Den sjunde far i huset (Hörners översättning)
| ← Käringen emot strömmen |
|
Tre Citroner → |
Den sjunde far i huset.
Det var en gång en man som var ute och reste; så kom han sent omsider till en stor och vacker gård; det var en herrgård så präktig, att den gerna kunde ha varit ett litet slott.
“Här skall det bli skönt att få hvila ut,“ sade han vid sig sjelf, då han kom innanför grinden.
Nära denna stod en gammal man med grått hår och skägg och högg ved.
“God qväll, far,“ sade den resande, “kan jag få låna hus här i natt?“
“Jag är inte far i huset,“ sade den gamle; “gå in i köket och tala vid far min!“
Den resande gick in i köket; der träffade han en man som var ännu äldre, och han låg på knä vid spiseln och blåste på elden.
“God qväll, far; får jag låna hus här i natt?“ sade den resande.
“Jag är inte far i huset,“ sade den gamle; “men gå in och tala vid far min; han sitter vid bordet i stugan.“
Så gick främlingen in i stugan och talade vid den som satt vid bordet; han var ännu mycket äldre än de båda andra två, och han satt och hackade tänder och skalf och läste i en stor bok, nästan som ett litet barn.
“God qväll, far; vill I låna mig hus i natt?“ sade mannen.
“Jag är inte far i huset; men tala vid far min, han som sitter på bänken,“ sade mannen som satt vid bordet och hackade tänder och skalf.
Så gick främlingen till den som satt på bänken, och den höll på och skulle få sig en pipa tobak; men han var så hopkrumpen och skakade så på händerna, att han nästan icke kunde hålla pipan.
“God qväll, far!“ sade den resande på nytt; “kan jag få låna hus här i natt?“
“Jag är inte far i huset,“ sade den gamle hopkrumpne gubben; “men tala vid far min som ligger i sängen.“
Mannen gick till sängen, och der låg en gammal, gammal man, som det icke var något annat lefvande att se på än. ett par stora ögon.
“God qväll, far; kan jag få låna hus i natt?“ sade den resande.
“Jag är inte far i huset; men. tala vid far min, som ligger i vaggan,“ sade gubben med de stora ögonen.
Ja, främlingen gick till vaggan; der låg en utlefvad gubbe, så hopkrumpen att han icke var större än ett spenabarn, och det kunde icke märkas att der fans lif i honom på annat än att det lät i halsen på honom emellanåt.
“God qväll, far; kan jag få låna hus i natt?“ sade mannen.
Det dröjde länge innan han fick svar, och ändå längre innan gubben blef färdig dermed; han sade han som de andra, att han var icke far i huset, “men tala vid far min som hänger i hornet på väggen,“ sade han.
Mannen tittade uppåt väggen, och till sist fick han öga på hornet också; men då han såg efter honom som hängde uti det, var denne icke annorledes att se än som en som hade liknelse af ett menniskoansigte. Då blef han så häpen, att han skrek till helt högt:
“God qväll, far; vill I låna mig hus i natt?“
Det pep uppe i hornet som en liten bofink, och det var nätt och jemt han kunde förstå att det skulle vara detsamma som: “Ja, barnet mitt.“ Och nu kom der in ett bord, som var dukadt med de kostligaste rätter och med öl och bränvin, och då han hade ätit och druckit, kom der in en god säng med renkalfhudar, och främlingen var hjertans glad att sent omsider ha träffat på den rätte far i huset.