwäl öka dageligen wåra Lagar, så at Domaren sjelf får med möda igen dem af Registret, och knapt en hundrade del känner sina skyldigheter. Säg mig då min wälsinnade Läsare! hwad som af alt detta skal blifwa til slut?

Jag för min del kan ej annat än sjunga med Wärldsföraktaren Lucidor:

Af alt hwad jag här hör, jag inga tankar samlar:
Jag ser så många ljus, at jag om wägen famlar.
Med buller och bewis man mig förwirrad gör;
Och fast jag Swenska kan, jag wet ej hwad jag hör.

§ 33.

Jag har på alt sätt sökt, at kunna utbena hälst en enda liten närings-gren, och i mina tankar utstaka de författningar, som därwid borde göras; men har allestäds, så snart jag ej bliwit ledd af sjelf-kärlek, mött oöfwerwinnerliga hinder, och därföre ej kunnat komma utur fläcken, i synnerhet för de i § 11 och följande anförde orsaker.

När jag gick til råds med förfarenheten, blef jag snart warse, at ju mera friheten fått wara rådande i någon näring, ju större har altid dess tilwäxt warit och twärt om, och ju jämnare denna frihet har funnits wara utdelt, ju naturligare hafwa näringarna stått i jämwigt mot hwarandra.

Andra Staters sätt, at umgås med näringarna, lärde mig äfwenledes, at friheten altid blef måttståcken til deras högd. Men hwart ut jag wände mig, såg jag egennyttan så skansad inom författningarna, at hon på alla ställen war swår at utrota; men på de flästa aldeles oöfwerwinnelig.

Ju närmare jag begynte, at efter friheten afmäta wåra näringar, ju mera tyktes jag se möjeligheten, at uplifwa dem: jag slap mitt ängsliga bryderi, om näringarnas företräde och mångfaldiga författningar därwid. Et ämne, som efter all min öfwertygelse är långt öfwer människo-wett, och Naturen sjelf så lätt uträttar.

En enda författning, nämligen den, at kunna minska wåra författningar, har alt sedan blifwit mig et fägnesamt arbets- ämne, hwilket jag såsom det aldraförsta och wigtigaste, innan några nya nu göres, wille på det högsta Recommendera.

At härutinnan få några med-arbetare, är rätta ändamålet med denna lilla Skrift. Motsägare oroa mig aldeles intet. Sanningen, som jag eftersökt, är så angenäm, at jag är nögd at blott få hafwa sagt hänne för mina Medborgare: hon är orörlig och fruktar ej, fast böljorna spruta sin galla öfwer hänne. Hon tål, at af egennyttan begrafwas i bottengruset, som de retade wågar täcka hänne med; men blifwer dock wid alt detta bärgfast och oryggelig.

Sanning, sanning, dina strålar,
Tränga genom hårda sten:
Uti dig är dygden ren.
Fåfängt man med larfwen prålar
Du afmålar
Och belöner hwar och en.

Den af Kongl. Tryckeriet utkomna Omständeliga Wederläggning, af Skriften, kallad: Källan til Rikets Wanmagt, utlofwas med det första et Omständeligt Swar.