Den sjunde Thermidor
| ← Den unga fången |
|
Molnet → |
| Originaltitel: « Comme un dernier rayon » |
Den sjunde Thermidor.
(Dessa rader, skrifna den 7 Thermidor 1794, är det sista som flutit ur Chéniers penna. Dikten är en verklig profetia. Innan han hunnit skrifva ned sista rimmet inträdde fångvaktaren och ropade upp hans namn. Guillotinen väntade.)
Nu domnar kvällens vind, nu kolnar solnedgången . . .
och trött till själ och sinn’
vid guillotinens fot jag diktar sista sången.
Måhända turen snart är min.
Hvem vet! Förrn visaren på taflans blanka skifva
har glidit fram i gifna spår,
förrän hans sexti fjät tillryggalagda blifva
och klingande ett timglas slår,
kanske för bödelns järn mitt unga blod förrinner
och döden kalkar mina drag,
kanske förrn denna dikt jag färdigskrifva hinner,
den randas natten på min dag
och fängseldörrn slås upp och väktaren mig ropar . . .
mens ekot tynar af mitt namn
dödsoffret släpas ut till fröjd för vilda hopar — —
— — — — — — — — — — — — — — — — — —