Den stora ryska revolutionen 1917

Den stora ryska revolutionen 1917 av Konstantin Michajlovitj Oberutjev Översättare: Alfred Jensen

Den svenska översättningen, utgiven som bok i Stockholm 1918, digitaliserad av Projekt Runeberg, återges här utan illustrationer, förord och avslutande kapitlet, för att så nära som möjligt motsvara den ryska texten som också finns i Wikisource. Den ryska texten har ytterligare en 15:e rubrik för slutsatser och värdering av nuet före textstycket "Huru svår kris..."

KAP. I. Den gamla regimens dödskamp. Landsflyktens år. I Schweiz och Amerika.

Författaren av dessa flyktiga minnen råkade uppleva den ryska revolutionens glansperiod, bevittna de utbrott av hänförelse, som grep alla i omvälvningens stora moment, deltaga i försöken att bygga upp ett nytt Ryssland samt därjämte iakttaga den upplösning av de demokratiska krafterna, som begynte i Ryssland och under inflytandet av en mängd samverkande orsaker slutligen ledde därhän, att den bolsjevikiska anarkien, som på sista tiden tillvällat sig makten, för tillfället avgick med segern.

När jag nedskriver dessa erinringar i en lugn och gemytlig vrå av det från oroligheter och krig förskonade Sverige, har i mitt hemland broder rest sig mot broder, och den frihet, som nyss uppspirat i Ryssland och ännu icke hunnit stadga sig, hotar att drunkna i floder av blod.

Under de sista åtta månaderna har jag genomlevat så mycket, känt och grubblat över så mycket, att det är hart när omöjligt att fästa tanken på någon viss episod eller detalj för att med en lämplig bild belysa det hela, utan risk att förvilla sig och framställa en tavla i falsk belysning i stället för en äkta verklighetsbild.

I nedanstående skildring skall jag framställa endast vad jag själv har bevittnat eller tagit del i. Härigenom måste omfånget av mina iakttagelser bliva begränsat, och i stället för en totalbild av den ryska revolutionen i hela dess ofantliga vidd skall läsaren få se endast en liten bråkdel av detta upprörda liv. Men däremot kan jag utlova, att det omtalade skall bliva en fullt verklighetstrogen skildring av livet på denna punkt.

Detta är mitt löfte och mitt uppriktiga strävande.

Men ännu en anmärkning måste jag förutskicka.

Efter att ha lämnat konferensen i Köpenhamn rörande utväxling av krigsfångar samt förbättring av deras tillstånd kom jag att stanna i Sverige. Med mina kamrater i delegationen avreste jag efter långvariga överläggningar, under vilka en samfälld önskan röjde sig att så mycket som möjligt förbättra ställningen för dessa krigets olyckliga offer. Vi ärnade återvända till Ryssland för att av den provisoriska regeringen så fort som möjligt utverka bekräftelse härpå.

Men detta lyckades dock icke. I den ryska huvudstaden hade en grupp personer nyss utfört en omvälvning. Den regering, som kommit till makten genom revolutionen och fört land och folk till den konstituerande församlingen, befanns vara störtad, och vi hade icke någon, till vilken vi kunde vända oss, eller av vilken vi kunde få sanktionering av de planer, på vilkas realiserande vi alla hade arbetat med övertygelse om gagneligheten av vårt värv och med förtröstan om ett snart förverkligande av vårt program.

Efter dessa inledande ord övergår jag till själva ämnet. Men innan jag begynner skildringen av det löftesrika perspektiv, som öppnade sig för folken i Ryssland, måste jag dröja något vid den period, som omedelbart föregick revolutionen, samt vid mina förvisningsår, då de stora tilldragelserna där hemma förbereddes och började mogna. Om dessa år i landsflykt skriver jag icke för att lemna läsaren biografiska upplysningar om min egen person. Men det är nödvändigt, för att mycket av vad jag upplevat under revolutionstiden skall bli tydligare för de läsare, som icke äro förtrogna med de ryska förhållandena.

Jag tänker först på mina ungdomsår. Redan som gosse intresserade jag mig för vissa företeelser i det offentliga livet och kände åtminstone till namnet åtskilliga revolutionära personligheter på den tiden. Det var den period, då "gåendet till folket" var lösen — en rörelse, som grep vida kretsar av det intelligenta Ryssland. En ungdom, full av tro på vårt folk, som levde i kommunistiskt byalag med socialistiska tendenser, gick ut på landsbygden för att predika socialismen och väcka bönderna till ny samhällsordning på grundvalar, som visserligen voro folket bekanta, men ännu icke hunnit klarna i dess medvetande. Namnen på dessa för folkets väl varmt intresserade personer ha fästat sig i mitt minne från barndomsåren, och jag hade lyckan att ha träffat några av dessa den ryska revolutionens lysande föregångsmän, som levt ända till våra dagar och nu, vid levnadens ände, fått på revolutionens altare nedlägga sin tro på rättvisans seger på jorden.

Under min uppväxttid, då förstånd och hjärta särskilt äro mottagliga för allt ljust, blevo dessa idealistiska narodniker och socialister undertryckta, men på ruinerna av deras organisation uppstod ett enda, rent politiskt parti Narodnaja Volja (folkviljan), vars medlemmar visserligen bekände sig till socialismen, men ansågo det nödvändigt att föra kampen med regeringen först och främst för folkets politiska frihet, för åstadkommande av så drägliga livsvillkor, att folket fritt kunde utveckla sig.

En av de kampmetoder, som föreslogos av detta parti, var att slå in på den beväpnade resningens väg och söka anhängare inom hären. För detta syfte gjordes stark propaganda inom armén, särskilt bland officerarna, och en speciellt militärisk revolutionsorganisation grundades. Den största utveckling fick denna verksamhet i början av 80-talet (efter kejsarmordet i mars 1881). Men på mitten av 1880-talet sammanstörtade denna militäriska revolutionsorganisation på grund av Degajevs förräderi, och inom officerskåren företogos många häktningar. Härpå följde rättegång efter rättegång i senare delen av 80-talet, och Narodnaja Voljas militära revolutionsorganisation upphörde.

Allt ifrån ungdomsåren intresserade jag mig för Narodnaja Voljas idéer och kampmetoder. När föreningen upplöstes, var jag redan officer i artilleriakademien, och här föddes hos mig och några kamrater tanken på att pånyttföda den militära organisationen. Det var år 1888, men redan 1889 voro vi alla häktade och inspärrade i Petropavlovska fästningen.

Jag skall ej beskriva mina intressanta upplevelser i detta beryktade fängelse, ty det hör ej till detta ämne. Efter mer än halvårig fängelsetid blevo vi alla — utan dom och rannsakning — skingrade till avlägsna orter under uppsikt av polis och myndigheter. På min lott föll Turkestanska territoriet, där jag tillbragte ungefär tio år under ständigt kringflackande från en ort till en annan.

Så kom revolutionsåret 1905. Jag vistades då i Kiev, där jag, tack vare några "politiska förbrytelser" (jag hade då anslutit mig till socialistiska revolutionärer), kom i delo med general Suchomlinov, och jag måste åter bege mig till Turkestan. Jag reste dit med den nu fullt bestämda föresatsen att bryta med krigstjänsten. Det reaktionära skedet hade inträtt, och man fordrade för mycket av officerarna, särskilt stabsofficerarna, till vilka jag då hörde. Efter ett halvårigt kringirrande i Turkestan (under 6 månader tillryggalade jag mer än 40,000 kilometer!) tog jag avsked år 1907 för att ägna mig åt litterär sysselsättning, varmed jag hade befattat mig redan under min militära tjänstgöring.

Naturligtvis upphörde gendarmerna och polisen icke med sin nitiska uppmärksamhet mot mig, och när år 1909 häktningar företogos inom de truppavdelningar, där jag 1904 hade kommenderat batterierna, och en rättegång anhängiggjordes rörande de revolutionära socialisternas militärorganisation, kommo gendarmerna ihåg mig och ställde mig inför domstol år 1910. Krigsrätten, som enligt ståndrättslagen kunde belägga med dödsstraff, frikände mig dock, och detta betog vederbörande poliskommissarie, som lett undersökningen, möjligheten att på administrativ väg utverka min deportering, något som han under rannsakningen hade svurit att göra. Men fast detta icke lyckades honom då, genomdrev han det dock tämligen snart.

Under mitt sökande efter arbete kom jag i slutet av 1913 till Petrograd, och här blev jag, tack vare ochranans skärpta uppmärksamhet, åter häktad. Poliskommissarien, som hade ett horn i sidan till mig, förstod att framställa min "affär" i en sådan dager, att inrikesministern N. A. Maklakov beslöt att deportera mig på administrativ väg. Till förvisningsort utsågs distriktet Povjenets i norra delen av guvernementet Olonets. Detta straff mildrades dock sedan till tillstånd för mig att fara utomlands på tre år, men utan rättighet att återvända till Ryssland före januari 1917.

I början av 1914 reste jag från Kiev med Schweiz som mål. Jag utsåg detta lilla land till min stadiga vistelseort under landsflykten, därför att det tycktes mig vara ett fritt land, där jag hade mycket att lära mig. Dessutom lockade mig dess vackra natur; alltsedan jag var i Turkestan, hade jag funnit behag i berg och bergvandringar.

På den tysk-ryska gränsstationen Aleksandrovo anställdes ett barskt förhör av en gendarmeriofficer. Där fick jag mitt utländska pass och beträdde tysk mark. Men i Thorn ådrogo sig mina papper den tyske ämbetsmannens uppmärksamhet. De återställdes visserligen, men då jag och mina reskamrater redan befunno oss i järnvägsvagnen, fördes vi tillbaka ut på bangården, och man ville på länge ej släppa mig. Deras uppmärksamhet hade fästats vid min rangbeteckning. Orden "f. d. överste" hade nämligen på tyska helt enkelt översatts med Oberst, och naturligtvis väckte det misstankar, att en rysk överste i okänt ärende begav sig till utlandet. Efter långa underhandlingar och energiskt påpekande, att jag var för detta överste, blev frågan slutligen lyckligt avgjord, och tillåtelsen att fortsätta resan intygades på mitt resepass.

Efter några få dagars uppehåll i Berlin befann jag mig nu i Schweiz' bedårande natur. Mitt syfte var att mångsidigt studera denna lilla, men för mig synnerligen intressanta republiks förhållanden, och jag ville fördjupa mig i alla dess detaljer. Som socialist och motståndare till reguljära arméer, men vän av milis-systemet och på samma gång militärisk fackman, började jag göra mig förtrogen med de egenartade militära organisationerna i Schweiz.

Mina ryska vänner gåvo mig möjlighet att grundligt lära känna detta. Redan kort efter min ankomst fick jag besöka skolan för infanterirekryter i Lausanne samt en skola för artillerirekryter. Mina iakttagelser voro mycket intressanta, och jag kom nu praktiskt till den övertygelsen, att mina och socialisternas krav på införande av milissystemet icke innebär något men för ett lands väpnade värn. Milisen är tvärtom den reella kraften, tillräcklig för ett lands försvar.

Här är ej platsen att tala om dess organisation och betydelse. En mycket intressant episod kan jag dock ej förbigå med tystnad.

Jag bevistade en skjutövning vid artilleriskolan i Bierry, och rekryterna hade blott tre veckor övat sig i vapnens bruk. Bland de närvarande åskådarna var ock en infanterimajor från ett av de franska regementen, som voro förlagda i Savoyen, på andra sidan om Genèversjön. Jag kom naturligtvis i samspråk med honom om den för den franska hären då brännande frågan om 2- eller 3-årig värnplikt.

Han röjde sig genast som anhängare av den treåriga krigstjänsten. Jag gjorde ingen hemlighet av att jag lutade åt den tvååriga övningstiden, om man icke direkt kunde övergå till milissystemet, d. v. s. en sådan organisation, där det av varje medborgare, skyldig att värna sin fosterjord, krävdes ett minimum av tidspillan och krafter för att förbereda sig för ett så svårt och på samma gång hedrande värv.

Så begynte skjutövningen. Efter knappt en månads övning, under ledning av en milisofficer, som i det civila livet var folkskollärare, utföll den förträffligt. Efter dess slut gick chefen fram till batteriet i och för kritik och anmärkningar. Den franske majoren och jag, som av förklarlig taktfullhet höllo oss på sidan, delgåvo varandra våra intryck. Han, som jag, var frapperad av vad han hade sett. Men när jag påpekade detta goda resultat som ett bevis på att en lång tjänstetid icke är nödvändig för en effektiv krigsutbildning, svarade han med den i detta fall vanliga frasen: "Ja, i Schweiz är det möjligt, men inte i Frankrike."

Detta blott i förbigående.

Jag besökte flitigt rekrytskolorna, deltog i provmobiliseringar av några kårer, bevistade manövrer, och överallt fick jag det intryck, att schweizarna förmå att utbilda en för landets försvar tryggande här med ett minimum av bördor, som medborgarna för detta syfte måste påtaga sig. Visserligen kan den arbetsintensitet, som jag hade tillfälle att iakttaga i de schweiziska rekrytskolorna, icke jämföras med den gagnlösa tidsförlusten under uttänjd tjänstetid i Ryssland och, som jag tror, i andra länder, där reguliära garnisonstrupper existera.

Jag ville genomgå de schweiziska militärkurserna för att efter återkomsten till Ryssland ha rätt att förorda milisen som en väpnad styrka — icke blott på grund av partiprogrammet och socialisternas krav samt min litterära bekantskap därmed, utan ock på grundvalen av direkt kännedom om den sakliga organisationen, utrustningen m. m. av den styrka, som kallas folkmilis. Jag ville fullständigt studera denna styrka för att kunna introducera den i Ryssland, så snart möjlighet därtill yppade sig. Och min tro på denna möjlighets närhet förlorade jag icke trots den mörka reaktion, vari mitt fosterland befann sig.

Men nu timade något, som avbröt mina studier. Den 1 augusti tändes den stora krigsbranden i Europa, och det lugna, fridfulla livet i det lilla land, där jag hade funnit en gästvänlig asyl som landsflykting, blev stört.

Jag minns de första oroliga dagarna, då frågan ännu icke var avgjord, vart Tyskland skulle skicka sina härskaror — till det lilla Belgien eller till Schweiz. Två neutrala stater hotades av överhängande fara. Om kejsar Wilhelm efter någon tvekan riktade sina truppers kosa till Belgien, så kom sig detta icke blott därav, att Belgien i Tysklands ögon erbjöd en lämplig plats för utvecklande av sina stridskrafter mot Frankrike och England, utan ock därför att Wilhelm två år före krigsutbrottet hade bevistat manövrerna i Belgien och Schweiz, studerat de båda ländernas arméer och fått den uppfattningen, att den schweiziska milisen innebar större motståndskraft.

Härmed vill jag icke ha sagt något förklenande om den belgiska hären. Under min vistelse i Belgien nästan ett helt års tid hade jag fastmer lärt mig älska detta land, och när det krossades, gjorde det mig särskilt ont, ty med varje stad, som förstördes, voro många personliga minnen förknippade för mig. Och vad dess armé beträffar, förtjänar dess hjältemodiga uppförande under kriget endast aktning och beundran. Men det var ju en reguliär här, genom sina kader förenade med sina bestämda garnisoner, och på grund härav ej så rörlig och lätt att mobilisera som den schweiziska milisen. Dessutom hade kejsar Wilhelm under manövrerna i Belgien varit med om belägringen av Liège, varvid intet blev dolt för honom och hans stab. Och i hans stab befann sig den samme general Emmich, som kommenderade trupperna mot Liège under kriget, och han kände fästningen lika bra som dess försvarare.

Så fort kriget utbröt, måste Schweiz mobilisera alla sina stridskrafter och riktade tusentals bajonetter mot eventuella motståndare. När mobiliseringen blev utfärdad, drog jag mig dock hänsynsfullt från den schweiziska armén och visade mig ej mer där. Naturligtvis måste jag också upphöra med mina studier av det normala schweiziska livet, därför att med kriget följde ock omsorgen om mina landsmän, som befunno sig i svårt läge. Dessutom måste jag längre fram rikta min uppmärksamhet på våra krigsfångar, dessa krigets offer, som behövde hjälp och deltagande från utlandet, så mycket mer som den gamla regeringen betraktade de fångna som förrädare och i början alls icke brydde sig om dem.

Under arbetet för att hjälpa mina landsmän konstaterade jag den stora humanitära roll, som Schweiz spelade under kriget från första början till nuvarande stund.

Vare det nog sagt, att den internationella byrån för efterforskning av krigsfångar, vilken sysselsatte mer än två tusen schweiziska medborgare och medborgarinnor, som arbetade utan lön, gav tröst åt många tusende invånare av det militära ståndet och skänkte bistånd och underhåll åt fångar. Jag påpekar ock den schweiziska posten, som verkade för fångarna och deras släktingar genom att befordra hela deras korrespondens, miljoner brev, översättningar och andra sändningar alldeles kostnadsfritt. Staten led därvid stor förlust, och post- och telegrafverket, som hittills hade lämnat statskassan inkomster, uppvisade brist under krigsåren och krävde ständigt nya förskott.

Med tacksamhet minns jag också staden Lausannes myndigheter, som redan vid krigsutbrottet hjälpte ryssarna genom att ställa till understödskommitténs förfogande sju våningar, som möblerades genom frivilliga gåvor och gåvo möjlighet till tak över huvudet åt nödställda ryssar, som anlänt från Tyskland och Österrike. Jag erinrar mig många fall, då schweizarna visade sina bästa känslor mot den lidande mänskligheten, och i tacksam hågkomst skall denna period av min vistelse i Schweiz länge bevaras. Den objektive historikern skall fullt uppfatta och värdera denna sida av det schweiziska folket och dess varma känsloutbrott.

Jag återgår till min skildring.

Så utbröt kriget, och i egenskap av yrkesmässig militär, om ock blott i reserven, ansåg jag det vara min plikt att förfråga mig hos de militära myndigheterna i Ryssland, om mina blygsamma krafter och kunskaper kunde behövas i den svåra tid, som mitt fosterland nu genomlevde. I min ansökan hemlighöll jag ej, att jag var landsförvisad och icke hade rätt att resa hem till Ryssland före mitten av 1917. Men min ålder förpliktade mig till krigstjänst, och mitt hälsotillstånd lämnade intet övrigt att önska.

De ryska militärmyndigheterna funno det emellertid ej möjligt att släppa in mig i Ryssland för att på slagfälten deltaga i fosterlandets försvar, änskönt jag, även efter mitt avskedstagande, fortfarande arbetade på det militära området och författade uppsatser om artilleriväsendet, vilka regelbundet trycktes i den officiella facktidskriften, även under krigsåren.

Men så stor var den gamla regeringens farhåga för revolutionens spöke.

I samband med understödsarbetet för nödlidande ryssar och krigsfångar i schweiziska kolonier utövades ock en annan verksamhet. En ansenlig kontingent ryssar, som bodde i Schweiz, skaffade ryska emigranter, med myndigheternas tillstånd, bostad i varma och gästvänliga nejder i västerlandet, delvis i Schweiz. Kriget ökade denna koloni av flyktingar från Tyskland och Österrike.

Intresset för de löpande händelserna och för kriget piggade upp emigrantkretsarna, och en serie föredrag blevo hållna. Nu råkade jag komma i intim beröring med de män, som under den nuvarande krisen i Ryssland framstått som ledare, styrande den nyss födda ryska republiken — om icke till undergångens brant, så åtminstone ut i det obekanta.

En av de första talarna var Lenin.

Till den 15 augusti var hans föredrag om krigsorsakerna utsatt att hållas i salen N:o 6 i Folkets hus i Lausanne.

Av intresse icke blott för själva ämnet, utan ock för talaren, som jag ännu icke hade sett, infann jag mig på ort och ställe på utsatt klockslag. Ryssarna äro som bekant sällan punktliga och hushålla varken med egen eller andras tid. Länge dröjde det, innan det började, men slutligen begynte föredraget.

Framför mig stod Lenin — denne Lenin, om vilken hans beundrare uttalat sig med så många lovord, förtjusning och högaktning.

Hans yttre var mig icke sympatiskt. Det fanns varken intelligens i hans utseende eller den entusiasm i talet, som ofrivilligt hänför och inger förtroende till en profets ord.

Han började sitt föredrag med en kritik av alla de krigförande makternas imperialistiska strävanden, varvid han skar alla över en kamm med generella fraser: såväl det ekonomiskt utvecklade Tyskland, lidande av överproduktion och saknande avsättningsmarknader, vilka tidigare tagits i besittning av andra, som ock det ekonomiskt efterblivna Ryssland.

Alla dessa stater ha, enligt uppfattningen av bolsjevikernas ledare, inträtt i den kapitalistiska periodens imperialistiska skede och som sådana äro de lika ansvariga för det nuvarande kriget och ha samtliga likadana tendenser. Detta utvecklade talaren under loppet av den första kvarten av sitt föredrag, men upprepade samma tankegång i flera variationer. Det blev mig rent av tråkigt i längden, men jag härdade ändå ut. Han slutade med en hänvisning till att världen redan var mogen för den sociala revolutionen och att det blott behövdes, att de ryska socialisterna begynte kampen med sina kapitalister och riktade sina bajonetter mot dem, liksom socialisterna i andra länder oförtövat skulle göra det samma. Det var hans övertygelse, och den föreföll mig uppriktig. Han var icke affekterad och sade tydligen, vad han tänkte.

Jag frapperades av den alltför primitiva världsåskådningen hos denne ledare av ett politiskt parti, som man har tillmätt stor betydelse. Och jag förklarade detta för mig själv därmed, att jag framför mig hade en inskränkt man, som icke förstod och ej ville förstå det komplicerade i vårt moderna liv med alla dess nyanser och skiftningar, och som för sig reserverat blott en liten vrå därav, en liten sfär av elementära ekonomiska förhållanden, som han gjort liktydig med livet i dess helhet. Genom att taga delen för det hela förenklade han naturligtvis problemet om sitt förhållande till livet, och tack vare denna logik gjorde hans åskådning intryck av något harmoniskt, klart och lättfattligt genom sina för den stora, till största delen okultiverade massan tydliga och lätt begripliga formler. Häri ligger förklaringen på hans framgång i de kretsar, där man icke är van att fatta livet i hela dess mångfald och där bestämda formler giva nyckeln till lösandet av alla möjliga livsproblem.

Sådan framstod Lenin för mig vid mitt första sammanträffande med honom.

Ännu starkare befästades mitt intryck av honom, då jag ungefär halvtannat år efteråt i samma sal hörde honom tala om socialisternas ställning till kriget i olika länder. Det var under den lidelsefulla polemiken mellan de s. k. socialpatrioterna och de s. k. social-internationalisterna. Jag hade följt denna kamp under hela dess utveckling såväl på sammanträden och folkmöten som i den utländska prässen, och något nytt fanns ej för mig i Lenins synpunkter. Men det föredrag, som han höll över detta ämne, var så tråkigt och föga bevisande som möjligt. Genom citat ur åtskilliga utländska tidningar sökte han bevisa, att den patriotiska stämningen bland socialisterna i alla länder höll på att sjunka, men att den internationella växte. I sin naivitet kunde han icke alls begripa, att det kan finnas socialister på internationell grundval, vilka på samma gång inte kunna undgå att räkna med krigsfakta och den invecklade frågan om förhållandet till kriget från det lands synpunkt, som befinner sig i fara. Han befattade sig alls icke med det sakförhållande, att frågan om ett lands försvar mer än en gång hade berörts på internationella möten och ej en enda gång besvarats i nekande riktning. Tvärtom står punkten om organiserad milis för landets försvar på alla socialistiska partiprogram.

Begränsad synkrets, brist på smidighet samt en rätlinjig konsekvens, gående till ytterlighet, i förening med frånvaro av entusiasm, mäktig att hänföra — se där Lenins drag, sådan som han tedde sig för mig i sina föredrag och i sitt litterära uppträdande.

Så var icke Trotskij. Det var en mycket smidig natur, en slagfärdig och förfaren polemiker, som lätt kunde svara sin opponent, visserligen i en stundom mycket grov form. Om hans föredrag också icke voro djupa i innehållet, voro de dock vanligtvis glänsande i formen. Han var icke så snörrät som Lenin i sina slutledningar, och då jag var i Schweiz, där jag följde hans verksamhet där och i Paris, var han ännu icke bolsjevik. I egenskap av internationalistisk mensjevik och ledare av den i Paris utkommande tidningen "Nasje Slovo" intog han en position, som närmade sig de bolsjevikiska tendenserna, så att till och med hans parti- och meningsfränder i den franska kommittén mer än en gång måste uppträda mot honom, även i det av honom redigerade bladets egna spalter. Jag behöver blott erinra om hans pokmik med Martov — att nu icke tala om alla, som ej tillhörde hans parti. Då var han ännu icke bolsjevik, men lutade otvivelaktigt åt detta håll, i samma mån som den franska regeringen lade hinder i vägen för hans publicistiska verksamhet i Paris.

Då han reste till Amerika efter att ha blivit utvisad ur Frankrike, var han ännu icke bolsjevik, även om hans dragning till denna rörelse redan då framträdde ganska starkt, och denna förvandlingsprocess försiggick där icke utan påverkan av yngre och mindre framstående bolsjeviker.

Om Lenins snörräta konsekvens och halsstarrighet i politiken låta förmoda en helt enkelt trångbröstad fanatiker, så är förhållandet helt annorlunda med Trotskij på grund av hans smidiga väsen. Efter att ha uppehållit sig någon tid i Amerika var han 1905 ordförande i arbetardeputationernas råd i Petersburg och anslöt sig till den rörelse, som ansåg oundgängligt att "fördjupa" revolutionen genom att stödja sig på de föga utvecklade soldaterna och kroppsarbetarna, som lätt utsättas för hypnosen av fagra löften.

Den tredje nybakade ministern, vilkens namn nu ofta nämnes i prässen, Lunatjarskij, minister för folkupplysningen, kom så till sägandes genom ett missförstånd in i politiken. Han är ästetiker med fint utbildad konstnärlig talang och känner konsten både teoretiskt och historiskt. Han må vara en god konstkritiker, men är föga bevandrad i politiken. Jag minns hans anföranden på ryska koloniens möten i Schweiz. Om han icke hade anfäktats av doktrinära teorier ända därhän, att han började orera om ett särskilt slags proletariatkonst, skulle hans föreläsningar i litteratur och konst rent av kunnat bli intressanta. Men olyckligtvis började han med en konstkritik och övergick vanligen under analyserandet av den ifrågavarande författaren till sina doktriner och belyste honom från proletariatets synpunkt.

Jag minns den sista kvällen, jag tillbragte i den schweiziska kolonien före min avresa till Amerika. Här uppträdde Lunatjarskij som god deklamatör av delvis egna, mycket lyckade och färgrika dikter, och hans deklamation gjorde ett mycket gott intryck. Det, var tydligt, att han här var i sitt esse. Men så fort han från sin konstnärliga höjd sänkte sig ned till livets prosa, till politiken, började han famla i mörkret och blev rentav tråkig, som varje dilettant, den där åtagit sig att undervisa andra utan att själv vara hemmastadd i ämnet.

Jag förbigår mina övriga sammanträffanden med representanter för den ryska emigrantkolonien, vilka nu göra sig bemärkta bland de ryska revolutionsledarne, ty det kan vara nog med dessa tre samtida huvudpersoner. Om de andra kan det bli tal en annan gång.

Detta kapitel skulle bland annat behandla: den gamla regimens dödskamp. Läsaren frågar mig kanske, varför jag icke har talat något därom. Jo, helt enkelt därför att den kännes här. Det både i juridiskt och administrativt hänseende systematiska förföljandet av en så anspråkslös och för den bestående ordningen ofarlig politisk person som undertecknad samt en fruktan stegrad ända därhän, att man, trots bristen på erfarna officerare, icke kunde förmå sig att låta mig uppfylla min plikt, visa tydligt, att regeringen var svag och räddes för sin egen skugga.

Medan vi vistades i Schweiz, slog det ryska livets puls där långt borta. Landet genomlevde ett tragiskt skede, och myndigheterna förde folket bakom ljuset. De levande krafterna släpptes ej fram till arbete, och de styrande elementen hämtades ur en pöl, full med gamla byråkrater. Redan i det faktum, att personer lämnade sina ministerposter för att efter ett kort uppehåll åter besätta dem, framträdde regeringskrisen tydligt. Rasputins inflytande på Rysslands öde var också betecknande för att landet i sitt inre genomlevde något tragiskt, som icke kunde fortgå i längden.

Regeringens fruktan för de revolutionära spökena gjorde sig kännbar i Schweiz. Alla arbetare, som hjälpt krigsfångarna, men icke tagit del i de officiella regeringsorganisationerna, blevo misstänkta, och i detta spiondepartement medverkade Rysslands diplomatiska representanter samt deras underordnade organ. Huru många lögnaktiga angivelser sändes icke till Petersburg, där man tog fasta därpå och trodde sig finna, att med de livsförnödenheter, som skickades av personer i utlandet till våra hungrande krigsfångar, följde också till lägren en revolutionär farsot, för vilken fångarna till vilket pris som helst borde skyddas!

Även vår kommitté förvägrades det slutligen att mottaga pängar från Ryssland, och kommittén i Moskva, som hade understött oss som sitt ombud, erhöll från polismästaren i Moskva officiellt meddelande, att pängar hädanefter icke finge skickas till oss med hänsyn till den revolutionära tendensen (därigenom att bröd i paket sändes till fångläger i Tyskland och Österrike!). När vi väckte förslag om internering i Schweiz av våra lungsiktiga krigsfångar vid sidan av fransmän och tyskar, kunde den ryska regeringen icke besluta sig härför, likaledes av fruktan för den revolutionära smittan.

Röjer icke detta myndigheternas dödskamp? De våndades i känslan av sin vanmakt, men sökte hålla sig så mycket stramare.

Så tvinade det ryska livet i utlandet.

Nu utlöpte snart den fastställda tiden för min förvisning, och ju närmare befrielsens dag kom, dess djupare kände jag skilsmässans smärta; men så mycket lidelsefullare längtade jag ändå efter att få komma tillbaka till mitt blödande, lidande och förtryckta, men ändå dyra och högt älskade land.

Jag började räkna dagarna. Varje morgon, så fort jag vaknade, noterade jag den förflutna dagen. Under vardagliga förhållanden och enformiga levnadsvillkor med måttligt arbete för krigsfångarna började dagarna skrida bedrövligt långsamt, och jag kände på mig, att om jag här skulle invänta slutet på förvisningstiden, skulle mina nerver bliva överretade och mitt tålamod brista. De svårigheter, som ryska regeringen beredde nödhjälpskommittén för krigsfångarna, försatte kommittén i ett olidligt läge, och fångarna, som varit vana att få ett, om ock blygsamt understöd, blevo missnöjda.

Mina blickar riktades på Amerika, och jag beslöt att resa dit för att intressera den ryska kolonien och amerikanerna för våra nödlidande krigsfångar.

Redan inom två veckor stod jag på ångbåtsdäcket, gungande på Atlantens vågor mellan Bordeaux och Newyork och försedd med fullmakter av några sociala organisationer för understöd åt krigsfångar.

I mitten av juli 1916 steg jag i land på Amerikas jord i Newyork utan att ha en enda bekant på den stora kontingenten.

I början hade jag det mycket svårt i Amerika. Där svalt jag formligen i brist på medel, därför att den ryska regeringens representanter beslöto att icke skicka mig den pension, som jag förut regelbundet hade fått genom det ryska sändebudet i Schweiz. Om det icke hade funnits goda människor och tillfälliga bekanta, som bistått mig med pänningelån, skulle jag ha varit utkastad på gatan som en lekboll för slumpens godtycke. Men det gick lyckligtvis icke så, och min kortvariga vistelse i Amerika bevarar jag i angenäm hågkomst.

Jag hade rekommendation både till representanter av de högsta klasserna och till framstående medlemmar av den amerikanska demokratien, men även till den mycket talrika och i amerikanska städer vitt spridda, ryska kolonien.

Representanterna för den fina världen mottogo mig mycket älskvärt som överste i rysk tjänst, försedd med rekommendationer av deras transatlantiska vänner, och de voro villiga att stå mig till tjänst i allo. Men ett var erforderligt: de ville också ha rekommendationer av de officiella ryska representanterna i Amerika. Men dessa kunde ej vara hågade för att ge mig sådana, och jag drog mig för att bedja därom. Insamlandet av pänningmedel hade jag baserat på breda sociala principer och vände mig endast till sociala organisationer. Med amerikanska privatmän i de högre kretsarna hade jag ingen beröring.

Däremot fick jag understöd av representanter för den amerikanska demokratien, som visade, att ett varmt hjärta slog under den reserverade amerikanarens kyliga yta.

Med värme och särskild sympati minns jag miss Alice Stown-Blackwell, som icke blott med entusiasm besvarade min vädjan, utan ock satte mig i förbindelse med den ryska kolonien i Boston, som jag ej kunde underlåta att besöka.

I Boston kom jag i beröring med littauer och letter. Bland de förra urskiljdes tre skarpt åtskilda strömningar: en socialistisk, en demokratisk och en klerikal. Alla voro de fördjupade i sina egna nationella angelägenheter, och — utom några välmenta ord — kunde jag ej utverka något av dem för mitt syfte.

Hos letterna fann jag en stark genklang av bolsjevikernas läror. Den tidningsredaktör, till vilken jag vände mig som journalist, läste upp några tråkiga sidor ur en elementär leninsk katekes och lärde mig, hurusom "hjälp åt krigsfångar är liktydigt med att deltaga i det imperialistiska kriget". Här låg för mig just bolsjevikernas kärnpunkt, och på ett folkmöte hade jag att utstå en hård dust för att vederlägga Lenins teorier.

Jag skall icke förtälja mina upplevelser i Amerika i samband med min pänninginsamling. De voro av både sorglig och glädjande art. Men om också de materiella resultaten icke voro synnerligen glänsande, riktades dock den allmänna uppmärksamheten på denna pänningangelägenhet, och jag lyckades organisera den.

Under min korta vistelse i Amerika hann jag besöka Newyork, Boston, Chicago, Detroit m. fl. orter. Blott en gång kom jag in i demokratiska kretsar, och jag kunde konstatera ett odelat intresse för Ryssland och dess frihetskämpar. Om "gumman Bresjkovskaja" talades med verklig andakt. Under sin korta vistelse i Amerika hade hon förskaffat sig många vänner och underhöll förbindelser med dem även under landsförvisningen. Namnen Krapotkin och Tjajkovskij voro också välbekanta för amerikanarna. Det var mig kärt att höra, med vilken uppmärksamhot och aktning amerikanarna förhöllo sig till de ryska revolutionärerna. "De ryska revolutionärernas kamp för sin frihet är ock en kamp för världens frihet," sade mig amerikanska demokrater och socialister.

Detta stärkte mig ännu mer i min tro på den ryska revolutionens ledande kraft och ökade på samma gång min längtan att resa hem till fosterjorden.

Och dagen för avresan var redan bestämd. Jag hade köpt ångbåtsbiljett, och reslusten genomströmmade hela mitt väsen.

Men de sista dagarna av min vistelse i Amerika blevo fördystrade.

I mitten av januari kom Trotskij till Amerika, nödsakad att lämna Frankrike. Man behövde blott se hans ankomst för att förstå, vilken egenkär man det är. Han kråmade sig som en tupp, då han kom för att lyckliggöra amerikanarna med sin därvaro. Av honom själv och hans vänner föranstaltades hedersbetygelser för den "beryktade ryske socialisten och landsflyktingen från Frankrike".

Jag deltog icke däri, därför att jag alltid har varit en motståndare till allt revolutionärt poserande och självreklam. På blygsamhet fanns intet överflöd hos Trotskij, som för självreklam var redo till allt. Genom mina sammanträffanden med honom fick jag ett mycket beklämmande intryck av en fullständig principlöshet, som för sina egoistiska intressen kunde offra allt.

Jag avreste från Amerika under Trotskijs bullersamma intåg. Dock slogs det på trumman för honom endast i den ryska emigrantprässen, ty de amerikanska tidningarna — med undantag av några tyska — hade inte ett ord om honom. Det är mig obekant, om han sedan ådrog sig den amerikanska prässens uppmärksamhet, och om de amerikanska socialisterna mottogo honom lika pompöst i sin krets.

KAP. II. Återkomsten till Ryssland en månad före revolutionen.

Med glädje steg jag ombord på ångbåten i Newyorks hamn för att bege mig till Europa. Under min sju månader långa vistelse i Amerika hade jag visserligen fått vänner där, men jag återvände ju till hemlandet, från vilket jag med våld blivit bortryckt i dess mest tragiska moment, då jag kunde vara till gagn. Man kan därför fatta min förtjusning, då ångbåten satte sig i gång, utan möjlighet till återvändo.

Då jag betraktade hopen av vänner, som togo avsked av mig, stod jag som förtrollad och kunde ej slita mina blickar från denna kust, även sedan jag lemnat den ur sikte.

Farväl, Newyork! Farväl, detta land, där jag tillbragt några stormiga månader i ständig beröring med de mest olikartade människor och där jag slapp svälta ihjäl, ehuru det officiella Ryssland hade gjort allt, för att beröva mig mitt livsuppehälle! När skall jag åter sätta min fot på denna gästvänliga strand?

- Är ni kanske Oberutjev? hörde jag en kvinnostämma fråga.

— Ja, svarade jag och vände mig åt det håll, där kvinnan stod. Framför mig såg jag en ännu rätt ung dam, fint klädd, nästan luxuöst.

Jag hade redan observerat henne, när ångbåten låg i hamnen. Hon hade då med synbar rörelse tagit avsked av en yngling, förmodligen hennes son. Jag fick intresse för henne. Och nu hade hon lika naturligt som till en bekant framställt sin fråga.

— Ja, jag är Oberutjev. Med vem har jag äran tala?

— Jag heter Kollontaj, svarade hon småleende.

Detta namn var mig väl känt, och jag var glad att göra bekantskap med den ryktbara socialistiska författarinnan.

Lugnt gungade "Bergensfjord" på Atlantens stilla böljor. Före middagen språkade jag länge med min nya, sympatiska bekantskap. Jag visste, att hon var bolsjevik, och jag kände till hennes politiska ståndpunkt i allmänhet, särskilt under världskriget, så att det ej var oss svårt att hitta samtalsämnen. Jag gjorde henne genast en mängd frågor för att närmare lära känna hennes politiska åsikter.

— Ja, jag är bolsjevik, svarade hon, men icke anhängare av Lenin. I många stycken skiljer jag mig från honom och kan inte följa honom blint.

Jag fick veta, att hon hade uppehållit sig rätt länge i Amerika, och uttryckte min förvåning över att jag aldrig hade hört talas om henne där och icke mött henne någonstädes, fast jag hade besökt socialistiska tidningsredaktioner och ej nekat mig det tvivelaktiga nöjet att bevista alla ryska folkmöten i Newyork. Det föreföll mig så mycket underligare som jag visste, att hon hade varit i Amerika sedan ett år tillbaka och hållit föredrag om kvinnofrågan, vilka gjort rätt mycket väsen av sig. Jag frågade henne om orsaken till denna tystnad.

Hon gav mig det öppna svaret, att hon med flit avhöll sig från offentligt uppträdande för att icke skada sin son, en teknolog, som genom inflytelserika vänner hade fått plats på en amerikansk invandringsbyrå.

Jag tog hänsyn till hennes moderskänslor och berörde ej mer detta ämne.

Varje dag råkades vi några gånger. Hon reste i första klass, jag i andra. Jag påpekade för henne denna onödiga lyx, då ju den andra klassen på oceanångarna är tillräckligt bekväm, men hon svarade, att hon gjorde detta på sin sons yrkande.

Åter hade jag framför mig bilden av den ömma, kärleksfulla modern!

Under våra promenader på däcket talade vi om nutida spörsmål, och ju mer vi språkade, dess mindre farlig föreföll mig hennes bolsjevism. Man kunde disputera med henne, ty hon hörde lugnt på mina argument och motsade dem lika lugnt. Stundom blev hon också ense med mig, något som i allmänhet icke är vanligt hos bolsjevikerna, vilka äro övertygade om att de känna hela sanningen och att den finnes endast hos dem.

Korteligen, jag fick ett sympatiskt intryck av denna person, som visserligen hade andra politiska åsikter än jag, men med vilken man kunde resonnera om många livsfrågor, särskilt ryska.

På "Bergensfjord" reste denna gång många ryssar. Då föll det mig in, att jag borde begagna mig av detta tillfälle för att göra en insamling till förmån för krigsfångarna. Men till vem skulle jag vända mig för att få hjälp och samverkan, om icke till fru Kollontaj?

Jag drog mig till minnes, huru kyligt de lettiska bolsjevikerna i Boston hade mottagit mig, då jag vände mig till dem med anhållan om medverkan, liksom bolsjevikerna i Lausanne med förakt hade avböjt förslaget om hjälp åt krigsfångarna. Hon upptog mitt förslag mycket sympatiskt, och redan dagen därpå hölls ett föredrag om krigsfångarnas liv, med det resultatet att det insamlades mer än 800 francs, som sedan skickades från Kristiania till hjälpkommittén i Bern.

På hemvägen till Bergen måste vi inlöpa i den engelska hamnen Kirkwall för revision av de engelska militärmyndigheterna. Vi närmade oss redan Englands kuster, och med stadig kurs österut borde vi snart anlöpa Kirkwall.

Men huru förvånade blevo vi icke, då vi nästa morgon märkte, att ångbåten hade ändrat kurs och styrde mot norr! I vår ovisshet bestormade vi den duktige kaptenen med frågor, men han teg eller gav undvikande förklaringar. För att dock något lugna publiken lät han hänga ut ett plakat med följande tillkännagivande:

"Alldenstund England, enligt nyss inlupna underrättelser, har återtagit det hittills lemnade tillståndet att utskeppa kol till norska hamnar, föreligger ej anledning längre att anlöpa Kirkwall, varför vi fara direkt förbi England."

Hela dagen färdades vi norrut, varpå vi veko av i östlig riktning och kommo fram till de norska kusterna längs de bedårande fjordarna vid Bergen. Först här, då ångbåten kastat ankar, yppade kaptenen den rätta anledningen till att han ändrat kurs.

Det befanns nämligen, att han hade fått ett trådlöst telegram om att tyskarna hade proklamerat blockad och ett skoningslöst undervattenskrig; samtidigt härmed hade han fått telegrafisk order att oförtövat återvända till Amerika och där invänta nya förhållningsorder. Vi hade då befunnit oss två dagsresor från Norge, men åtta från Amerika. Det föll honom icke i smaken att vända om, och han beslöt därför att taga ångbåtens och passagerarnas öde på sitt ansvar och fara direkt till Norge, kosta vad det ville. Genom att företaga denna manöver kringgick han den norra blockadgränsen bortom 62:dra latitudgraden och kom in på neutralt farvatten, varifrån han längs norska kusten kom fram söderut till Bergen.

Vi voro i sanning tacksamma härför, ty det hade varit högst obehagligt att nödgas återvända till Amerika och otåligt bida blockadens upphävande. Jag skall aldrig glömma, med vilken förtjusning vi passagerare gillade kaptenens djärva och riskabla beslut. Blygsam som alltid iklädde han sig hastigt en turistkostym och försvann från ångbåten så brått, att vi vid avfärden till bangården icke ens fingo trycka hans hand till avsked och tacka för hans rörande omtänksamhet att icke onödigtvis skrämma oss vid slutet av resan.

Det var en underbart vacker resa från Bergen till Kristiania. Ursprungligen hade jag tänkt stanna i Skandinavien tillsvidare för att klargöra min rätt att få resa hem till Ryssland, ty under mitt arbete för krigsfångarnas bästa hade i polisen bildat sig så många legender om min person, att jag ansåg det farligt att resa hem genast, under den värsta reaktionsperioden.

Men ombord fanns det så många präktiga reskamrater, på vilka jag kunde lita, att jag beslöt våga risken att fara direkt hem. Jag räknade med möjligheten att bli häktad vid gränsen, i Torneå eller Bjeloostrov. Jag yppade mina farhågor och planer för en ung officer och bad honom lämna meddelande till mina anhöriga, så att jag icke måtte gå spårlöst förlorad, något som allt för ofta inträffar i Ryssland i dylika fall.

Han förstod mig. Det var intressant att se, med vilken uppmärksamhet han vid gränsstationen följde efter mig och gav akt på allt runtomkring mig. Jag är denne tillfälliga bekantskap obeskrivligt tacksam för hans deltagande i mitt öde.

Norge och Sverige skymtade för mig som i en dröm. Lyckligt passerade jag Torneå och Bjeloostrov — de för mig farliga stationerna, och äntligen var jag framme i Petrograd, där jag tre år förut hade suttit i rannsakningshäktet, och där jag åter kunde bli gripen, om jag ej skyndade att försvinna från "Piter" så fort som möjligt. De följande tilldragelserna bekräftade riktigheten i mina förmodanden om nödvändigheten att iakttaga den största försiktighet i Petrograd.

Det lyckades mig icke att få biljett med kurirtåget till Kiev, utan jag måste resa med första ordinarie tåg, som går långsammare och stannar på några stationer. Men det tjänar till ingenting att klaga, och efter tre års bortovaro från Ryssland samt med hänsyn till min totala obekantskap med det verkliga livet där var det mig både nyttigt och angenämt att med ens kasta mig mitt in i det ryska livet.

I andra klassens kupé, avsedd för åtta passagerare, voro vi inemot halvtannat dussin resande av diverse slag. Där funnos både officerare och soldater med sina familjer; arbetare och köpmän blandades om varandra i en rörlig massa, och trots det ständiga ombytet av passagerare var det som en enda stor familj under dessa tre dar. Ebb och flod av resande på de större stationerna gjorde denna tavla så mycket brokigare och förvirrade ännu mer mina första intryck.

Det pratades om allt möjligt: om kriget och dess vedervärdigheter, om regeringens oduglighet, om Rasputin, om krigets äkta och falska hjältar, om dyrtiden och de svåra kommunikationerna. Jag hörde uppmärksamt på och gjorde i lugn ton mina frågor för att från de medresandes läppar erfara sanningen om det nutida Ryssland. Den långa resan var visserligen tröttande, men jag beklagade mig icke, ty just i denna brokiga människoskara framstod Ryssland för mig i hela sitt kaotiska tillstånd med skiftande stämningar och klagoljud.

Äntligen steg jag den 3 (15) februari ut ur järnvägsvagnen i Kiev.

Åter hemma! Åter i det för mitt hjärta så kära Kiev, med vilket jag är förenat genom 50 år av mitt liv, och där alltid ett stycke av mitt hjärta stannar kvar, även om jag för en tid måste lemna det!

Hur skönt att få vila ut några dagar bland anhöriga och känna den varma hemtrevnaden! Huru bra jag än hade haft det i främmande land, huru vänligt jag än blivit mottagen överallt, vart ödet slungat mig, och huru angenäma minnen jag än hade från Schweiz och Amerika, glömde jag allt detta för återseendet med mina närmaste.

Men nog med sentimentala utgjutelser! Det är nu icke tid för sådant, när brödrablod gjutes och hela landets historia utmynnar i en tragedi. Nu måste man arbeta.

Detta lyckades mig utan svårighet. Jag blev antagen i stadsförbundets kommitté vid sydvästra fronten redan ett par veckor efter ankomsten till Kiev. Dessutom måste jag på ett eller annat sätt komma i beröring med mina medborgare och återtog därför min litterära verksamhet. Sålunda kom jag in i det praktiska livet och brydde mig ej längre om, vad man tänkte om mig i Petrograd. Det förflutna låg nu långt i fjärran, och jag tänkte ej längre på tråkiga eventualiteter med polismyndigheterna. Den praktiska verkligheten och arbetet lade helt beslag på mig, och mitt personliga livs bagateller trängdes i bakgrunden.

KAP. III. Arresterad. Beredd på deportation. Befriad tack vare revolutionen.

Så förgick en månad, och den 1 (14) mars bröt in. Från huvudstaden inlöpte tidender om gatuoroligheter — på grund av hungersnöd. I kommittén hittades en kopia av ett telegram från kommissarien Butlikov, att han blivit kommunikationsminister och ålagt tjänstemännen vid järnvägarna att förhålla sig lugnt gent emot de inträffande tilldragelserna samt fortsätta sitt arbete på respektive platser. Underrättelse kom ock om bildandet av en ny regering samt av en provisorisk kommitté i riksduman.

Ordföranden i vår kommitté, baron Sjteingel, sammankallade kommittén till extra sammanträde för att dryfta de inlupna underrättelserna. De mottogos med förtjusning, och kommittén beslöt att skicka en lyckönskan till den nya regeringen i furst Lvovs person samt att dessutom till alla kommittéers organ lemna meddelande om den skedda omvälvningen med anmodan, att de skulle stanna kvar på sina platser och fortsätta sitt arbete både vid fronterna och i inlandet.

Före sammanträdet sade ordföranden åt mig, att en poliskommissarie hade frågat efter mig och gärna ville träffa mig. Jag ärnade gå hem till mig, men det intressanta sammanträdet begynte med detsamma, så att polisens besök kom mycket olägligt.

Klockan tre gick jag hem för att äta middag. Under måltiden kom kommissarien och visade mig ett papper från guvernementsgendarmeriet i Kiev:

"Härmed ålägges Eder att oförtövat häkta f. d. översten Oberutjev samt föra honom till högvakten."

Papperet var daterat den 27 febr. (12 mars) och undertecknat av major Schrödel, gendarmerichefen i guvernementet Kiev.

Det var inte första gången i mitt liv som en häktningsorder utfärdats till mig, och om detta besök nu gjorde mig något häpen, så kom sig detta blott därav, att det skedde just nu, då ett nytt, fritt liv begynte skönjas i Ryssland. Men denna frihet skymdes nu genom häktningen. Och detta skedde på samma dag som jag några timmar förut vid kommittésammanträdet jämte övriga kommittéledamöter hade hälsat frihetens morgongryning och gått från mötet i syfte att samma afton deltaga i sammankallandet av ett möte av arbetare från alla politiska partier.

I själva formen för häktandet kändes dock redan fläkten av en ny tid.

Aldrig hade polisen varit så förekommande, hövlig och uppmärksam som nu. Poliskommissarien, som följde efter mig, gav mig besked att jag icke blott kunde få telegrafera till mina vänner, utan ock skriva brev, vidtaga alla nödvändiga åtgärder, packa mina saker o. s. v. Ja, när vi sedan voro på väg till högvakten, lät han mig förstå att det ej vore omöjligt att på vägen titta in till kommittén för att meddela mina kamrater vad som hänt.

Slutligen voro vi framme i fästningskommendantens kansli. Den jourhavande adjutanten blev förvånad, ty han hade icke fått några förhållningsorder rörande min häktning och visste ej, vad han skulle göra med mig. Hittills hade det ännu aldrig förekommit i Ryssland, att man vägrat ta emot någon i fängelset. I sjukhus, asyler och barnbördshus kunde man vägra plats för sjuka eller nödställda och släpade dem ej sällan på gatorna från sjukhus till sjukhus, tills den sjuke dog eller förklarades sakna behov av läkarvård. Men alltid fanns det plats för politiska fångar!

Efter någon tvekan skrev jourhavande adjutanten ut ett intyg, att jag skulle häktas, och så fördes jag till högvakten.

Här mötte nya svårigheter. Chefen, en ung fänrik, var villrådig, var jag skulle inhysas. Adjutanten hade icke givit några order i detta avseende, och fänriken tvekade, huruvida jag skulle inrangeras bland officerare eller gemene man. Visserligen hade jag överstes rang, men stod i reserven, och dessutom var jag civilklädd, icke i uniform. Efter många resultatlösa överläggningar med adjutanten, beslöt han äntligen att placera mig på officersavdelningen. I ett av dessa rum fanns en soffa, och där bäddades det åt mig.

Min ankomst till högvakten blev en högtidsstund för de ganska talrika officerare, som där sutto häktade. Till deras öron hade några lösa rykten trängt om märkliga tilldragelser, och de överhopade mig nu med frågor.

Jag talade om för dem Bublikovs telegram, kommitténs sammanträde och den otvivelaktigt genomförda statskuppen, ehuru det ännu var svårt att säga, om den var fullt klar. Mina läsare kunna själva föreställa sig, vilken förtjusning mina upplysningar väckte i högvakten, och huru länge de diskuterade det lilla, som de fått veta av mig.

Med otålighet avbidade de nästa morgon för att få läsa de insmugglade tidningarna.

Så inbröt den efterlängtade morgonen. En tjänare kom in med tidningarna och alla kastade sig över dem som hungriga vargar.

Men vår besvikelse blev stor. Tidningarna voro fulla av de obetydligaste notiser, totalt intresselösa, och där stod inte ett ord om själva huvudsaken. Ingenting om tilldragelserna i Petrograd! Inte den minsta antydan om, huruvida den länge väntade och efterlängtade omvälvningen verkligen hade ägt rum. Det som man så begärligt åtrått, skymtade ännu blott i ett hemlighetsfullt fjärran. I stället för morgonrodnad och dager hotade åter den mörka natt, som så länge hade omsvept alla.

Men optimismen är en stark kraft, och hoppet lämnar aldrig människan.

Alla, som här voro församlade, somliga från fronten, andra från utlandet, som jag till exempel, förlorade icke hoppet, att det, som nu höll på att utföras, dock redan var klart, och att endast den gamla regimens sluga rutin och energi ännu hindrade, att den uppspirande friheten bragtes till allmän kännedom. Nu tycktes äntligen denna frihet kommen, och inom våra järngaller dårades vi av denna bild.

Vi meddelade varandra våra upplevelser. Jag försökte få upplysningar av officerare från fronten om kriget, om stämningen i skyttegravarna och i vinterkölden på de avlägsna Karpateran. Inom loppet av några timmar fick jag en värdefull inblick i detta liv, som under min långa frånvaro varit mig alldeles fördolt.

Jag frapperades av att så många officerare och soldater under denna ödesdigra tid nödgades försmäkta i fängelser och häkten så många månader, ofta på grund av de obetydligaste anledningar. Men ännu mer beklämd blev jag vid tanken på att så mycken kraft här gick till spillo, och jag upprördes av alla berättelser om oroligheter vid fronten och i hären på grund av de ledande kretsarnas oförstånd.

Så kom den 3 (16) mars, och vi väntade på tidningarna med otålighet.

Slutligen fingo vi dem och läste med glädje om den genomförda omvälvningen. Vi läste också uppropet av riksdumans provisoriska kommitté, om den nya ministärens sammansättning och om enskildheterna vid häktandet av den gamla regeringens medlemmar jämte flera intressanta nyheter.

Sanningen att säga voro myndigheterna i Kiev även nu mycket försiktiga i meddelandet av nyheter, ty tidningsnumren hade många vita tomrum, som tydligen icke berörde militära hemligheter, utan stodo i visst samband med det inre livet. Men censuren i Kiev ville av någon särskild anledning icke släppa fram dem, fastän dessa nyheter, såsom det sedan visade sig, redan voro publicerade i andra städer.

Jag dömer ej myndigheterna för hårt för denna överflödiga försiktighet. De hade ju under den gamla regimen lärt sig att iakttaga den största varsamhet, och det är inte så lätt att lägga bort gamla vanor.

Något meddelande om Nikolajs tronavsägelse var visserligen ännu icke synligt, men det var tydligt att den blott var en tidsfråga. Det gamla statsskicket vacklade redan, och den nya regeringen, som hade proklamerat friheten för Rysslands folk, skulle föra landet fram på denna nya stråt.

Men vi sutto ännu inom lås och bom, och jag, som dock nyligen inspärrats, kunde ej heller återfå friheten, därför att jag hade häktats av någon särskild okänd anledning, och jag visste ej, vad representanterna för det gamla ryska polisregementet ärnade göra med mig

Så kom kommendanten general Meder.

Han gick med viktig min genom rummen, och när han fick se mig, sporde han i orolig ton, var jag var inhyst. Det hade han frågat varken dagen förut eller då jag kom och tycktes först nu intresseia sig för den saken. Han påpekade, att stabsofficerare skulle sitta inspärrade i enskilt rum, och fast jag var i reserven, räknades jag ändå till staben. Nu blev han ängslig för huru han skulle kunna skaffa mig ett enskilt rum och återställa ordningen bland de häktade i enlighet med sina instruktioner. Jag sökte förgäves övertyga honom om att jag hade det bra, inte gjorde anspråk på särskild bekvämlighet och trivdes med de unga män, som jag haft till rumskamrater sedan två dygn. Men han höll i sig: En stabsofficer kunde endast sitta i enskilt rum! "Ni måste ha eget kvarter", upprepade generalen något nervöst.

Jag tillät mig göra en fråga:

— Säg, ers excellens, varför sitter jag här häktad?

— Jag vet inte. Jag lyder order från Petrograd, svarade han förläget.

— Var då god och inhemta bestämda underrättelser, varför jag häktats, och sök vidtaga åtgärder för att jag blir fri så fort som möjligt, bad jag enträget. — Men för enskilt rum behöver ni inte vara orolig. Jag trivs bra med pojkarna.

— Gott! Jag skall genast hemställa till vederbörande om eder befrielse. Men vad rumfrågan beträffar, måste ni bo i ensamt rum.

Och general Meder gick fort sin väg, sedan han givit instruktioner om rum åt mig.

För en stabsofficer var en sådan där angelägenhet kantänka synnerligt intressant vid en tidpunkt, då världshistorien talade ett helt annat språk. Men sådan är vanans makt. Han var rädd för att myndigheterna skulle få ögonen öppna för hans underlåtenhetssynder och sökte därför avleda uppmärksamheten genom att återställa den yttre ordningen i högvakten.

Efter en halv timme kom kommendantens adjutant och anmodade mig följa med.

Det befanns, att kommendanten på telegrafisk väg hade satt sig i förbindelse med den högsta militärledningen och framfört min önskan att bliva försatt på fri fot.

Det var första gången som jag begav mig till militärkommandot i Kiev — en byggnad, som för 25 år sedan hade blivit uppförd inför mina ögon.

En väldig vestibul med portvakt och tjänstgörande skrivare. Jag tog av mig min gamla, enkla överrock, det enda plagg, som jag fått ha kvar och som alls icke passade i denna präktiga miljö. Vi gingo en trappa upp, och en vaktmästare förde mig genast in i kommendantens mottagningsrum.

Det var ett fint, rikt möblerat rum; i mitten stod ett stort skrivbord med två bekväma länstolar. Väggarna voro behängda med tavlor och porträtt, som stannat kvar från företrädarens tid. Vid själva dörren mötte mig kommendanten generallöjtnant Chodorovitj. Med en älskvärd åtbörd bjöd han mig sitta ner vid skrivbordet. Själv tog han plats mitt emot mig.

En kort paus uppstod.

— Säg mig, överste, hur ni förhåller er till de nuvarande tilldragelserna i Petrograd, frågade han i något obeslutsam ton.

— Jag är mycket glad åt vad som hänt, ty det var alltid min bästa dröm, och häri ser jag mitt fosterlands räddning efter dess svåra lidanden, svarade jag utan, minsta tvekan.

I samma ögonblick märkte jag, att vi icke voro ensamma. Vid telefonen satt en ung general — efter vad jag sedan fick veta, var det generalmajor Bredov, stabschef i militärdistriktet. Han hörde både mitt svar och det övriga samtalet, och när jag sedan träffade honom under andra förhållanden, sade han mig, att han var mycket häpen och på samma gång mycket belåten med mitt svar.

Sedan vi talat en smula i detta ämne, ställde jag en fråga till honom:

— Säg, ers excellens, varför jag har blivit häktad och hålles inspärrad?

— Jo, överste, saken är den att jag från polisbyrån fick ett för er allt annat än smickrande utlåtande med anhållan om att ni oförtövat borde häktas och skickas till guvernementet Irkutsk. För att kunna utföra detta måste jag underteckna er häktningsorder och arrestera er, svarade han mig uppriktigt.

— Men nu existerar ju inte längre själva polisbyrån, och då äro dessa förhållningsorder ej längre giltiga för er.

Generalen funderade en stund och vände sig därpå till mig med orden:

— Jag har rätt att sätta er i frihet och tar er frihet på mitt ansvar. Gå tillbaka till högvakten, så skall jag låta skriva ut ordern om er befrielse, i dag eller kanske morgon. Men fri skall ni bli.

Att under sådana förhållanden stanna kvar i häktet behagade mig icke. Dessutom visste jag, huru adligt våra kanslier arbeta, så att det kunde dröja med befrielsen.

Jag sade honom därför:

— Här i mottagningsrummet sitter den adjutant, som fört mig hit. Var så älskvärd och beordra honom att oförtövat sätta mig på fri fot.

— Gott, jag skall göra det, svarade general Chodorovitj och gick ut med mig i det andra rummet. Så skedde ock, och vi skildes åt som goda vänner.

Inom en kvart voro vi åter i högvakten, där de andra fångarna högljutt hälsade min befrielse, på vilken de ej tvivlade.

Jag packade ihop mina saker, tog farväl av mina olyckskamrater med önskan om att de snart måtte slippa ut och begav mig till stabskansliet för att expediera några formaliteter.

Här inträffade något, som skall bereda mig glädje för hela livet, vad som än kommer att vederfaras mig.

Medan jag satt och väntade, passade en skrivare på, då officeren hade gått ut, att gå fram till mig och viska mig i örat:

— Ers högvälborenhet! I dag skola två personer avrättas — en soldat, som suttit på fästning, och en volontär i Lukjanovska fängelset. Arbetare ha redan kommit för att sätta upp galgen och skotta gravarna. Det kommer att ske redan i natt.

Det får inte ske! På denna ljusa glädjedag för den ryska revolutionen, då frihetens morgonrodnad går upp över mitt olyckliga fosterland, får det icke förekomma att någon blir avrättad, tänkte jag. Jag frågade genast om de dödsdömdes namn. Soldatens namn kände han, men den andres var obekant.

Så fort jag blev fri, begav jag mig genast till mina vänner och bad dem gå till kommendanten för att utverka deras benådning.

De gjorde detta genast, och general Chodorovitj lät utan tvekan benåda dem till livet. Den ryska frihetens dag hade sålunda inletts med att två människoliv räddats!

Jag besökte dem sedan i deras fängelse, och det var ljuvligt att se den lycka, som strålade i deras ögon, då de fingo detta oväntade budskap.

Jag gick hem, där jag på det hjärtligaste mottogs av min familj, och redan på kvällen samma dag fick jag veta, att jag hade blivit invald i exekutiva kommittén av det sociala organisationsråd, som inledde den ny revolutionära regimen i Kiev.

Så begynte mitt nya, fria liv.

KAP. IV. Militärkommissarie i Kiev.

Följande morgon hade den verkställande kommittén sammanträdde, och jag begav mig dit.

Den verkställande kommittén, som representerade den revolutionära myndigheten i Kiev, var sammansatt på följande sätt.

Representanter för hela raden av sociala arbetsorganisationer i Kiev, städernas förbund, zemstvonas förening, kooperativa samfund samt representanter för politiska partier och nationella organisationer bildade de sociala organisationernas råd, som ock valde den verkställande kommittén ur kretsen av övriga framstående politici i Kiev.

På den verkställande kommitténs första sammanträde, som hade ägt rum före min befrielse, valdes jag till militärkommissarie i Kiev, och nu fordrades blott mitt samtycke, som ock gavs.

Den verkställande kommittén, myndigheternas nya organ och som sådant erkänd av den provisoriska regeringen efter dess konstituerande, hade icke egen lokal, utan höll till i rådhuset i Kiev.

Sålunda koncentrerade sig Kievs hela politiska liv i rådhuset.

Hit kommo ombud från de sociala organisationerna, de officiella institutionerna, arbetare, soldater och officerare — överhuvud alla, som intresserade sig för det nya politiska livet och dess organ. De kommo dit för att betyga sin tillgivenhet för det nya statsskicket och sin trohet gent emot frihetens värnare samt för att få förhållningsorder, vad de skulle göra och huru de skulle förhålla sig i det ena eller andra fallet.

Många kommo ock från landsorten för att göra sig underrättade om huru den nya myndigheten var organiserad, eftersom den gamla var störtad, och därför att de ej visste, vad de skulle göra.

Kiev blev snart centrum för hela distriktet; hit kommo nyheter från olika håll, och hit gåvos anvisningar.

Samtidigt med den verkställande kommittén av de sociala organisationerna bildades i Kiev ett råd av ombud för arbetarna. Enär Kiev är en stad med talrika industriella företag och med en arbetarbefolkning i tusental, måste det naturligtvis få ett eget råd och verkställande utskott. Det är självklart, att arbetarombudens råd invalde sina medlemmar i stadens verkställande kommitté, som redan hade fått officiellt erkännande.

Nu uppstod frågan om komplettering av den verkställande kommittén genom ombud för garnisonen, officerare och soldater.

Frågan var mycket viktig. En komplettering av kommittén med representanter för garnisonen låg i öppen dag. Men denna komplettering kunde ske på två sätt. Antingen kunde representanter från hären väljas genom öppen omröstning av dem, som råkade vara med på valmötet, eller ock kunde valen ske indirekt genom väljande av ombud, utsedda på de olika regementenas valmöten. I det förra fallet kunde personer råka bli valda, som alls icke gåvo uttryck åt garnisonens mening; i det senare fallet kunde man ha utsikt att få en verklig representant för garnisonen.

Det var tydligt, att den verkställande kommittén måste hålla på det senare förslaget. Den verkställande kommitténs styrelse beslöt att i sällskap med mig, som varande militärkommissarie, fara till kommendanten för att överlägga om saken, och dagen blev bestämd.

Jämt ett dygn efter mitt första besök hos general Chodorovitj inträdde jag åter i hans mottagningsrum.

Jag föreställdes för generalen och föreslog honom, att jag skulle få tillstånd att besöka kasernerna för att klargöra förhållandena för soldaterna och officerarna samt framhålla ögonblickets betydelse för folket och hären.

— Låt mig få göra detta! Många av dem sväva ännu i okunnighet och veta ej, vad de skola göra. Våra officerare stå i det stora hela främmande för politiken och riskera att icke kunna besvara frågor, som otvivelaktigt hopas på dem från soldaternas sida. Och då uppstår det missnöje. Man måste hjälpa båda parterna.

Jag betraktade min ämbetsplikt som kommissarie icke såsom en myndighet, varigenom den eller den frågan kunde avgöras, utan blott som en buffert, som kunde mildra soldaternas stötar mot officerarna eller tvärtom. Därför ville jag också direkt intränga i det militära livet för att förebygga eventuella tråkiga verkningar.

General Chodorovitj förstod mig icke och vägrade att låta mig besöka kasernerna för personliga samtal.

Jag fattar det fullkomligt.

Det var ju en man, som senast i går såg i mig en politisk förbrytare, vilken av polisen ansågs böra deporteras till det avlägsna Sibirien som samhällsvådlig. Senast i går hade han ju sagt åt mig, att det betyg, som polisbyrån givit mig, var mycket ofördelaktigt, och av mig hade han fått det svaret, att jag å min sida ej heller kunde uttala mig smickrande om polisbyrån. Han hade ju tvekat, innan han beslöt sig för att sätta mig i frihet, och blott vid tanken på möjligheten av en våldsam befrielse hade han tagit på sig risken att släppa mig lös. Och jag var denne "farlige statsförbrytare", om vilken det i polisens dokument, efter en mängd antydningar om hans "uppenbart brottsliga verksamhet", hette att "det inte finns skäl att antaga, att överste Oberutjev ändrat åsikter efter vistelsen i utlandet". Och nu yrkade denne "förbrytare" på att få besöka kasernerna och språka förtroligt med soldaterna och officerarna! Det var en tråkig sak, som kunde vara farlig för den ordning, för vilken han var ansvarig.

Jag förstår hans vägran och dömer honom icke för hans ofrivilliga rädsla.

Knappt hade vi slutat vårt samtal, förrän medlemmarna av verkställande kommitténs styrelse, vice borgmästaren N. F. Stradomskij, advokaten Grigorovitj Barskij samt arbetaren Dorotov, anlände.

Jag sällade mig till dem och förde samtalet på nödvändigheten av att genom en kungörelse bestämma val av representanter för soldater och officerare från de regementen, som voro förlagda i Kiev, samt därefter utse elektorer för att välja två officerare och två soldater till medlemmar av den verkställande kommittén.

Vi diskuterade länge och sökte övertyga honom om att det i händelse av vägran från hans sida vore bättre, att valen förrättades enligt det förra förslaget.

Han kunde ej ge bestämt besked, men lovade att höra sig för hos överbefälhavaren på den sydvästra fronten, general Brusilov, och sedan lämna svar.

Men tiden medgav intet uppskov. Händelserna påskyndades. Folkmöten höllos, och till oss kommo officerare och soldater, valda till ombud på dessa folkmöten av garnisonen för att inträda i den verkställande kommittén.

Våra enträgna påminnelser övertygade slutligen general Chodorovitj, och han beslöt att utfärda kungörelse om valen.

Dessa ägde rum inom några dar, och nu fingo vi lagligt valda representanter för garnisonen i kommittén: två officerare och två soldater.

Sålunda kompletterades efterhand den verkställande kommittén.

Till den och till mig kommo diverse personer, somliga för att erbjuda sina goda tjänster. Så t. ex. kom till mig en ung, livlig och entusiastisk officer av lettisk nationalitet och ställde sig till vårt förfogande, i händelse att vapenmakt behövdes. Med sina soldater var han redo att på en pansarautomobil understödja den nya regeringen. Huru mycken livskraft, energi och tro på framtiden fanns ej hos denne unge officer!

Den verkställande kommittén begagnade sig icke så sällan av hans tjänstaktighet, när det gällde svårare uppdrag i landsorten. Låt vara att han stundom förgick sig och gjorde missgrepp, men allt visade, att han var revolutionen uppriktigt tillgiven och redo att offra allt för den.

Och han offrade allt, även sitt liv.

På fronten begynte upplösningsprocessen, tack vare bolsjevikernas agitation samt andra orsaker. Det förekom fall, då man vägrade att lyda order o. s. v.

En gång kom denne energiske och fosterlandsälskande officer till mig och sade:

— Jag vill till fronten. Jag kan inte stanna kvar här. Där borta är fosterlandets försvar i fara och därmed även revolutionen. Hjälp mig att komma till fronten!

Jag förstod honom och gav honom en rekommendationsskrivelse till Kerenskij, som då befann sig vid västfronten. Vi kysstes hjärtligt vid avskedet, och jag önskade honom all framgång och lycka. Han skickades som kommissarie till armén, där han livligt uppfordrade hären att slåss och icke vika för frestelsen att slå sig i ro.

Men det förunnades honom ej länge att verka vid fronten.

Vid ett tillfälle, då han besvor ett regemente att gå i skyttegravarna, träffades han av en kula, och därmed ändades den unge revolutionärens liv. Med sin död beseglade han kärleken till fädernesland och frihet.

Och när jag tänker på den högtidliga begravning, som den revolutionära demokratien i Kiev föranstaltade för honom, framtränga ofrivilligt tårar i mina ögon och läpparna viska:

— Frid med ditt stoft, ädle kamrat!

När jag blickar tillbaka på det förflutna och erinrar mig denna stormiga revolutionsepisod, genomtränges jag av djup tacksamhet mot den gamla tsariska regeringen för att jag blev landsförvisad före revolutionens utbrott!

Den gamla regimen i mitt fosterland, grundad på brutal styrka, polismyndighet och dylikt vande oss ryssar vid maktens godtycke. Vårt inre liv var sådant, att varje medborgare, som då ännu hette blott "invånare", kunde bli häktad och inspärrad utan någon föregående anklagelse och utan att ha begått något brottsligt. Han kunde bli deporterad till Sibiriens tundror utan rannsakning och dom genom en godtycklig order av administrativa myndigheter.

Detta samhällsskick hade så djupt inträngt i vårt liv, att den ryske medborgaren själv hade smittats av polisväsendets anda. När en ryss kom i beröring med myndigheterna, föddes ofrivilligt tanken, att någon måste häktas eller deporteras. Det tvång, som från statens sida utövades på oliktänkande, smittade.

Den omständighet, att jag hade tillbragt de tre sista åren utomlands, huvudsakligen i det fria Schweiz och Förenta staterna, och sluppit pröva verkningarna av de politiska metoderna på mig själv, hade gjort, att polisandan var mig alldeles främmande. Huru underligt det än må låta, hade jag aldrig lust att arrestera folk, allra minst av administrativt godtycke, försåvitt inga konkreta indicier eller bevis förelågo.

I den verkställande kommittén väcktes genast i början förslag om att den eller den mer framstående ämbetsmannen skulle häktas. Framför allt riktades mina kamraters blickar på polisen och gendarmerna. En het diskussion fördes särskilt om förhållandet till polisen. Det föreslogs naturligtvis, att den skulle avskedas.

Jag tillstår, att jag var en motståndare till denna mening. Jag ansåg, att säkerhetspolisen icke borde avskaffas, så länge den med någon framgång kunde fullgöra sitt värv. Saken var alls icke så enkel som den såg ut, och det var inte så lätt att sätta upp en ny apparat. Härtill kom, att polisen i Kiev var ett av de första statsorgan, som förklarat sin beredvillighet att troget tjäna den nya regeringen och samvetsgrannt stödja den nya samhällsordningen. Detta hade också redan under de första revolutionsdagarna kommit till den verkställande kommitténs kännedom, och jag framhöll i kommittén nödvändigheten att behålla polisen i samma skick som förut, på villkor att inom vissa grenar en successiv ändring skulle ske i fråga om vissa personer, om vilka man kunde hysa några misstankar att de missbrukade sin makt för att återgå till det gamla systemet. Om man blott höjde de hos oss alltför låga lönerna åt polisen, skulle tjänstemännen med glädje foga sig i den nya ordningen och bli trogna tjänare.

Men så tänkte många i kommittén icke. De höllo före, att polisen med det snaraste borde avskaffas och ersättas med en improviserad milis.

Samtidigt med detta förslag väcktes fråga om upphävandet av gendarmeriväsendet. Ehuru jag var emot avskaffandet av säkerhetspolisen, hade jag ingenting att invända mot avskaffandet av den politiska polisen, ty i ett fritt land får det ej finnas plats för ett politiskt spionerisystem. Jag åtog mig gärna uppdraget att göra slut på gendarmkåren i guvernementet Kiev och att överflytta alla dess handlingar till arkiv för undersökning.

Men när det blev tal om att alla tjänstemän i gendarmkåren skulle häktas, spjärnade jag emot av alla krafter. Jag kunde ej försona mig med tanken, att det var nödvändigt att häkta den forna regeringens tjänare, personer, som icke hade styrt landet, utan blott varit mer eller mindre nitiska hantlangare för de ledande. Härutinnan stod jag lyckligtvis icke ensam, utan fick medhåll av flera medlemmar i kommittén, som stodo på rättens ståndpunkt, icke på den brutala styrkans och godtyckets.

Man avstod visserligen från planen att häkta alla tjänstemän i gendarmerikåren, men förslag väcktes om häktande av vissa högre ämbetsmän, däribland general Schrödel, som i februari hade undertecknat ordern om min häktning. Just denna omständighet förmådde mig att med särskild försiktighet ställa mig gentemot detta förslag, och enär flertalet anslöt sig härtill, måste jag göra de största ansträngningar. Jag avstyrkte energiskt och förklarade, att jag skulle taga honom på mitt personliga ansvar. Kommittén gick in härpå, och han slapp bli häktad. Men om icke han blev fängslad, var det inte heller nödvändigt att hans ämbetsbröder blevo det.

Jag var mycket lycklig, att detta icke skedde under revolutionens första dagar, då det kunde ha uppfattats som en personlig hämdeakt, som skymt frihetens ljusa morgongryning.

På aftonen den 5 (18) mars — alltså tredje dagen efter min befrielse — ringde det i min telefon. Det var general Chodorovitj.

— Vad önskar ers excellens?

— Jag har hört, svarade generalen med darrande stämma, att ni ämnar häkta mig och kommendanten general Meder.

— Nej, ers excellens, det tänker jag inte, svarade jag leende. Därpå for jag genast till honom för att lugna honom och skingra hans misstankar och farhågor i detta avseende. Under mitt besök ringde general Meder upp honom med samma fråga och fick lugnande förklaring: "Här sitter överste Oberutjev och försäkrar, att intet är å bane. Gör er resfärdig till fronten i morgon!"

För att läsaren skall förstå denna dialog, måste jag nämna, att förslag om häktning väckts inom kommittén särskilt i fråga om Chodorovitj och Meder. Mot den senare riktades en mängd anklagelser av officerare och soldater, som voro särskilt missnöjda med honom för att han var pedantisk och småkitslig i fråga om den formella ordningen. Men några allvarliga anklagelser för något brottsligt förehavande kunde icke framställas, och kommittén beslöt att icke häkta honom, men gav Chodorovitj i uppdrag att genast ersätta honom med en annan person, vilket han ock ofördröjligt gjorde.

Tanken på general Chodorovitj’ avsättning som befälhavare hade också föresvävat mig, och denna fråga debatterades. Jag förklarade dock energiskt, att jag inte kunde vara med om att han ersattes med överste Gruzinov, som under revolutionen beklätt en befälspost i Moskva. Jag kunde icke finna något betänkligt för revolutionen och friheten i att general Chodorovitj stod kvar, och om han häktades, skulle jag nedlägga min befattning som militärkommissarie. Härmed avfördes denna fråga från dagordningen.

Jag gjorde sålunda rätt i att lugna generalerna Chodorovitj och Meder med försäkran att de icke skulle bli häktade.

Men om jag fick rätt i min uppfattning om Chodorovitj, var jag däremot en dålig profet i förhållande till Meder.

Redan dagen efter det frågan om Meders häktande blivit avslagen av verkställande kommittén med stor röstövervikt samlades utanför rådhuset en hop soldater med två män i spetsen: den ene i militärläkaruniform, den andre tillhörande ett transbajkaliskt regemente. I häftiga tal krävde de, att general Meder genast skulle häktas som "blodsugare" och "soldatbödel".

Dessa tal, som upprepades ett par gånger i mycket hysterisk ton, visade tillräckligt, i huru hög grad folkmassan var uppbragt. Ropen på Meders häktande ljödo allt häftigare och häftigare.

Enär hopen icke skingrades och det bland soldaterna tydligen fanns många oroliga element, kunde man befara en lynchning från massans sida. Men om man gav folkets självsvåld fria tyglar i ett sådant fall, kunde det lätt leda till pogrom och otyglade utsvävningar, helst som det i folkmassan fanns individer med mörka antecedentia, färdiga att hetsa folket till allahanda övergrepp.

Den verkställande kommittén måste nu återupptaga frågan om Meders häktning, och nu avgjordes den i jakande riktning. Inom en timme var gubben häktad och insatt i fängelse.

Några gånger efteråt väcktes förslag om hans försättande på fri fot, men det då bildade soldatrådet samt arbetarrådet satte sig bestämt häremot. Meder förflyttades till Petrograd, där han, utom räckhåll för garnisonen i Kiev, slutligen blev lössläppt av den provisoriska regeringen av brist på bevismaterial.

De båda uppviglarna försvunno efter sitt fula värv från skådeplatsen, och jag råkade dem ej mer. Deras försvinnande står möjligen i något samband med det faktum, att vissa ofördelaktiga rykten utspredos om en person, som uppträdde i en militärläkares uniform.

Detta var märkligare häktningar, som företogos av den verkställande kommittén. Men det vardagliga livet gav ständig näring åt sådana tendenser av personer, som voro hågade för angivelser. Här gjorde sig den gamla tidens oseder och dåliga metoder kännbara.

Trots alla protester och meningsskiljaktigheter beslöt den verkställande kommittén att avskaffa stadspolisen och ersätta med milis. Härvid medverkade särskilt ungdomen — studenter och andra elever, även arbetare, som frivilligt åtogo sig att upprätthålla ordningen i staden och fullgöra polisens åligganden under benämningen milis.

Men namnet gör ingenting till saken. Milisens uppgift blev densamma som polisens: att gripa tjuvar, plundrare och dylikt slödder, som det fanns gott om. Men vid sidan härav fingo många ock smak för politiska häktningar "för den allmänna ordningens upprätthållande" och blevo sålunda uppviglare i ny form. Från torg och gator fördes till den verkställande kommitténs lokaler i rådhuset många misstänkta personer. I vanliga fall befanns det dock, att de anhållna icke inneburo någon fara för friheten och för den nya samhällsordningen, så att de omedelbart lössläpptes.

Jag kommer ihåg en afton, då jag stod vid rådhusets port. Då infördes två anhållna personer, en dam och en ung man. Det visade sig nu, att damen vid ett folkmöte hade vänt sig till sin man och uttryckt sin missbelåtenhet med en talares sätt att uttrycka sig eller något liknande. Detta hade förefallit en i milisen tjänande student samhällsvådlige och i förening med en kamrat hade han under konvoj fört paret till rådhuset. Jag släppte naturligtvis de båda "förbrytarna" ocü förde dem inte ens in i förstugan. Ett dussin dylika "samhällsvådliga" fall måste jag expediera på samma sätt denna kväll. Den sist anhållna "förbryterskan" var särskilt karaktäristisk. Två studenter, beväpnade från topp till tå, med revolvrar, bössa och sabel, förde med sig en enkelt klädd kvinna.

Hennes upprörda utseende och den harmsna ton, varmed hon beklagade sig över att hon blivit häktad av någon okänd anledning, föranledde mig att ägna särskild uppmärksamhet åt detta fall, och jag ville just fråga, vad som hade hänt.

Enligt de båda unga männens utsago hade hon förgått sig mot den nya samhällsordningen.

— Vad har hon då gjort? sporde jag dem, innan jag lät den anklagade få förklara sig.

— Jo, hon sade på ukrainska språket: "Förut fanns det polisbetjänter, nu är det studenter i stället", svarade dessa unga väktare av den nya samhällsordningen.

Jag kunde inte återhålla ett gapskratt och lät henne genast komma lös. Till hennes förvåning lät jag henne också utgjuta hela sin förtrytelse över den orätt, som vederfarits henne. Till slut måste jag dock be henne gå sin väg och sade henne rent ut, att vi inte hade något otalt med henne.

Men huru många försök gjordes ej att häkta oliktänkande! En viss fruktan för en kontrarevolution tycktes behärska sinnena, och oupphörligt inlöpte påpekanden om nödvändigheten att häkta den eller den misshaglige motståndaren. Men lyckligtvis var den verkställande kommittén i Kiev mycket försiktig och sökte undvika allt missbrukande av sin rätt att företaga häktningar utom lagen.

Men om jag av hela min själ motsatte mig häktningar, sökte jag med icke mindre kraft befria oskyldiga personer ur fängelser och häkten.

Några dagars vistelse på högvakten i Kiev före själva revolutionen hade givit mig en föreställning om huru många officerare och soldater i Ryssland som sutto sysslolösa i rannsakningshäkte i avbidan på sin dom. Om alla dessa lössläpptes, skulle luckorna i hären kunna fyllas och detta icke uteslutande av brottsliga element.

Jag uppsökte general Chodorovitj och bad honom vidtaga åtgärder för att befria vissa inspärrade. Det var mig nämligen bekant, att det i fängelserna fanns en ganska stor mängd krigstjänstskyldiga, som dömts till fängelsestraff för desertering, skolkning i tjänsten och vissa disciplinära föreseelser. Mig föreföllo alla dessa brott som resultat av den gamla regimen, och jag ansåg, att alla dessa rymningar berodde på olust att försvara ett land och en regering, som kvävde människornas frihet och samvete. Och nu, då landet blivit fritt och alla hade en enda omsorg: att rädda och bevara denna frihet, syntes det mig tidsenligt att utsträcka amnestien även till dessa olyckliga fångar. Efter mitt samtal med general Chodorovitj bad han på telefonisk väg general Brusilov att få veta hans beslut i denna sak.

I avvaktan på hans svar gick jag till högvakten och fästningen för att meddela officerarna och soldaterna dessa förberedande åtgärder, därför att de under sitt otåliga förbidande av sin frihet kunde göra försök att med våld slita sig lös. Deras förtjusning var gränslös, och de lovade att lugnt vänta på generalens besked.

Samtidigt förekommo oroliga symptom i det civila stadsfängelset. Det inrapporterades till mig, att fångarna ville träffa mig. Jag begav mig oförtövat dit.

Här samspråkade jag med fångarna och såg många, som voro fjättrade i bojor. Flertalet av dem hade dömts för rymning ur krigstjänst. Den gamla, stränga regimen hade gjort processen kort med dem, men detta hade icke minskat flyktingarnas antal. Mer än två miljoner desertörer funnos i det inre av Ryssland, och man misstar sig, om man härför kastar hela skulden på revolutionen. Denna företeelse fanns redan före revolutionen, men efter revolutionen inträdde en period, då deserteringen minskades och då många forna flyktingar frivilligt åter ställde sig i ledet.

Dessa fångars talrikhet berodde enligt mitt förmenande därpå, att de icke ville försvara det gamla Ryssland. Nu sade mig några, att de voro villiga att offra sitt liv för det unga, fria Rysslands värn. När de bådo mig tala om något, sade jag dem, att den verkställande kommittén skulle anhålla, att bojorna togos från dem, samtidigt med att den inlämnade sin ansökan om deras befrielse.

Men för mig själv tänkte jag: den verkställande kommittén har i detta fall ej mer rätt än jag. Jag är säker på att den skall tillmötesgå min önskan. Varför då detta onödiga uppskov?

Jag fattade mitt beslut, vände mig till fängelsedirektören och sade honom, att han genast skulle lossa bojorna från arrestanterna i uniform.

Den revolutionära myndigheten måtte ha haft ett hypnotiserande inflytande i militärkommissariens person, ty fängelsedirektören gav genast sitt samtycke till min begäran, ehuru jag icke kunde förete något bemyndigande. Med glädje meddelade jag fångarna, att en smed skulle komma och befria dem från de förhatliga bojorna.

Då detta skett, var deras fröjd gränslös, och även mitt hjärta rördes, när jag såg arrestanternas glädjestrålande uppsyn.

Snart kom ock order från Brusilov om befrielse för alla fångar, som deserterat och begått andra militära förseelser, samt om inställande av rättsliga förföljelser mot vissa kategorier av brottslingar. Partiell amnesti utfärdades för ett helt distrikt. Kort därpå utvidgades denna amnesti till hela hären och alla distrikt. Ävenledes lät den provisoriska regeringen lösa alla bojor, ock mitt "övergrepp" bekräftades genom officiella förordningar.

Jag kan ej skildra den exalterade stämning av glädje, som rådde överallt under revolutionens första dagar.

Det var som en riktig högtid, och folkhopar trängdes på gatorna. Alla hälsade hjärtligt på varandra som på själva påskdagen. Röda band och rosetter — frihetens och revolutionens emblem, som nyligen varit förbjudna — glänste fram på de mörka dräkterna, ock förrådet av band tog snart slut i bodarna. Planen väcktes ock att ställa till en allrysk fest för firandet av revolutionen.

Ett förslag framställdes ock om en parad av alla revolutionära trupper. Det krävdes dock någon tid för att anordna det hela så präktigt och ordentligt som möjligt. Men man hade svårt att ge sig till tåls. Om general Chodorovitj vägrade mig att besöka kasernerna och samtala med soldaterna, betydde detta icke, att kasernerna blevo oåtkomliga för agitation. Tvärtom — det kom ständigt folk och pratade.

Under mitt besök i högvakten råkade jag träffa en av den nya regimens första "politiska" fångar. Jag erfor detta av en, som redan förut hade arresterats.

— Var är han? frågade jag. Man visade mig det rum, där han satt inspärrad. I samma ögonblick kom en ung officer ut därifrån. Hans öppna, rättframma utseende stämde mig med ens till hans fördel.

— Varför är ni här?

— Regementschefen har satt in mig.

— Varför det?

— Han frågade alla officerarna om vår ställning till revolutionen och fordrade, att vi skulle avgiva skriftliga förklaringar. Jag svarade, att jag förhöll mig avvisande gent emot revolutionen och fortfarande höll på Nikolaj II. Därför blev jag arresterad.

Han tillhörde det första fältregemente, som då bildades i Kiev. Enär han var polack, förundrade mig hans uppfattning. Men hans okonstlade öppenhjärtighet frapperade mig.

— Ni tycker alltså om Nikolaj II?,

— Ja, jag vill åter se honom på tronen.

— Och vill ni söka förhjälpa honom därtill?

— Ja, utan tvekan.

— Men hur skulle ni kunna göra det?

— Så fort jag får veta, att det blir någon sammansvärjning till hans förmån, sluter jag mig ofördröjligt därtill.

— Men, invände jag, vi anse, att Nikolajs återuppstigande på tronen skulle vara menligt för vårt land och folk, och därför kan jag ej sätta er på fri fot tills vidare.

Jag tryckte hans hederliga hand och kände mig frestad att kyssa honom för hans ärliga svar, som var så vådligt för honom i denna farliga tid.

Några dagar senare sades det mig, att den unge officern ville tala med mig. Jag uppsökte honom, och åter upprepades samma samtal.

— Ni tycker om Nikolaj II?

— Ja.

— Och ni är villig att söka förhjälpa honom till tronen igen?

Nej, svarade han med sänkt blick och fortfor efter en paus: Jag anser detta hopplöst.

— I så fall är ni inte längre farlig. Gå! Ni är fri.

Och härmed gav jag order om hans försättande i frihet. Regementschefen ville emellertid icke taga emot honom, utan förflyttade honom till ett annat regemente. Några dagar senare såg jag honom på en järnvägsstation under min resa till fronten.

Var är nu denne unge, hederlige officer, som under revolutionens första dagar icke tvekade att inför de revolutionära myndigheterna öppet uttala sin tillgivenhet för den störtade monarkien i denna tid, då de flesta strävade att icke blott dölja sina verkliga känslor, utan tvärtom lade i dagen hycklade åsikter, som om de aldrig hade varit monarkiskt sinnade?

En av de första revolutionadagarna — den 7 (20) mars, om jag minns rätt — kallade Chodorovitj till sig alla kommissarier, även mig, för överläggning om sakläget. Jag begav mig dit på utsatt klockslag.

Upprörd och orolig mötte han mig med orden:

— Konstantin Michajlovitj! Jag har nyss fått underrättelse, att oroligheter utbrutit i 147:de regementet. Soldaterna ha häktat sin kapten och tågat i väg med röda fanor. Skynda genast dit och lugna dem!

Jag hade naturligtvis intet annat val än att sätta mig upp i en automobil och rusa till skådeplatsen.

Där stod hela kompaniet på gatan. Till det yttre var allt lugnt.

Det befanns, att någon kvällen förut spritt ut ett rykte, att en stor trupprevy med röda fanor skulle hållas för den verkställande kommittén. Soldater, däribland detta kompani, hade samlats för denna demonstration. Men något meddelande hade ej lämnats åt garnisonen. Kårkommandot protesterade, och därav uppstod konflikten.

Jag steg upp på en improviserad tribun — en hop stenar — och begynte mitt tal, som gick ut på att den verkställande kommittén ärnade hålla en revy med Kievs garnisonstrupper, varom i sinom tid meddelande skulle lämnas, samt att det vore bättre, att det blev en verklig parad och icke blott ett hoprafsande av folk, som inte hade reda på sig.

Det behövdes lång tid för att bringa dem till reson. Värst var det med det regemente, som dagen därpå skulle tåga till fronten och följaktligen inte kunde ta del i den allmänna parad, som jag lovat dem i övermorgon.

— Vi vilja framträda för den verkställande kommittén före vårt avtågande, förklarade de.

Till sist lyckades jag förmå dem avstå från sin föresats, och vid tonerna av regementsmarschen och med sina röda fanor avtågade de till kasernerna.

Därpå mötte jag många enstaka soldathopar, som med flaggor och under sång begåvo sig till rådhuset. Även dem måste jag övertala att uppskjuta saken till morgondagen, vilket också lyckades.

Efter många strövtåg i staden och mycket ordande kom jag slutligen till kommendanten och lugnade honom med, att det inte var något farligt, utan att allt berodde på missförstånd och upphetsningar av oansvariga agitatorer.

I samråd med ombud för den verkställande kommittén beslöts, at en högtidlig revy av garnisonstrupperna dagen därpå skulle hållas för kommittén och överbefälhavaren. Den utfördes ock på utsatt tid framför rådhusets balkong i mönstergill ordning. Dagen var mycket lyckad, och solen spred en livande glans. Med fladdrande röda fanor och musik marscherade trupperna högtidligt förbi den nya regeringens representanter, som kommo dem till mötes. Varje särskild trupp stannade och hälsades från balkongen med korta tal. De svarade med hurrarop och lyckönskningar för den nya regeringen och frihetens representanter. Högtidsklädda folkhopar trängdes på trottoaren och fyllde hela torget.

Utomordentligt festligt försiggick denna revolutionens militära högtid, då trupperna för första gången defilerade icke blott för de militära myndigheterna, utan ock för de civila, och armén förenade sig med folket i en hänförelse som två köttsliga bröder.

Hurraropen och hälsningarna ljödo överallt, där trupperna gingo fram, och ännu länge ekade det därav, sedan de defilerat förbi. Nedanför rådhusets balkong, där den verkställande kommittén tagit plats, samlades folkhopar och folkmöten improviserades. Man ropade fram på balkongen än den ene, än den andre ledamoten av kommittén.

Revolutionens första dagar voro en enda glädjefest med hyllningar åt dem, som revolutionens vågor lyft upp.

Men det är enformigt och tråkigt att skildra blott sådana högtidsstunder. Revolutioner ha ock sina vardagar, ej mindre intressanta än söndagarna.

KAP. V. Exekutivkommittéerna.

Som redan nämnts, bildades samtidigt med den verkställande kommittén av allmänna organisationer även en verkställande kommitté av ett råd, sammansatt av arbetare. Detta arbetarråd bestod av ombud från olika fabriker i Kiev med närmaste omnejd samt av representanter för partiorganisationer. I denna sammansättning trädde den i samverkan med den verkställande kommittén. Ett råd av militära ombud fanns icke under revolutionens första dagar.

Som vi redan sett, lyckades det slutligen efter ihärdiga ansträngningar att av general Chodorovitj utverka tillstånd att inbjuda representanter för armén att ur officerarnas och soldaternas krets invälja medlemmar i den verkställande kommittén. Först skedde valet av officerare i distriktsstaben.

Runt omkring ett långt bord sutto officerare, utsedda av olika truppavdelningar, och språkade om dessa för dem ovanliga politiska ämnen. Jag råkade få vara med vid denna sammankomst.

Genast från början gjorde sig två strömningar märkbara. Den ena, representerad av ett tämligen obetydligt antal, menade, att de hade samlats för att ur sin krets välja ombud i den verkställande kommittén och sedan skiljas åt, därför att församlingen inskränkte sig till detta åliggande. Den andra, som företräddes av ombud från intendenturen och hade stor majoritet, yrkade på, att man icke blott skulle välja sina representanter i den allmänna verkställande kommittén, utan ock att man icke skulle avlägsna sig förr än ett eget revolutionsorgan — ett råd och en kommitté av officersdeputerade från kievska kretsen — bildades av intendenturens ombud och lämnade särskild rapport om detta organs bildande, funktioner och förestående arbete.

Efter långa och lidelsefulla debatter, varunder en och annan blottade sin politiska fysionomi, valdes två representanter till den verkställande kommittén, och dessutom beslöts, att officersdeputeradenas råd skulle ha rätt att göra sina påminnelser i olika militärfrågor samt framlägga dem för överbefälhavaren till sanktionering och verkställande. Slutligen utsågs en verkställande kommitté av officersdeputeradenas råd, som följande dag hälsades av ombud från soldaterna med önskan om samfällt arbete för det allmänna bästa av alla garnisonstrupper.

Så skapades officersdeputeradenas råd och dess verkställande kommitté.

Dagen därpå var jag på soldatrepresentanternas möte. Det var mycket talrikare än officerarnas och räknade deltagare i hundratal. De sågo mycket fundersamma ut och disputerade om vem som hade rätt att deltaga i mötet. Den stora salen i pontonbataljonens kasern kunde knappt rymma alla dem, som trängdes att vara med på detta första soldatmöte med politisk färg.

Icke alla delegerade hade infunnit sig med skriftlig fullmakt, ty de tyckte det vara tillräckligt med en muntlig förklaring, att de voro befullmäktigade. Om antalet delegerade från en viss krets befanns större än beräknat var, måste deras fullmakter naturligtvis sättas i tvivelsmål och kontrolleras. Men det var intet tvivel i detta hänseende — så stor var den revolutionära hänförelsen hos dessa, som nu manades till fullgörande av sin plikt.

Principiellt erkändes det, att mötet var öppet och att alla kunde få bevista detsamma, men på grund av tekniska svårigheter — det trånga utrymmet — skulle de delegerade skiljas från publiken och den senare lämna salen, för att det inte skulle uppstå missförstånd vid omröstningen.

Bland de närvarande märktes en soldat, medlem av den verkställande kommittén, vari han invalts omedelbart innan soldater legalt invalts i kommittén. Han kom, prydd med kommitténs röda band, och utsågs till vice ordförande. När det beslöts, att obehöriga skulle avlägsna sig, yppade han, att han icke hade infunnit sig som ombud för någon trupp, men frågade, om han ej kunde få deltaga som medlem av den verkställande kommittén. Mötet uttryckte genom sin ordförande och några andra talare sin erkänsla för att han aktivt deltagit i den verkställande kommitténs verksamhet, men förklarade, att man av formella skäl icke kunde låta honom deltaga som befullmäktigat ombud. Med hänsyn till hans förtjänster skulle han dock få bevista sammanträdet. Han hade då taktfullheten att lämna sin post som vice ordförande och åtnöjde sig med att närvara som gäst.

Sammanträdet räckte hela dagen. Många tal höllos, och många präktiga ord yttrades av kårens representanter, som intygade sin tro på revolutionen och Rysslands pånyttfödelse.

Mötet avslöts först i arla morgonstund med val av ledamöter i den verkställande kommittén. Därjämte beslöts, enligt officerarnas föredöme, att den närvarande församlingen skulle betraktas som soldatdeputeradenas råd, varur skulle väljas ett verkställande utskott. Så bildades det andra rådet, som snart kom i livlig kontakt med arbetardeputeradenas råd å ena sidan och officersdeputeradenas å den andra.

På tal om de verkställande kommittéer, som togo aktiv del i Kievs revolutionära rörelser, kan jag ej med tystnad förtiga studenternas koalitionsråd.

Denna organisation, som framträdde under de första revolutionsdagarna, var ett slags fortsättning på det politiska samfund av studenter, som existerade i det gamla Ryssland och arbetade i löndom, oåtkomligt för gendarmernas och polisens blickar. Den representerade icke studentkåren i dess helhet, utan var en grupp av politiskt intresserade och verksamma studenter, som nu uppträdde öppet i det politiska livet. Studenternas koalitionsråd var det första, som sände representanter till stadens verkställande kommitté.

Sålunda hade vi redan i början följande ledande, demokratiska revolutionsorgan i Kiev:

Arbetardeputeradenas råd med dess verkställande utskott.

Militärdeputeradenas råd med dess verkställande utskott, fördelat på ett soldat- och ett officersråd.

Studenternas koalitionsråd med dess verkställande utskott.

Staden Kievs allmänna organisationers råd med dess verkställande kommitté, erkänt av den provisoriska regeringen som dess organ. I denna kommitté inträdde som medlemmar ombud från de tre andra kommittéerna.

För en och annan föreföll den verkställande kommittén allt för "borgerlig", och man sökte därför demokratisera den genom att öka representationen från de tre ovannämnda råden. Kommittén motsatte sig icke denna demokratisering, ty därigenom stärktes arbetarnas, soldaternas och studenternas position. Den verkställande kommittén hade alltifrån revolutionens utbrott den revolutionära myndigheten, och till dess avgörande hänskötos många frågor av intern och lokal, icke blott politisk art. I princip stadgades, att varje beslut av de andra organisationerna, vilket hade allmän karaktär, skulle underställas den verkställande kommitténs beprövande och få dess bekräftelse för att kunna träda i kraft. Men tyvärr avvek man rätt snart från denna grundsats, och den verkställande kommitténs styrelse måste för viktiga beslut ofta utlysa samfällda möten av alla fyra kommittéerna. Härigenom undergrävde den verkställande kommittén sin auktoritet, och på grund av detta felgrepp blev det stundom klent med resultaten. Kommitténs beslut kullkastades ofta på de samfällda mötena. De militärdeputerades kommitté t. ex. skickade ständigt sina ombud till landsorten för att avgöra någon tvistefråga, och icke sällan framkallades svåra missförstånd därigenom att man samtidigt skickade ombud från landet till Kiev.

Det vore för vidlyftigt att anföra allt arbete, som utfördes av dessa kommittéer. Låt vara att misstag begingos och att arbetet icke alltid utfördes lyckligt, mycket socialt gagn gjorde dock dessa organisationer, som föddes med revolutionen och förverkligade den revolutionära makten i landet.

Stadens verkställande kommitté, såsom administrativt organ för staden och dess socialpolitiska liv, var naturligtvis blott provisorisk, och dess fullmakt upphörde i och med att nya organ officiellt inrättades av den nya regeringen. Ett sådant organ var den nya stadsfullmäktigeinstitutionen, som infördes genom den nya lagen om allmän, direkt och sluten rösträtt.

Så snart den nya stadsduman konstituerats, till vars befogenhet icke blott ekonomiska, utan ock sociala och politiska angelägenheter hörde, måste de allmänna organisationernas råd och dess verkställande kommitté upplösas och lämna rum för stadsduman, där de socialistiska elementen voro förhärskande. Den första augusti upphörde kommittén att existera. Skada, att den icke till slut hade kunnat bevara sin auktoritet och sitt inflytande! Dess död timade alldeles omärkligt, och i stadens liv tycktes intet ha ändrat sig. Det hade dock funnits en tid, då allt emanerade från den verkställande kommittén, som alla måst söka.

Den 16 mars föranstaltades en ny, ännu ståtligare demonstration än den förut omtalade, med allmän folkvandring till rådhuset och defilering för den verkställande kommittén.

Den revolutionära organisationen beslöt att anordna en revy av alla revolutionära krafter. Arbetare, arbeterskor, den studerande ungdomen samt alla partiorganisationer skulle i procession tåga förbi rådhuset och den verkställande kommittén, och garnisonen skulle bilda häck på stadens gator, där tåget gick fram. Hela staden var i rörelse, och även nu kände jag som om själva naturen gladde sig med oss åt denna sköna folkfest.

Tidigt på morgonen voro alla uppe och samlades på sina bestämda platser. Kl. 9 började arbetartåget röra på sig, och kl. 10 marscherade det förbi duman, som hälsades av folkets representanter. Hela processionen räckte till kl. 6 på kvällen. De manifesterande gåvo luft åt sina känslor medels leverop, och den övriga folkmassan stod i en tät klunga. Det var intressant att betrakta Krestjatik, den förnämsta gatan i Kiev, där de röda fanorna fladdrade och nationalmärken med röda rosetter glänste fram ur den mörka, ändlösa massan. Mer än en miljon människor voro på gatorna, men allt avlopp utan missöde, och de för denna dag mobiliserade olycksfalls- och räddningsvagnarna behövde ej anlitas. Hela folket var tydligen gripet av dagens högtidliga betydelse.

KAP. VI. Resa till fronten. Samtal med trupperna. Generalerna Brusilov och Kaledin.

Efter denna revolutionsfeet beslöt den verkställande kommittén att skicka mig, militärkommissarien, jämte några andra medlemlemmar till fronten. Tillsammans med oss reste också representanter för arbetare och garnisonen. Det var sålunda en rätt stor delegation, som skulle uppvakta general Brusilov.

Av en lycklig slump fingo vi på tåget sällskap med tre medlemmar av riksduman, Demidov, furst Sjachovskoj och Makogan, som i liknande syfte utskickats av riksdumans provisoriska kommitté.

Vi gjorde resan under livligt samspråk. De talade om den stora omvälvningen i "Piter", som utförts med så stor lätthet. Vi, som bodde långt från medelpunkten, visste ju blott föga genom tidningarna. Vid den sista stationen måste vi byta om tåg för att komma till högkvarteret. Men vad hade den stora folkmassan på perrongen att betyda? Varför fladdrade röda fanor i så stor mängd?

General Brusilov hade arrangerat detta festliga mottagande av delegationen. Han hälsade oss med ett tal, som samtliga delegerade i tur och ordning besvarade med korta anföranden. Överallt var det folk — på perrongen, på stations- och vagnstaken — och alla lyssnade med förtjusning. På perrongen stodo ledamöter av länsstadens verkställande kommitté, och representanter för arbetare och politiska partier, alla med sina fanor och deviser.

Efter långt utbyte av hälsningar trädde vi ut i vestibulen, där garnisonstrupper väntade oss. Musiken spelade marseljäsen. Åter tal, hälsningar och leverop för garnisonen och för värnarna av landets frihet. Vi mottogos av våra värdar och foro i automobiler till officerskasinot, där ett bord var dukat i stora salen.

Med glädje mottogos vi av officerskåren, som med hela Ryssland genomlevt minuter av lycksalighet och genom omvälvningen hoppades på en förbättring i sin ställning, då det gamla byråkratiska systemet skulle krossas och det fria ordet hälsas som uppfyllandet av en medborgerlig plikt, som naturligtvis ej heller officerarna skulle fritagas från.

Efter middagen, som avåts under angenäm konversation, begåvo vi oss till den lokal, där garnisonssoldaternas deputationsråd var samlat. Även här var samma festliga stämning och tro på en bättre framtid. En återgång till det förflutna vore nu omöjlig. Samma kväll måste vi deltaga i ett samkväm hos de allmänna organisationernas råd, som nyligen hade konstituerat sig efter förebilden av Kievs. Här blevo vi särskilt välkomnade, därför att man av oss kunde få veta, huru den revolutionära myndigheten hade fungerat under dessa två veckor, och vad man först och främst borde göra.

Vi meddelade våra blygsamma erfarenhetsrön och redogjorde för våra sociala förhållanden, men dolde icke våra misstag och motigheter, varav de kunde hämta lärdom.

Mellan två sammanträden och paus mellan middag hos staben och en supé, som gavs för oss på hotellet av staden, lyckades vi få ett samtal med Brusilov. Gammal och grå, mager och kortväxt, men med energiskt utseende, gjorde general Brusilov ett icke oblandat intryck. En konstlad stränghet och en okonstlad godhet bröto sig mot varandra i hans blick och röjde, att han förgäves sökte ta på sig en barsk min. Den inneboende själsgodheten kunde han ej dölja.

Jag kände Brusilov redan långt före kriget och mitt inträde vid den sydvästra fronten, men endast som officer i kavalleriskolan och som en duktig ryttare, den där var intresserad för sport och hade tagit flera pris i kapptävlingar. Jag hade också hört talas om hans förbindelser med hovet och gick nu emot honom med en viss misstro.

Men ju mer jag talade med honom, dess mer skingrades min fördomsfullhet. Icke blott jag fick höra hans hälsningstal, utan alla vi delegerade fingo vi tillfälle att språka med honom om ett och annat. Och varje gång tyckte jag mig i hans stämma förnimma hans oförställda glädje över den genomförda omvälvningen. Med nöje lät han delegationen komma till fronten, besöka de olika truppförbanden och tala ogenerat med dem.

Omständigheterna fogade så, att jag själv under denna resa icke fick komma fram till fronten, ty redan följande dag måste jag återvända till Kiev. Men före avresan hann jag träffa general Brusilov än en gång.

Utan någon påstötning från min sida begynte han:

— Jag är monarkist genom min uppfostran, och med mina sympatier för monarkien har jag vuxit upp. Jag stod kejserliga familjen mycket nära. Men jag märkte på sista tiden något, som väckte fasa hos oss alla och särskilt armén (han hänsyftade på Rasputin och dennes förbindelse med kejsarfamiljen), och det övertygade mig om att det inte kunde gå i längden. Och därför hälsade jag omvälvningen med glädje.

Här gjorde han ett uppehåll och tänkte efter en smula, men efter några sekunder fortfor han i samma lugna, vänliga ton:

— Som monarkist har jag grubblat över vad som skall ske. Framför allt fann jag det fördelaktigast för Ryssland att bilda en konstitutionell monarki, och jag gick i minnet igenom alla möjliga kandidater inom huset Romanov (han uppräknade dem med flyktiga karaktäristiker), men kom till den slutsats, att det inom denna släkt ej finns några lämpliga kandidater, åt vilka man med tillförsikt kunde anförtro Rysslands öden. Men fanns det ingen lämplig kandidat inom den gamla, mig välbekanta kejsarfamiljen, varför måste man då söka sig en monark utifrån? Vore det inte enklare och riktigare att för kortare ämbetstid välja en president, som avlöstes av en ny? Därför blev jag republikan.

Mig behagade rättframheten hos den gamle generalen, som upplevat så mycket och som så enkelt och klart förstod att karaktärisera sitt förhållande till den nya tiden.

Så skildes jag från den nye republikanen, som synbarligen hade öppet brutit med det gamla systemet, och reste till Kiev.

General Brusilov är en otröttlig arbetare. Från arla morgonstund till sena natten unnar han sig ingen vila. Rapporter om operationer, ansökningar av befolkningen, officiella audienser, mottagningar av otaliga deputationer, som uppsökte honom i de mest olikartade angelägenheter — allt innebar en stor förlust av tid och krafter och lämnade honom föga tid övrig. Men han var alltid jämn till lynnet och gick helt upp i sin sak. Man måste beundra denna ofantliga energi.

Efter hemkomsten till Kiev måste jag om några dagar åter resa till fronten. I början av april var jag redan i Kamenets Podolsk på väg till fronten. Jag hade nu utvalt den armékår, som de delegerade ännu icke hade besökt — Kaledins.

Kaledin kände jag från ungdomstiden. Då jag kom in i artilleriskolan, var han redan junker i den högsta klassen. Jag fann honom något inåtvänd, dyster och allvarsam. Efter hans examen förlorade jag honom ur sikte, men i Czernowitz råkade jag träffa honom som befälhavare. Men han såg lika tungsint ut som i ungdomen. Jag kände dock genast igen honom.

Vi samspråkade om det nuvarande läget, och han förhöll sig icke avvisande gentemot omvälvningen. Men han var missnöjd med truppernas och deras kommittéers uppträdande och tolererade dem nätt och jämt som organisationer av den provisoriska regeringen. Han lade visserligen icke några större hinder i vägen för dem, så mycket hellre som dessa organisationers verksamhetssfär och rättigheter icke voro nog klart utstakade eller fastställda genom instruktioner. Men redan den omständighet att han icke var tillmötesgående mot dem, skaffade honom många fiender inom Czernowitz’ garnisonskår. Medlemmar av garnisonskommittén i Czernowitz läto mig genast vid mitt första sammanträffande med dem tydligt förstå, att de voro missnöjda med general Kaledin, och snart uppstodo allvarsamma konflikter inom garnisonen.

Saken var den, att vid sidan av soldatrådets verkställande kommitté, representerad av två läkare, en officer, en soldat och en tjänsteman i stadsförbundet, sökte en grupp officerare organisera ett särskilt officersförbund, "Förbundet av officerare, tjänstemän, läkare och fältpräster vid 8:de armékåren", som möttes med häftiga protester av den verkställande garnisonskommittén.

Ehuru jag fann en sådan organisation av särskilda officersföreningar olämplig i taktiskt avseende under denna kaotiska tid, såg jag dock icke något farligt för revolutionen däri och kunde därför icke uttala mig mot dess verksamhet.

Under min vistelse i Czernowitz, där jag stannade några dagar, fick jag lyckligtvis en inbjudan att bevista detta förbunds möte. Medlemmar av den verkställande kommittén hade sagt mig, att förbundet var farligt och att jag måste iakttaga särskild försiktighet gent emot dess verksamhet. De skulle ha haft två sammanträden, båda slutna. Detta hade särskilt väckt soldaternas harm, och de vädrade nästan en motrevolution däri.

På utsatt dag var jag i stadsteatern, där mötet hölls.

Jag hade rått Kaledin att också fara dit. Först hade han lovat att göra det, men kom icke till det stormiga mötet.

Teatersalongen var alldeles fullsatt, både parkett och loger, och detta icke blott av officerare och soldater, utan ock av kvinnor och arbetare, så att mina misstankar om hemliga möten och konspirationer genast skingrades.

Som representant för regeringens verkställande kommitté blev jag föremål för livliga ovationer, när ordföranden presenterade mig. Jag nämner detta endast för att visa, vilket förtroende regeringen och dees agenter åtnjöto, därför att denna regering förde folket fram på frihetens väg.

Sammankomsten öppnades. Ordföranden, den förste talaren, framlade i allmänna drag föreningens program, som icke innehöll något för friheten vådligt. Detta tal mottogs med högljudda applåder, och det var tydligt, att publiken ej hade någon dålig tanke om detta förbund. Men så uppträdde på scenen en av de båda läkare, som voro medlemmar av den verkställande kommittén, och skrek i hysterisk ton, att befintligheten av ett särskilt officersförbund vid sidan av soldatrådet vore farlig för revolutionen, att soldaterna här ej finge yttra sig och att det hela vore ett farligt påhitt, mot vilket man borde spjärna av alla krafter: "Något annat organ får icke verka vid sidan av vår exukutiva kommitté. Ett förbund av läkare, officerare, tjänstemän och präster — vad är det för en förening? Slikt folk kan blott ha yrkesmässiga intressen. Det är tydligt att förbundet är bildat för deras personliga, speciella syften" o. s. v. i samma ton.

Auditoriet, som traktade efter starka känsloutbrott, elektriserades av dessa ord, och efter starka handklappningar, som följde på den unge nevrastenikerns tal, hördes rop:

— Kamrater, låt oss gå! Här ha vi ingenting att göra. Må de själva sköta sina grumliga affärer!

I många loger steg publiken upp och beredde sig att gå demonstrativt. Situationen måste räddas och jämnvikten återställas för undvikande av eventuella excesser. Jag begärde därför ordet.

Publiken lyssnade med nyfikenhet på denne okände talare, som här representerade den revolutionära myndigheten och följaktligen åtnjöt en viss auktoritet för tillfället. Alla stannade kvar och satte sig lugnt på sina platser.

Jag framkastade några ord om förenings- och yttrandefrihetens allmänna grunder och om nödvändigheten att respektera andras mening, även om den ej överensstämmer med ens egen. I lika allmänna ordalag antydde jag ock, att ett upphävande av dessa elementära rättigheter innebure ett demonstrativt fientligt uppträdande mot den organisation, som nyss hade bildats och ännu icke hade sin väg fullt utstakad. Jag försökte tala så lättfattligt som möjligt:

— Kamrater! Här har ordats mycket om att detta officersförbund arbetar utan soldaternas vetskap och att det därför vore farligt. Men jag ser här icke blott officerare, utan även soldater, och jag är övertygad om att de här närvarande soldaterna skola få ordet som jämnlikar, om de vilja yttra sig. Ni måste stanna kvar, höra på och taga reda på, vad som försiggår här. Även soldaternas ord måste höras på detta allmänna, offentliga möte.

Även mitt blygsamma anförande mottogs med applåder. Man var frikostig med sådant i dessa ljusa dagar. Alla stannade kvar och deltogo i debatterna.

Jag åtog mig ett tungt ansvar genom mitt förslag att låta soldaterna deltaga i debatten, enär jag icke hade bemyndigande härtill. Men situationen måste räddas. Presidiet understödde mig också.

Så begynte diskussionen. En talare var soldat vid automobilregementet i Tsarskoje Selo, en annan hade deltagit som revolutionär i Petrograd, såsom han själv presenterade sig. I demagogisk ton uppdrog han en skarp gräns mellan soldater och officerare, vilka sistnämnde han betecknade som motrevolutionärer. Till yttermera visso erinrade han om att han 1906, i början av sin soldattjänst, hade måst bära vapen mot bönderna och på officerarnas befallning uppträda mot folket.

Detta framkallade naturligtvis en storm av indignation.

Jag gendrev denne talare genom en kort historisk överblick av det flydda århundradet, allt ifrån dekabristernas revolt (1825) fram till de nuvarande revolutionsdagarna, för att påvisa officerarnas deltagande i den revolutionära rörelsen och de offer, de bragt härför. Jag hade särskilt studerat denna sak, och det var mig nu icke svårt att anföra namnen på en mängd officerare från de ryska revolutionsperioderna.

För att göra denne soldat mer försonligt stämd förelade jag honom följande fråga:

— Kamraten-automobilisten yttrade, att han måste gå för att kväsa bönderna. Jag ber honom säga, om han sköt på sina bröder bönderna eller icke.

Något generad, svarade han ej direkt på min fråga, utan förklarade blott, att soldaterna i tjänsten voro befallda att åtlyda order.

— Men jag ber kamraten säga, om han sköt på bönderna eller icke, upprepade jag.

— Vilken fråga! Vad tjänar det till? Det är provokation, skreko några, och atmosfären kändes tryckande.

— Om kamraten svarar mig, skall jag ge förklaring, återtog jag i så lugn ton som möjligt.

Soldaten mumlade knappt hörbart: Jo, jag sköt. Man hade befallt mig det, tillade han urskuldande.

Jag behövde blott detta erkännande och fortsatte mitt anförande:

— För tio år sedan sköt vår kamrat, enligt order av befälet, på sina bröder bönderna och arbetarna, när de gått ut för att värna sina rättigheter. Han hade ej mod att vägra och säga: Gör med mig vad ni vill, men jag kommer aldrig att skjuta på mina stackars bröder. För tio år sedan var han alltså en ödmjuk träl, men nu se vi honom på revolutionens tinnar med vapen i hand tåga — icke mot bönder och arbetare, utan för att skaffa dem frihet och rättigheter, jord och frihet. Och inte underligt att det i frihetskämparnas leder fanns de, som för tio år sedan befallde er att skjuta på folket. Men vi skola tro människorna och anse dem för goda, så länge de icke bevisat motsatsen. Och om ni behåller denna tro till ålderdomen, liksom jag, skall livet bli bättre för alla. Nog med ömsesidigt misstroende! Vi ska leva och arbeta tillsammans och alla skola vi förena oss i försvarandet av friheten.

Jag slutade. Atmosfären blev mindre tryckande. Skriken hade upphört, och man kunde lugnt övergå till den sakliga debatten. Många tal följde. Så var det under hela den första revolutionsmånaden och icke blott under den första.

Dagen därpå ställde Kaledin en automobil till mitt förfogande, och jag begav mig till Seletin. Morgonen var härlig, höstluften bedårande och något avkyld. Jag var mycket belåten med att jag av bekanta i staben blivit försedd med varma filtstövlar. På den breda landsvägen gled automobilen lugnt fram till Seletin, varifrån jag fortsatte till fronten. Jag hade ont om tid och ville till kvällen hinna fram till infanteridivisionens stab för att dagen därpå besöka alla regementena. Efter att ha tillryggalagt ett tjog verst måste jag dock utbyta automobilen mot en simpel kärra, som rullade genom den djupa smutsen. Sent på aftonen anlände jag till staben, där jag välkomnades som väntad gäst.

Dagen därpå var det stort möte på torget framför divisionsstaben. Regementet stod i bakgrunden och regementskommittéerna längre fram. Mycket folk var samlat.

Det var första gången som jag befann mig vid fronten, och det beredde mig en särskild glädje att nu få träffa dem, som med liv och blod värnade landet mot våldsamma angrepp. Sedan jag framfört en hälsning från den provisoriska regeringen och staden Kiev, välkomnades jag kollegialt av officerare och soldater. Härpå blev det en lång överläggning om alla möjliga ämnen, även politiska spörsmål och olika taktiska partiprogram samt om bristen på kläder, proviantering o. d. På alla dessa frågor skulle genast lämnas svar, så uttömmande och tillfredsställande som möjligt. Vid slutet av rådplägningen, omedelbart före middagen, framträdde ett ombud för en av regementskommittéerna och höll å regementets vägnar följande anförande:

— Vårt regemente har alltifrån början stått vid fronten. Vi äro trötta och många ha stupat. Regementet har beslutat att lämna sin position senast den femtonde i denna månad.

Jag gjorde stora ögon. Är det verkligen sant? frågade jag. Och har han verkligen bemyndigande att lämna offentligt meddelande därom på detta möte?

En häftig tvist utspann sig. De flesta soldater, som yttrade sig, ansågo ett sådant beslut omöjligt och farligt för friheten, om det eljes kunde verkställas.

Den, som väckt frågan på tal, fick höra många hårda ord av sina kamrater, och då han åter trädde fram, föreföll han mindre säker. Han beklagade sig över att regementet smälte ihop, därför att manskapet varken fick avlösning eller kompletterades. Slutligen förklarade han, att regementet icke skulle lämna skyttegravarna, men han anhöll om att kompletteringstrupper måtte skickas med allra första, därför att lederna hade glesnat under kriget. Och de kompletteringstrupper, som man lämnat, hade icke kommit fram!

Det var då ännu enkelt och lätt nog att tala reson med soldaterna, ty de hade ännu icke hemfallit under bolsjevismens upplösande inflytande. Hos dem talade endast tröttheten, och denna trötthet var rent fysisk, ingalunda apati eller olust att slåss med fienden, som allt mer trängde på och begagnade sig av varje försumlighet å vår sida.

Samma dag reste jag ett dussin verst till kavalleridivisionen. Den befann sig i skyttegravarna. Bland andra samtalsämnen var ock frågan om att skvadronerna skulle sitta av. Redan före revolutionen hade några åtgärder i denna riktning vidtagits inom kavalleriregementena, och dessa skvadroner betecknades redan som infanteri. När nu rösträtten så mäktigt trängt igenom, väcktes fråga om att detta tillvägagående var otillåtet och att skvadronerna skulle bildas genom lottdragning.

Mycket arbete nedlades på att visa dem, att det ej låg något sårande i denna beteckning eller kränkning av några rättigheter. Slutligen kom det till en uppgörelse, som tillfredsställde både dem, som redan voro infanterister, men inrangerats i kavalleriet, och dem, som tillhörde kavalleriet, men enligt den nya ordningen riskerade att hänföras till kavalleriet.

Så löstes i godo denna tvistefråga.

Sent på kvällen kom jag till den andra infanteridivisionens stab. Efter en mycket torftig kvällsvard talade jag långt in på natten med representanter för divisionskommittén. Meningsskiljaktighet uppstod rörande divisionskommitténs roll och tillsättning. Mina nya bekanta tillmätte denna kommitté en ofantlig betydelse som kontrollerande instans och talade med förtjusning om att utförliga program utarbetats på ett stort divisionsmöte om kommitténs verksamhet för att utröna befintliga brister och svagheter i utrustning, tekniskt avseende o. s. v. Särskilda personer skickades ut för att göra förfrågningar om det eller det, och där, varifrån svaren hade inlupit, vidtogos förbättringar.

Jag förhöll mig något kritiskt till detta byråkratiska arbetssystem och sade öppet ifrån, att jag ansåg det opraktiskt:

— Det spilles för mycket tid på edra möten, där det utarbetats program, som kanske någon gång skola kunna träda i kraft, men ännu ej på länge kunna ge några resultat. Vore det inte bättre, om representanter från alla truppförband komme till edra överläggningar och redogjorde, hurudana skyttegravarna, jordvallarna etc. äro?

Vi tvistade länge, och de kunde icke avstå från sin övertygelse om nödvändigheten av ett planmässigt arbete. Något teoretiskt, för det verkliga livet främmande strömmade mig här till mötes i de karpatiska skogarna från denna koja bland människor, vilkas hela verksamhet dock var så långt fjärran från allt vad teori heter. Där människoblod gjutes och där livet i varje ögonblick hotas av faror — där är sannerligen icke platsen för teoretiserande.

Emellertid inlöpte sällsamma underrättelser från de främsta skyttegravarna. Tyskarna sökte förtroligt närma sig våra trupper och hade redan trängt fram till de yttersta löpgravarna i vänskapligt syfte. Redan på morgonen voro de där. Men samma kväll hördes ett otydligt buller. Utposterna rapporterade, att tyska kolonner bildades. Order gavs hastigt, att man skulle möta fienden, och reserverna gjordes klara. Tyskarna öppnade elden. Se där det första resultatet av "förbrödringen"!

Elden besvarades, och tyskarna blevo tillbakaslagna. I första lederna av våra kämpar sårades ock en fänrik, ordförande i den divisionskommitté, som så länge och häftigt polemiserat med mig om teoretiska ämnen rörande förberedelserna till kamp.

Det var i alla fall tydligt, att divisionen var beredd till kamp; den behövde blott en entusiasm, som också kom, när trupperna insågo trolösheten i fiendernas "förbrödring".

Jag begav mig utför backen mitt emot berget Kapul, varifrån tyskarna observerade varje steg, som vi togo. Man hade varnat mig, därför att platsen låg öppen och kunde beskjutas av fienden. Men omvägen var för lång, och en sådan utflykt erbjöds ej varje dag.

Släden gled snabbt fram på den lösa aprilsnön, och vi kommo genom bergspassen snart fram till ett regemente, som stod i reserven, men i morgon skulle gå i elden.

En förtrolig rådplägning begynte. En soldat trädde fram och väckte allmän sympati. Ett kamratligt hurra blev det samfällda svaret på hans uppmaning att offra liv och blod för den unga ryska republiken.

Då han stigit ned från talarstolen, gick regementschefen fram till mig och sade: Sådana äro våra revolutionära socialister!

Nu förstod jag revolutionens stora erövring. För blott en månad sedan skulle en regementschef, som icke stuckit under stolen med att en av hans soldater var revolutionär socialist, av sitt överbefäl ha blivit ställd inför rätta och fått bära följderna. Men nu skedde det i öppen dag utan den minsta risk eller obehag!

Jag gjorde mig närmare bekant med min partikamrat och bad honom följa med till officersmötet efter den supé, som anrättades för mig. Där språkade både officerare och stabschefen gemytligt med denne soldat, som var föga förtrogen med partiprogram, men i många år suttit inspärrad eller varit deporterad, och ingen fann något genant eller komprometterande däri.

Jag minns ett möte i ett bergspass, dit jag anlände sent en afton. Eldvapnen brakade hela tiden under vårt samtal, och det ekade i bergen, som om de ville bekräfta våra ord om nödvändigheten att göra kraftigt motstånd. Här uppträdde först en officer med en skarp kritik av soldaternas förhållande till befälet.

— Jag har här från olika håll hört klagomål mot officerarna för att de inte äro tillmötesgående mot soldaterna och hålla sig på avstånd från dem, begynte min unge fänrik.

— Men, invände en annan genast, vad göra soldaterna, för att officerarna skola närma sig dem öppenhjärtigt? Jag, kompanichefen, sammankallar t. ex. mitt kompani för att föra det till det förelagda arbetet, att hämta livsmedel åt soldaterna själva. Nej, de ville inte! Det behövdes lång tid för att övertala åtminstone en del av dem att gå.

— Jag, sade en annan, befallde dem att arbeta på skyttegravarnas iordningställande. Men det gjorde de inte. De tyckte, det var onödigt arbete.

— Och jag, inföll en tredje, framförde regementschefens order, att de skulle ersätta ett annat kompani, men de sölade, och ingenting blev gjort.

— Ned med honom! Nog! skreks det från flera håll med otålighet och missnöje.

Den unge officeren stod villrådig, och sorlet växte.

Jag besteg tribunen. Anblicken av militärkommissarien tystade sorlet och väckte uppmärksamhet. Det var ju den revolutionära myndighetens representant och en okänd man.

— Kamrater, började jag. Vi ha nu friheten. Hur kan man i ett fritt land tysta munnen på någon vid ett möte, där allmänna frågor skola behandlas? Genom ett sådant uppträdande ger ni uttryck åt er vanvördnad för de strävanden, åt vilka landets bästa män ägnat sig så länge och nitiskt och för vilka de offrat sina liv. Av aktning för skuggorna av dessa män, som stupat för folkets väl (vi hade nyss talat om dem), bören I icke avbryta er kamrat officern, utan låta honom säga, vad han har på hjärtat.

Nu fortsatte denne sitt tal. Han talade kraftigt och livligt om de oordningar och den självsvåldiga uppfattning av friheten, som stundom yppat sig bland soldaterna. Han sparade ej på mörka färger vid skildringen av dessa oegentligheter. De skarpa salvorna, som fortsatte hela tiden, tycktes liksom understryka riktigheten av hans tankar.

Efter sitt häftiga, anklagande tal slöt han med att uppfordra soldaterna till gott samarbete med officerarna för det allmänna bästa och för fosterlandets räddning.

Ej ett enda ljud av protest eller klander hördes. Tvärtom hälsades hans tal med bedövande applåder, och han steg ned från talarstolen som en triumfator.

Var är nu denne unge fänrik, som så djärvt och offentligt vågade framkasta beskyllningar i denna bistra tid?

Ja, tiden var i sanning bister. Några dagar förut hade jag varit vid ett regemente, där soldaterna hade dödat en präktig officer för ett oförsiktigt yttrande. Han hade lömskt anfallits bakifrån, och hans lik skymfades.

Jag kunde ej låta bli att hänvisa på dessa icke ertappade mördare, som kanske befunno sig bland de närvarande, och sade:

— Ni ha fegt och nesligt mördat en officer. Vi skola nu icke forska efter mördarna, som kanske undslippa dom och straff. Men jag är övertygad om att mördarna själva inom kort skola inställa sig för myndigheterna och säga: Vi ha förövat mordet. Dömen oss hårt, ty vi kunna icke längre leva så!

Folkets instinkt fann genast sanningen häri, och ingen röst höjde sig mot dessa ord. Ännu spårades ingen splittring eller smittosamt inflytande av bolsjevismen, som sedan framträdde i all sin styrka, och det bästa av allt var, att de rent personliga önskemålen kommo först i andra rummet. Så t. ex. fick jag ofta höra yttranden av soldater:

— Vi ha ont om bröd och lida nöd. Men ännu värre är att hästarna sakna foder.

Härutinnan visade sig bäst den ryska folksjälen i sin storhet, redo till varje självuppoffring. Man måste blott fatta denna folksjäl riktigt. Den är mäktig stora under i fråga om offervillighet.

KAP. VII. Chef för militärdistriktet.

Efter återkomsten från fronten måste jag oförtövat bege mig till general Brusilovs stab.

Jag fick ett samtal med honom, och vi hade just avgjort den fråga, för vars skull jag speciellt rest dit, då han plötsligt vände sig till mig med följande förslag:

— Konstantin Michajlovitj! Jag vill väcka förslag om er utnämning till befälhavare för Kievs militärdistrikt. Antar ni denna post?

Detta förslag kom för mig alldeles överraskande, och jag måste tänka efter en liten stund.

— Det tycks mig, svarade jag slutligen, att jag är er till större gagn som militärkommissarie. Därigenom blir jag bunden vid platsen och kan ej resa till fronten. Dessutom kan jag som civil ämbetsman få större förtroende för soldaterna än i militär uniform och med begränsad myndighet. Och varför anser ni det nödigt att entlediga general Chodorovitj?

— Jo, general Chodorovitj är en mycket obeslutsam man, som inte vill åtaga sig något och frågar mig till råds i de minsta småsaker. Men nu är det inte tid att resonnera, utan att handla, och man måste ha mod att bära det personliga ansvaret, förklarade Brusilov.

Jag funderade åter. Frågan ställdes till mig i så kategorisk form, att den också krävde ett kategoriskt svar. Men jag behövde ännu betänketid, innan jag gav mitt bifall. Jag förstod, att tiden var sådan, att man icke fick undandraga sig offentliga uppdrag och att varje medborgare under revolutionstiden måste offra sig för det allmänna bästa. Och huru svår den ifrågavarande befattningen än var, kunde jag icke draga mig undan. Jag framhöll dock än en gång, att jag i egenskap av militärkommissarie kunde vara revolutionens sak till större gagn än som distriktsbefälhavare, den där är bunden av gamla former och måste ha mindre moraliskt inflytande, enär han stod i aktiv militärtjänst.

När jag den 20 april (4 maj) återkom till Kiev, mottog mig ordföranden för soldatrådet med följande förklaring:

— Kamrat Oberutjev! Vi ha ansett oundgängligt att bedja krigsministern utnämna er till chef för militärdistriktet, och arbetarrådet instämmer häri. Vi ha redan skickat en delegation till Petrograd, som i morgon skall uppvakta krigsministern.

Jag stod som förstenad. — Hör på, kamrat, svarade jag. Begå intet misstag! Som ni vet, har general Chodorovitj bekräftat alla edra beslut och kungjort dem. Jag vill ej frånhända mig rättigheten att ha en egen mening och kan ej sanktionera allt. Och som ni vet, godkänner jag inte allt, vad ni gör och beslutar.

— Ja, det veta vi, och ändå yrka vi på er utnämning.

Jag kunde nu ej längre vägra och nödgades skicka följande telegram till general Brusilov: "Om ni anser det nödvändigt, antar jag förslaget." Hans lakoniska svar var jakande, och jag hade överskridit mitt Rubikon. Naturligtvis kunde jag ej hemlighålla saken för general Chodorovitj, som blott sade:

— Jag har hört, att de härvarande militärombuden ha anhållit om mitt entledigande och om er utnämning som min efterträdare.

Då jag med tystnad bekräftade detta, tillade han i bitter ton: Jag har ingenting emot att de vilja ha bort mig. Men varför ha de inte sagt mig det förut, så hade jag själv inlämnat min avskedsansökan?

Jag förstod honom fullkomligt. Den offentliga organisation, som stödde sig på de djupa samhällslagren, måste ha mod att säga sin mening rent ut, och en tystnad är liktydig med feghet.

Så snart general Chodorovitj av mig fick höra Brusilovs order, inlämnade han ögonblickligt sin avskedsansökan. Två dagar senare kom telegram från Petrograd, att krigsministern A. I. Gutjkov godkänt min utnämning, som dagen därpå kungjordes i tidningarna. Samma dag föreslog Chodorovitj, att jag skulle tillträda posten, men jag avböjde detta, så länge jag icke hade fått officiellt bemyndigande därtill.

Men samtidigt inträffade ministerkrisen i samband med utrikesdepartementets not rörande de fredsvillkor, som framställts av de revolutionära demokraterna i Ryssland. Gutjkov utträdde ur regeringen utan att invänta sin efterträdare. Frågan om min utnämning till distriktschef stod stilla och förblev ett önskemål. Det var också bra att jag inte skyndade mig.

Emellertid hade ryktet om general Chodorovitj’ avgång och min utnämning blivit spritt, och jag fattar hans otrevliga och nervösa stämning därför att saken hade publicerats, innan den ännu var fullt klar.

I senare hälften av maj kom Kerenskij till Kiev såsom lant- och sjökrigsminister i den nybildade koalitionsministären. Hans ankomst var bekant i god tid förut. Representanter för alla organisationer togo emot honom vid stationen, och runt omkring stod en massa folk. General Chodorovitj var också med som representant för den officiella militärmyndigheten jämte sin stab.

Så kom tåget. På den sista vagnens plattform stod Kerenskij. Han såg trött och nervös ut, men log vänligt. Det var mitt första intryck av honom.

Jag hade förut träffat Kerenskij blott en gång. Det var under reaktionsperioden 1911, då åtskilliga framstående personer hade en middag för professor Salazkin, som på grund av sin liberalism hade avskedats från befattningen som direktör för de högre kvinnliga läroanstalterna i Petrograd. Arrangörerna av denna fest hade haft mycket svårt att utverka tillstånd till denna bjudning av myndigheterna, som däri med rätta vädrade en politisk demonstration. Slutligen beviljades den dock. Den hölls i Hôtel de l’Europe. Jag minns ännu Kerenskijs enkla, uppriktiga tal, vari hans lidelsefulla öppenhjärtighet framträdde. Men även då framstod han för mig som en något ojämn, nervös natur, impulsiv, men helt hängiven frihetens idé.

När jag nu såg honom för andra gången, stod han på höjdpunkten av sin ära. Han hade lyckats föra regeringen ut ur det svåra läget och bilda en koalitionsministär samt utbytt sin plats som justitieminister mot krigsministerns. Allt detta tog han på sig i denna svåra tid.

De båda järnvägsvagnarna voro fulla med matroser och soldater av det Preobrazjenska regementet, vilka eskorterade honom. Som trälar följde de honom hack i häl för att skydda honom mot alla försåt. Men de voro honom ärligt hängivna, och det var intressant att se den dyrkan, varmed de betraktade honom och banade väg för honom genom hopen. Är det underligt, om dessa soldater, som voro Kerenskij så hängivna, på sista tiden vägrat att ställa sig i "kamraten" Trotskijs leder? Tiden går fort, och då flög den.

Mötet blev ståtligt.

Med något oroliga, snabba steg gick han, omgiven av soldater och matroser, in i den f. d. kejserliga väntsalen, där en hel mängd representanter för offentliga organisationer och partier varmt välkomnade honom, med uttryckande av sitt beklagande, att han blott var på genomresa och icke kunde stanna här längre tid.

Han svarade varmt och vänligt och slöt sitt tal med orden: Jag lyckönskar den nye chefen för trupperna, överste Oberutjev.

Det kom så oväntat, att jag blev alldeles häpen. Ett kraftigt hurra följde, och båda blevo vi burna på folkets armar. Jag blev lyckligtvis snart lössläppt, men Alexander Fedorovitj bars på karmstol in i järnvägsvagnen. Alla ville naturligtvis se honom, och han lyftes upp på vagnstaket, för att så många som möjligt skulle kunna uppfånga en skymt av revolutionens ledare. Det var en triumf och ändlösa jubelrop besvarade hans hjärtliga ord.

Jag hade gått direkt in i kupén, ty jag skulle fara med honom till sydvästfrontens högkvarter, och om några ögonblick kom även Kerenskij in. Här föreföll han trött och utpinad, och nu först kunde man märka, huru ansträngande all denna offentliga uppmärksamhet och hyllning måste vara för honom. På alla större stationer under resan till Kamenets väntade folkmassor på honom, och till och med om natten ropade man på honom. Det hjälpte inte att han var dödstrött och behövde vila för att lugnt kunna utföra sitt värv och styra det åt honom anförtrodda statsskeppet. Förgäves sökte hans följeslagare övertyga folket om att Kerenskij behövde vara i fred. Nej, han måste visa sig och säga några ord.

Slutligen kommo vi fram till Kaments, där general Brusilov med sin stab mötte honom på stationen. Kaments-Podolsk erbjöd i detta ögonblick en intressant anblick, ty här hölls då ett stort krigsråd. Vid fronten hade nämligen bolsjevikisk propaganda yppat sig, som sökte hypnotisera soldaterna genom att injaga skräck för inbillade faror och väcka krigsleda.

I detta möte deltog ock den nuvarande överbefälhavaren fänriken Krylenko. Jag kände honom redan under namnet Abraham som Lenins trogne tjänare. Han var då i Montreux som politisk emigrant. Med mycket trång andlig horisont, men med hjärnan full av den bolsjevikiska katekesens schablonmässiga trossatser, på vilka hans terminologi baserade sig, hade han åtskilliga gånger uppträtt som talare.

Efter ett av mig uppläst referat om "Civilisationen och kriget" hade han i Montreux begärt ordet och länge, men tråkigt framhållit nödvändigheten av att ofördröjligen sluta kriget (detta var i september 1914!) och rikta bajonetterna åt ett annat håll. Det var blott en omtuggning av Lenins läror. Hans tal var synnerligen naivt, och auditoriet glesnade ganska fort. Sedan fick jag ett par gånger tillfälle att tala med "kamrat Abraham" med anledning av ett mindre gott uppförande av hans partifränder, som vistades i Lausame. Sanningen att säga, hörde han alltid på mig något brydd och sökte alltid motsäga mig. Snart försvann han dock från horisonten.

Som fänrik i reserven måste han återvända till fosterlandet för att fullgöra sin militärplikt. Jag vet ej, vad han gjorde under denna tid och om han då sökte "rikta bajonetterna mot kapitalisterna".

Sådan fann jag honom nu vid mötet på sydvästfronten, och genom sitt anförande ryckte han med sig många delegerade, som dock ej stodo bolsjevismen nära. Just den sydvästra fronten var dock minst bolsjevikiskt sinnad.

På detta möte, som leddes av underofficeren Dasjinskij, höll Kerenskij ett tal, vari han eldigt uppfordrade kämparna vid fronten att hålla samman till fosterlandets och frihetens värn. Hans tal mottogs med entusiasm och han lämnade tribunen under en bifallssalva av hela auditoriet med undantag av Krylenko och hans liktänkande.

Sedan Kerenskij hade avlägsnat sig för andra göromål, begärde Krylenko ordet och sade ungefär följande:

— Vi bolsjeviker skola hela tiden kämpa mot kriget. Men om det är nödvändigt att hålla i och vi befallas till angrepp skola vi gå. Jag är själv den förste att uppmana till anfall, och om mitt kompani ej följer mig, skall jag ensam fullgöra min plikt. — Genom att uppfylla den som soldat och medborgare förkastade han Trotskijs försonliga fredsprogram såsom en outplånlig fläck på Rysslande ära.

Sådan var den f. d. "kamraten Abraham", numer fänriken Krylenko.

I den engelska prässen har det antytts, att Abraham-Krylenko skulle vara jude. I sanningens intresse måste jag förneka detta. Redan den omständighet att Krylenko redan under den kejserliga regimen hade tjänstgjort som fänrik vid reserven, bevisar hans ickejudiska härkomst, ty judar kunde då icke vara officerare.

Jag stannade ej länge i högkvarteret, ty jag måste resa till Kiev och tillträda min nya befattning.

Inom några dar var jag åter på bangården i Kiev för att möta Kerenskij, denna gång som befälhavare för distriktet och i uniform, som jag ej burit på tio år. Han hyllades livligt av folkmassan, men reste redan samma kväll till Petrograd.

Ännu ett möte erinrar jag mig. Det var när Albert Thomas kom till Kiev. Den revolutionära demokratien hälsade honom naturligtvis på bangården. Vi gjorde honom bekant med stadens sevärdheter och förde honom till Grottekyrkan, där relikerna togos i betraktande. Han beundrade mycket de alster av nationell konst, som funnos till salu i stånden, och köpte ett par till erinran av sin ryska resa. Efter frukost hos den franske konsuln, som utövade ett gästfritt värdskap, hölls ett möte i verkställande kommittén. Här samlades ledamöter från de i 5:te kapitlet redan omnämnda kommittéerna samt representanter för de olika politiska partierna. Socialisterna och demokraterna hälsade entusiastiskt den franske gästen, vilken var dem välbekant icke blott som socialist, utan ock som organisatör av det franska försvarsväsendet i fråga om den tekniska fulländningen av utrustningen.

Det enda missljudet i denna harmoniska fest hördes, då en bolsjevikisk kvinna offentligt beskyllde honom för att vara icke-socialist och förklarade, att "vi revolutionära socialister kunna icke deltaga i en fest för Albert Thomas, utan måste avlägsna oss". En liten grupp steg verkligen upp och gick sin väg med den hysteriskt skrikande kvinnan.

Två timmar senare hölls ett offentligt möte för att fira Albert Thomas. Där fann åter en bolsjevik tillfället lämpligt att på liknande sätt hälsa hedersgästen. Ordföranden, som visste, huru det skulle sluta, måste fråntaga honom ordet. Men den artige Thomas bad, att talaren ej måtte bli avbruten, och under pinsam tystnad slöt denne med att anklaga Thomas för att ha förrått socialismen.

Thomas steg nu upp och yttrade med fin ironi:

— Hos oss i Frankrike är det inte brukligt, att gäster mottagas på ett sådant sätt, men nu äro vi inte i Frankrike, utan i Ryssland, och det är ett land med stora möjligheter, och jag förundrar mig därför inte över att det här finns människor, som förebrå mig för att ha förrått socialismen, fast jag har tjänat den i hela mitt liv och fortfarande skall göra det i tron på dess seger.

Därpå utvecklade han sina socialistiska synpunkter och nedgjorde de bolsjevikiska argumenten på ett glänsande sätt, som mottogs med stort bifall av det talrika auditoriet.

Någon tid efteråt fingo vi besök av en annan socialistisk minister, Emil Vandervelde. Han reste också till sydvästra fronten, men hade ännu mindre tid än Thomas att dröja i Kiev. Efter frukost hos den franske konsuln företogs en liten rundtur genom staden i en öppen automobil, och sedan bar det åter av till bangården.

Men jag erinrar mig ett föregående möte med Vandervelde under andra förhållanden och i en annan miljö. Det var i Bryssel 1912 i november. Internationalens byrå hade nyss haft sitt sammanträde, och den stora salen i Folkets hus blev lokalen för ett stort protestmöte mot kriget.

Det öppnades med ett kort, men kraftigt tal av Vandervelde. Härpå framträdde representanter för den internationella socialismen. Rubanovitj talade först å ryssarnas vägnar, sedan Jaurès, vilken blev offer för ett lönnmord omedelbart före krigets utbrott, Troelstra (Holland), Haase (Tyskland) och Victor Adler (Österrike). De engelska, italienska och turkiska talarnas namn ha fallit mig ur minnet. Av vilken stark tro på världsfreden glänste icke Vanderveldes blick då! Huru eldigt uppfordrade han icke oss alla att göra slut på det eländiga Balkankriget, som då hotade att tända världskrigets brand och faktiskt var dess förebud! Även denne kämpe för världsfreden rycktes av händelserna samma år ut i kriget, och hans plikt som medborgare och socialist dikterade hans handlingar.

Ännu en belgisk minister kan jag ej underlåta att omnämna i detta sammanhang — Jules Destré, sedermera belgiskt sändebud i Ryssland. Honom hörde jag på ett annat möte, som hölls 1913 i januari i Liège efter de klerikalas valseger. Efter att ha besegrat socialisterna, bland annat genom löftet att lätta militärbördorna, hade den klerikala regeringen framlagt ett militärprogram, som högeligen betungade folket. Häremot protesterade socialisterna häftigt, och på det ifrågavarande mötet var det Jules Destré, som med den övertygade socialistens och den unge advokatens hela vältaliga styrka anklagade regeringen för att den efter valsegern förrått folkets sak och bragte det till gagnlösa offer.

Och sedan — sedan träffade jag Jules Destré i Lausanne i slutet av 1914 eller i början av 1915, då han höll sitt föredrag om det grusade Belgien. Nu stod för mig en man, som genomgått och lidit mycket för sitt fosterlands skull.

Trött och avtärd, utan eld i de tårade ögonen och darrande på den klanglösa rösten, skildrade han de sorgliga våldshandlingarna i Belgien, och först när han började tala om nödvändigheten att försvara sitt folk och land mot dem, som kränkt dess neutralitet, blev det mer liv i honom. Då han yttrade, att det i hans land nu ej fanns en klerikal regering, utan en regering för det nationella värnet, förstod jag, att hans patriotiska eld ej hade slocknat och att han trots sitt trötta och utpinade utseende ännu var full av kraft och redo till kamp.

— — —

På min post som befälhavare råkade jag träffa många personer, som gjorde ett djupt intryck på mig. Och det var icke blott officiella möten med ämbetsmän, utan ock socialistiska kolleger, med vilka jag var förenad genom ideella band utan att känna dem personligt och till vilka jag kände mig dragen genom intima känslor av internationellt brödraskap.

De nutida uppriktiga socialisternas hela tragik består däri, att de, på samma gång som de erkänna det internationella brödraskapet som sitt livs bästa grundval, dock genom händelsernas logiska tvång icke blott nödgas deltaga i kriget, utan ock, vad värre är, mana även andra till kamp.

Befälhavarens mottagningsrum framställde ett kaleidoskop, där det surrade av alla möjliga språk, ty alla hade de här något att skaffa. För det första de, som hade svårt att komma i direkt beröring med myndigheterna, men visste, att min dörr stod öppen för alla. Vidare alla verkställande kommittéer, vilka växte upp som svampar och ständigt ville få företräde för att tala om den eller den angelägenheten. När representanter för någon nybildad kommitté uppvaktade mig, visste jag på förhand, att de efter den officiella audiensen ovillkorligt skulle bedja mig om lokal eller automobil, som om rummet vore en gästgivargård eller ett hotell!

Frågan om lokaler för de verkställande kommittéerna erinrar mig om ett av de tråkigaste problemen, nämligen anskaffande av privata bostäder för militära ändamål. Jag måste ofta själv ordna den saken, och varje gång fördes långa underhandlingar i min närvaro mellan de båda parterna, husägarna och hyresgästerna. I min egenskap av befälhavare måste jag å ämbetets vägnar stundom göra mycket, som ej var angenämt för självrådiga medborgare. Endast en gång under hela min ämbetstid kom det på min lott att göra en riktigt god sak. Det lyckades mig nämligen att upphäva beslaget på en österrikisk undersåtes egendom. Han hade kommit tillbaka från förvisningen och återfick nu sin egendom, som i tio års tid varit konfiskerad. Men även i detta enda fall, då jag hade ett gott medvetande av rättvisans seger, visade det sig, att jag sårade andras intressen, ty många protesterade och fordrade, att konfiskeringen icke skulle upphävas eller åtminstone gälla en tid.

Och huru ofta gingo ej medborgare och medborgarinnor från mig med harm över att de hade fått avvisande svar, därför att befälhavaren saknade kompetens i ifrågavarande angelägenhet! Många överskattade ock hans myndighet och missbrukade den, i den tron att hans förordningar ovillkorligt måste utföras.

Det är överflödigt att beskriva allt detta bråk och dessa ständiga krav från organiserade och icke-organiserade arbetares sida, och jag inskränker mig till att återge en karaktäristisk bild. Det rörde lönefrågan inom intendenturkåren. Några krav på höjandet av dagslönen och minskning i arbetstiden hade redan stegrats ända därhän, att arbetarna blevo för dyra för honom och för betungande för stadsbudgeten. Detta hade genomdrivits tack vare välvillig medverkan av en förlikningskommitté, som tillsatts för att reglera förhållandena.

En gång kommo representanter för en fabrikskommitté till mig och sade, att arbetarna begärde att få ett lån å 100,000 rubel för anskaffande av bränsle, som skulle betalas genom månatliga amorteringar av 20 % på lånet.

Det var en svår tid, och veden var dyr. Här krävdes verkligen hjälp. Jag överlade med mina underordnade kolleger. Det visade sig, att det verkligen fanns disponibla fonder, varur den äskade summan skulle kunna tas. Jag beslöt därför följande dag, att den behövliga summan skulle utbetalas för anskaffande av den nödiga veden genom förmedling av fabrikskommittén, såsom det var överenskommet med arbetarna vid de preliminära överläggningarna.

Men så snart arbetarna fingo veta, att pängar hade utanordnats för inköp av veden, kommo de till mig med nya förslag.

Ombuden för fabrikskommittén förklarade nämligen, att arbetarna fordrade, att dessa pängar skulle i mindre poster lämnas direkt åt varje familj särskilt för eget anskaffande av ved. Den saken tålde att fundera på, och jag vägrade att ge omedelbart svar.

Då jag ett par timmar senare gick ut, omringades jag av en hop arbetare och arbeterskor, som enträget sökte övertyga mig om att ett sådant lånearrangemang vore det mest praktiska, ty somliga hade redan skaffat sig ved på kredit, och den måste betalas; andra menade, att man borde ha tillräckligt med pängar i fickan för att kunna göra så fördelaktiga uppköp som möjligt.

Vi tvistade länge, men slutligen gav jag efter, icke därför att folket, särskilt kvinnorna, voro så pockande, utan därför att det efter dessa långa debatter var tydligt, att det var det enda sättet att tillfredsställa arbetarnas önskningar och förebygga obehagliga eventualiteter för fabriken.

Dagen därpå blevo pängarna utdelade under de olika kretsarnas kontroll för regelmässig utbetalning. Så gick en månad, och jag hörde ej något av saken.

Plötsligt kommo några medlemmar av en fabrikskommitté åter till mig med en ny begäran. "Hösten är inne. Allt blir dyrare. Avdraget för skuldens gäldande är alltför stort. Vi vilja nedsätta det till 10 %."

Jag svarade dem, att jag hade gjort allt möjligt för dem. Arbetarna måste akta på sina skyldigheter. Jag kunde naturligtvis inte förminska amorteringen, och ju längre den drog ut på tiden, dess sämre för arbetarna själva.

De gingo sin väg, men inom ett par dagar dök frågan upp igen i samband med en ny.

Arbetardeputeradenas råd hade nämligen i augusti väckt förslag om att protestera genom en sträjk, som skulle utbryta, då en demokratisk församling hölls i Moskva 18—25 augusti. Arbetarrådet i Kiev beslöt visserligen, att sträjken ej skulle proklameras, men under inflytande av bolsjevikiska agitatorer utbröt ändå sträjk vid fabriker, däribland den ifrågavarande. Det faller av sig självt, att uppsyningsmännen vid fabriken förklarade, att avdrag skulle göras på avlöningen för den lediga dagen. De voro missnöjda därmed och sökte därför upp mig.

Efter långa överläggningar beslöts slutligen, att amorteringssumman skulle sänkas till 10 %. Men ifråga om den lediga dagen kunde jag ej gå in på någon avprutning.

— Ni vet, sade jag, att ert organ, arbetardeputeradenas råd, beslöt att icke sträjka den dagen, och ändå gjorde ni det. Om ni inte respekterar ert representativa organ, måste jag, såsom representanten för den revolutionära myndigheten, understödja dess auktoritet. Gån till arbetarrådet och sägen, att man skall innehålla lönen för den 12 augusti, då ni sträjkade trots rådets beslut. Om arbetarrådet svarar, att ni handlat rätt och att dagspänningen bör utbetalas åt er, skall jag genast utbetala hela beloppet.

— Nej, vi gå inte, förklarade de beslutsamt.

— Varför inte? frågade jag.

— Vi ha redan varit där.

— Nå, vad sade de?

— De vägrade, mumlade de med sänkta blickar.

Jag vet ej, hur saken avlöpte, ty jag måste resa bort, men jag är säker på, att de inte gåvo med sig, utan förmodligen genomdrevo sin vilja.

Jag har här anfört blott en episod. Sådana scener under denna period skulle kunna fylla hela volymer.

Under mina inspektionsresor i militärdistriktet såg jag truppförband, som tycktes vara i den bästa ordning och erinrade om de normala förhållandena inom armén, men i de flesta fall måste jag till min blygsel konstatera, att det allmänna tillståndet hade försämrats hos alla vapenslag och deras utrustning.

Orsakerna voro många och behöva ej här utredas. Men faktum kvarstår. På fronten klagade man över att det ej kom nog förstärkningar, och de, som kommo till fronten, befunnos i övervägande antal svagt övade och illa rustade till kamp. För mig, såsom varande befälhavare för hela militärdistriktet, kändes detta särskilt tungt, ty jag kunde nu icke fylla den uppgift, som jag betraktat som min främsta, då jag tillträdde ämbetet, nämligen att åstadkomma goda och löftesrika förstärkningar vid fronten.

En episod från Poltava må här anföras.

Jag hade kommit dit på kvällen och givit order om att mönstring skulle hållas kl. 9 nästa morgon, då garnisonstrupperna skulle vara samlade på angiven plats. När jag anlände dit, hade enstaka truppavdelningar, ofta utan officerare, nyss börjat samla sig på platsen!

Jag besökte under tiden den s. k. Svenska graven och den plats på den höga stranden av Worskla, där Peter I vilade ut efter striden och varifrån man har en härlig utsikt över det vidsträckta slättlandet. Det föll mig då icke in, att jag tre månader senare skulle befinna mig i hjärtat av Sverige.

Så förflöt tiden, och först vid 10-tiden voro Poltava-garnisonens trupper färdiga till revyn. Jag gick förbi leden och fann, att mycket var att förbättra. Efter mönstringens slut kallade jag hela garnisonen omkring mig i en tät klunga och höll följande tal:

— Kamrater, krigare och medborgare! Ni minns naturligtvis den tid, då under den kejserliga regimen en revy hölls med den ryska armén. Soldaterna voro inkallade redan till kl. 7, men voro ändå punktliga. Varför ha ni inte infunnit er på bestämt klockslag, när den av den nya revolutionära myndigheten utnämnde överbefälhavaren första gången kommer till er?

Jag talade länge om den plikt, som åligger varje medborgare, icke minst på grund av hans rättigheter. "Fronten blickar på er med bävan och väntar understöd av er. Ni måste giva den det, ty först då fyller ni er plikt mot fosterlandet och visar er verkliga kärlek till friheten och det unga Ryssland."

Ett kamratligt hurra följde, och jag tyckte mig ha medborgerliga krigare framför mig.

Men när en av dem själva utvald militärkommissarie steg upp på talarstolen och även började tala om plikten, hördes högljudda rop från de bortre lederna: Vi vilja inte slåss. Vi fordra, att fred snart slutes.

Jag yttrade några ord till, men stannade icke länge. I samma anda talade den officielle militärkommissarien Kirienko, socialdemokrat och medlem av den andra riksduman, vilken för många år sedan med landsförvisning fått plikta för sin fosterlandskärlek. Vi avlägsnade oss, högeligen förbittrade.

Garnisonen var redan starkt smittad av bolsjevismen. Detta var i mitten av september. Att så var fallet, visste vi redan och fingo nya bekräftelser härpå.

Redan under de första revolutionsdagarna häktades gendarmofficerare i Poltava; detta skedde på föranstaltande av den verkställande kommittén på platsen.

De av den provisoriska regeringen bildade guvernementskommissarierna lösgåvo dem i början av augusti, enär ingen förbrytelse kunde påvisas. Men så snart de blivit satta på fri fot för att resa till Kiev, blevo de åter häktade på föranstaltande av staden Poltavas soldat- och arbetarråd. Guvernementsmyndigheterna telegraferade ofördröjligen till mig om detta, och jag sände telegrafiskt svar, att de genast måste lössläppas ur häktet. Men det ledde ej till något resultat, och när jag i september kom till Poltava, sutto de stackars officerarna ännu i häktet bara därför att de voro gendarmer.

Efter truppmönstringen undertecknade Kirienko och jag en förordning, att alla arrestanterna skulle befrias och skickas till Kiev. De blevo visserligen lössläppta, men till Kiev kommo de icke. Garnisonschefen, som kände stämningen inom rådet, beslöt visserligen att befria dem och låta transportera dem till Kiev under konvoj. Men på en av mellanstationerna inträngde en hop arbetare i den vagn, där de sutto, och fordrade, att de skulle föras tillbaka enligt beslut av soldat- och arbetarrådet i Poltava. Den övervakande officern ville i början sätta sig till motstånd, men insåg snart, att det var lönlöst. Han tog dem därför med sig tillbaka och räddade på detta sätt åtminstone dessa officerares liv. Han ville skicka mig telegrafisk rapport om det skedda, men telegrammet expedierades icke, och han måste skicka en soldat med muntlig rapport. Trots mitt telegram och trots en depesch från militärkommissarien Kirienko befriade rådet i Poltava icke de fängslade officerarna.

En sådan respekt hade den revolutionära demokratiens organ för den provisoriska regeringens representant! Och en sådan myndighet hade befälhavaren i militärdistriktet!

Det är sorgligt att konstatera detta. Men det var så.

KAP. VIII. Truppernas nationalisering. Speciellt deras ukrajnisering.

Jag övergår nu till mina mest tragiska upplevelser under dessa åtta revolutionsmånader, fulla av intensivt arbete och de mest olikartade intryck.

Det tragiska bestod däri, att jag såsom revolutionär demokrat framstod som anhängare av nationalisternas självbestämningsrätt, av den vidsträcktaste autonomi och federativt konstituerande av det kommande Ryssland.

Såsom en, den där allt ifrån sin späda barndom levt i Kiev och med alla sina fibrer varit bunden vid Ukraina, där jag hade mina bästa vänner, var jag naturligtvis en anhängare av Ukrainas självständiga utveckling och dess uppgående i det ryska statsförbundet som en oavhängig jämnlike. Under sådana förhållanden nödgades jag uppbära förebråelser för att jag sökte släcka den ukrainska andan, som om jag vore en motståndare till Ukrainas nationella utveckling. Och allt detta kom sig därav, att jag ansåg och fortfarande anser det under nuvarande förhållanden vara menligt för friheten och det allmänna bästa, om hären göres ukrainsk och nationaliseras i denna riktning.

Under de första dagarna av revolutionen fick jag officiellt besök av tre officerare, som på ukrainska språket sade ungefär följande:

— Vi ha organiserat kommittén enligt principen att bilda en ukrainsk armé och anhålla, att ni ville bli dess hedersledamot och samverka med den.

Detta yttrade i något försagd ton delegeraden fänrik Michnovskij.

Jag tackade för den tillärnade hedersbetygelsen, men avböjde att mottaga densamma, därför att en sådan hederstitel ej borde få förekomma i ett demokratiskt land. Men jag gick in på att inträda i kommittén som ordinarie ledamot, så mycket hellre som jag sympatiserade med dess grundsatser.

Jag lovade att verka för bildandet av en ukrainsk här, men blott på det villkoret att det skedde frivilligt och att i de ukrainska lederna inga soldater inträdde, som redan befunno sig i den reguliära armén, utom de nödvändiga kadrerna förstås.

Ombuden instämde med mig och sade, att det just var deras mening. Och så skildes vi åt.

På lång tid hörde jag ej av denna kommitté och dess verksamhet, och jag fäste intet avseende därvid, ty på den tiden kommo ombud från flera nationaliteter med liknande förslag utan att något vidare åtgjordes i saken.

I förra hälften av april hade jag varit vid fronten, var nyss hemkommen den 18 april (1 maj) och satt hemma hos min familj för att vila ut efter resan, då det ringde i telefonen. Det var en medlem av soldatrådets verkställande kommitté, som sade, att min närvaro var oundgängligt nödvändig och att han genast skulle hämta mig med automobil.

Om några minuter kom han själv upprörd och talade om, att en hop desertörer till ett antal av ungefär 1,400 tågat fram på gatorna samma dag, med den av dem valde regementschefen kapten Putnik-Grebenjuk i spetsen, till palatset, där den verkställande kommittén då hade sina lokaler, och fordrat att bli erkända som "det första ukrainska regementet Bogdan Chmelnitskij".

Soldatrådet intog i detta avseende en alls icke försonlig ställning och ansåg det omöjligt att på detta sätt organisera en ukrainsk armé. När "regementet" vände sig till general Chodorovitj, föreslog denne, för att till vilket pris som helst komma ur klämman, att de församlade skulle välja ombud, som i förening med den verkställande kommittén skulle lösa problemet.

Det var till detta improviserade möte, som jag kallades med ilbud.

När jag kom in i salen, var den alldeles fullsatt. Huvudsakligen var det ukrainska ombud från det improviserade regementet.

Mer än hälften av platserna upptogs av personer med blågula ukrainska band och med rätt otrevligt utseende, ehuru det icke alltid röjde den ukrainska nationaltypen. Hade jag icke sett de blågula banden, skulle jag ej tagit detta möte för ett ukrainskt.

Man debatterade frågan om, huruvida 4,000 soldater, som händelsevis befunno sig i Kiev, företrädesvis desertörer, skulle erkännas som ett regemente. Naturligtvis kunde detta icke tillåtas, ty det vore ett farligt prejudikat, och den deserterande rörelsen skulle växa genom förevändningen att bilda nationella regementen.

Det ukrainska centralrådet (härom längre fram!), som sedan konstituerat sig, framlade följande resolution:

Det erkänner det otidsenliga i att nu bilda en fri ukrainsk här, men anser dock nödigt, att den ifrågavarande gruppen av uniformerade män betraktas som soldater, ett faktum, varmed man måste räkna.

Meningarna voro delade. Flertalet — däribland alla ombuden för "regementet" — ansåg, att det bildade regementet måste erkännas som sådant; mindretalet ansåg det ej nödigt.

För att reda ut härvan begärde jag ordet. Jag erinrade de närvarande medlemmarna av den organiserade kommittén, som voro i majoriteten, om de villkor, som godkänts vid deras första besök hos mig i denna angelägenhet. Därpå fortfor jag:

— I morgon reser jag till general Brusilov och föreslår, att regementets bildande sanktioneras på följande grunder: ur soldaters och officerares krets utväljes den nödiga kadern, och regementet kompletteras genom volontärer, som icke ha obligatorisk militärplikt. Allt det övriga skall ordnas vid den tyska fronten. Jämte mig resa såväl representater för organisationskommittén som ombud för det nya regementet med dess chef.

Härpå gick man synbarligen in, och vi skildes åt. Men det var endast skenbart, ty när jag morgonen därpå skulle fara till Kamenets, syntes varken representanter för kommittén eller andra ombud till. Jag måste sålunda resa ensam.

Såsom jag förmodat, godkände general Brusilov ögonblickligt mitt förslag och beslöt, att icke blott "Första ukrainska regementet Bogdan Chmelnitskij" skulle bildas, utan ock ett reservregemente på samma grunder.

Detta meddelade jag oförtövat till Kiev, och kadrerna utsågos.

Men förgäves sökte man på fronten alla dem, som stodo utanför kadrerna. Dessa Ukrainas nationella försvarare voro ingenstädes till finnandes, utan hade skingrat sig på landsbygden, somliga med, somliga utan tillstånd av den nybakade chefen.

När frågan om regementets bildande på allvar väcktes, häktade de officerare, som valts för att bilda regementet, själva Putnik-Grebenjuk och förde honom till mig för vidare befordran till fronten. När jag avfärdade honom, sade han mig, att han var fullt ense med mig i fråga om onödigheten av uppsättandet av sådana regementen.

Men regementet fortfor att "bilda sig". Olyckligtvis upptogos dock däri icke frivilliga, utan militärpliktiga, som självrådigt avvikit från fronten. Huru många gånger kom icke den nye chefen för detta regemente till mig och beklagade sig över att han icke kunde uträtta något och ej visste, huru han skulle kunna slippa ut ur denna svåra belägenhet!

Regementet blev kompletterat, men enär jag höll på, att den ukrainska organisationskommittén skulle fullgöra sina skyldigheter, kunde jag icke ge mitt bifall till att denna uppsättning erkändes som ett regemente.

I mitten av maj kom krigsministern Kerenskij, och jag for med honom till Brusilovs högkvarter. I sällskap hade vi representanter för det ukrainska centralrådet, organisationskommittén och den åter på ett ukrainskt militärmöte valda ukrainska generalkommittén, i syfte att med Kerenskij lösa tvistefrågan om regementet och dithörande problem.

Vårt samtal räckte ganska länge. Jag yrkade på, att man skulle stanna vid den formel för bildandet av ukrainska trupper, som redan antagits, d. v. s. komplettering på frivillig väg. För den skull kunde dock det ifrågavarande regementet icke erkännas som sådant. Men Kerenskij ansåg, att man borde räkna med ett faktum och att regementet sålunda kunde erkännas officiellt. Vad övriga åtgärder beträffar, skulle sådana icke företagas förr än efter krigets slut och enligt beslut av en sanktionerande församling.

En medlem av generalkommittén väckte förslag, att ukrainska soldater skulle flyttas fram åt fronten till från de inre delarna. Jag understödde förslaget, och det antogs, med det förbehåll att kretsarna Kiev och Minsk bleve oberörda av dessa förflyttningar.

Allt tycktes så enkelt och klart. Men annorlunda blev det i verkligheten.

En mycket svår period inträdde. I början av juni gjorde Kerenskij under en resa till den sydvästra fronten heroiska ansträngningar för att sätta trupperna i rörelse framåt. Detta lyckades honom också, trots bolsjevikernas då stegrade propaganda, tack vare hans brinnande övertygelse om att denna påtryckning skulle närma folken till freden.

Just vid samma tidpunkt koncentrerades franska och engelska trupper i norra Frankrike, och lyckliga operationer begynte. Om blott en framstöt på samma gång kunde göras från den ryska sidan, vore krigets slut kanske snart förestående.

Motståndskraften har sina gränser, och ett lyckligt angrepp på alla fronter skulle nödga centralmakterna att taga mot den utsträckta handen. Och om man också icke kunde diktera fredsvillkoren, kunde man åtminstone inträda i underhandlingar för avslutande av en verkligt demokratisk fred, utan segrare och besegrare.

Framryckandet begynte den 18 juni (1 juli) med stor påtryckning. Förstärkningar måste sändas. Men just nu, då krigets öde skulle beseglas och de sista hjältemodiga ansträngningarna gjordes för att bryta fiendens motstånd, kunde jag icke skicka en enda soldat till arméns förstärkning. Bland de orsaker, som berövade mig möjligheten att fullgöra min medborgerliga plikt i detta betydelsefulla moment, var truppernas "ukrainisering", som öppet pågått hela tiden med stor energi.

Så fort jag till något reservregemente sände order, att förstärkningar skulle skickas till de decimerade regementena vid fronten, hissades ukrainska blågula fanor, och man ropade på landets språk: Vi tåga blott under Ukrainas fana!

Sålunda kommo de ej ur fläcken. Veckor och månader förgingo, och varken den röda eller den blågula fanan vecklades ut. Och detta vid en tidpunkt, då det kämpades just vid Ukrainas gränser och själva Ukraina hotade att bli taget. Resultatet blev naturligtvis, att den stridande armén, som ryckt fram en smula på sista tiden, blev uttröttad och måste göra halt.

Inom tre veckor anträddes den stora reträtten, som urartade till allmän flykt med uppgivande av alla positioner, som hade tagits förut och på sista tiden.

När historien kommer att avslöja orsakerna till detta förfärliga nederlag, skall det befinnas, att det står i visst samband med andra företeelser.

Bland dem, som anslutit sig till "ukrainiseringen", fanns det en mängd desertörer, som förenat sig och bildat ett regemente vid namn "Hetman Polubotok". Detta begynte redan i maj. Men ännu så sent som i juli kunde man icke få dem till fronten.

Samtidigt med att bolsjevikerna i Petrograd den 3 juli gjorde sin beryktade demonstration mot kriget, uppträdde "polubotokerna" i Kiev den 5 juli — båda med syfte att tillskansa sig makten.

Och inom några dagar började de ryska trupperna vika för den starkt påträngande fienden.

KAP. IX. Provisoriska regeringens överenskommelse med ukrajnska centralradan.

Under revolutionens första dagar kom till mig en god vän av ukrainsk nationalitet och bad mig å sina egna och kamraters vägnar, att jag skulle utverka tillstånd för en viss person att få återvända från Sibirien, dit han förvisats redan i början av kriget och varifrån han sedan hade förflyttats till Simbirsk. Det var den framstående politikern professor Michail Sergejevitj Hrusjevskij.

Jag tillmötesgick naturligtvis denna önskan, icke blott av personliga hänsyn till min vän och till professor Hrusjevskis maka, utan ock därför att jag principiellt anser den administrativa deportationen vara olaglig. Jag vidtog därför alla åtgärder, för att Hrusjevskij skulle bliva fri och få återvända till Kiev.

Med hans återkomst begynte organisationsarbetet i Ukraina. Snabbt bildades grupper av personer, som verkade för, att så vida kretsar som möjligt samlade sig kring idén om det ukrainska folkets självbestämning och till kamp för Ukrainas autonomi.

Denna ukrainska grupp fick namnet "Ukrainas centralråd" (rada) och utvecklade en mycket livlig verksamhet. Den agiterade energiskt bland folket och utlyste sammankomster av ukrainska arbetare, bönder och soldater, överallt hämtade den krafter, och radans arbetare var lika omfattande som respekterat.

Skada blott, att den redan från början isolerade sig från den allryska demokratien, den verkställande kommittén samt arbetar- och soldatråden, som representerade ansenliga massor av den icke-ukrainska demokratien, delvis kanske utgörande majoriteten i städerna.

Radan ställde sig genast på en exklusivt nationalistisk ståndpunkt och misstänkte naturligtvis, ehuru utan tillräcklig grund, den ryska revolutionära demokratien för brist på sympati för den nationella självbestämningsprincipen och för strävandet att fortsätta den förryskningspolitik, som kännetecknat den kejserliga regeringen, sorglig i åminnelse.

Befästandet av dessa åsikter stärktes genom tendensen till truppernas "ukrainiserande" och den ryska demokratiens motstånd däremot, men därjämte genom den omständighet, att den ryska revolutionära demokratien i sina tongivande organ och i den provisoriska regeringens namn på ukrainarnas traktan efter full självständighet alltid hade samma svar till hands:

— Vänta, tills den konstituerande församlingen har hunnit bildas! Den är den ryska jordens herre och skall ge er besked, och därefter ska vi rätta oss.

En lång tid rådde tvist och tävlan mellan radan och den verkställande kommittén om vem som skulle styra landet. Och i stället för gå varandra till mötes och ena sig om metoder och vägar för samfällt arbete, tego båda parterna och sågo snett på varandra.

Om radans misstänksamhet närdes genom den ryska demokratiens strävan att uppskjuta frågans avgörande till den konstituerande församlingen, kände den ryska demokratien å sin sida, att i ukrainarnas nationella rörelse verkade, vid sidan av den ukrainska demokratien, även trångbröstade nationalister, ja till och med chauvinister. Som indirekta bevis därpå syntes stundom på ukrainska fanor följande inskrift: "Leve det fria Ukraina utan judar och och utan polacker!"

Denna disharmoni mellan två ledande organ fortfor ganska länge. Representanter för den verkställande kommittén gingo aldrig till det pedagogiska museet, där radan hade sitt högkvarter, och ombud för radan besökte aldrig palatset, där den verkställande kommittén och de olika råden hade sina lokaler.

Slutligen beslöts, att man skulle välja en neutral mötesplats för de båda parterna. Härtill utsågs den breda Dnjepr, och på en ångbåt anordnades ett samkväm med gemensam supé. Det var det första försöket till samförstånd. Det låg visserligen icke mycket lovande i en sådan metod, men bryggan till ömsesidigt närmande var synbarligen slagen.

Visserligen var det av någon okänd anledning för Hrusjevskij, radans främste ledare, omöjligt att deltaga i detta samkväm, som hade en politisk eller, rättare sagt, diplomatisk karaktär, men i alla fall hade de ukrainska och de icke-ukrainska kretsarna här ett tillfälle att åtminstone bli bekanta med varandra, om det också ej ledde till direkta underhandlingar.

Huruvida detta nu bragte till stånd ett verkligt närmande av de två demokratiska partierna, är svårt att avgöra. Snarare icke, ty under valen till stadsduman gingo de ryska och de ukrainska socialistrevolutionärerna fram med olika listor. Likaså socialdemokraterna.

Emellertid övergick den ukrainska radan från det rent kulturella arbetet för nationell enhet till skapande av en politisk makt i landet. Och det måste medgivas, att i fråga om det kulturella arbetet den ukrainska radan hade en reell grundval i form av den högt utvecklade kooperation, som på sina ställen var inrättad på nationell grund.

Jag erinrar mig det andra allryska kooperativa mötet i Kiev 1913. Här bröt sig den ukrainska rörelsen skarpt mot den ryska kooperationsverksamheten, så att mötet på skämt kallades "Moskvas kamp med Kiev". Och under detta möte kom det i dagen, att på den ukrainska landsbygden den kooperativa rörelsen hade större utveckling, och att radans nationaliseringsarbete i dessa kooperativa krafter kunde finna jordmån och understöd. Annorlunda förhöll det sig på det rent politiska området.

Emellertid grep sig radan an med att organisera en autonom myndighet i skepnad av ett generalsekretariat, som skulle fungera som ett slags ministerkabinett i det blivande Ukraina.

Den provisoriska regeringen, som icke ville bryta med vissa ledande män i Ukraina, beslöt att inleda underhandlingar med radan för att finna en möjlighet till samarbete och lösa frågan om de olika nationaliteternas hemortsrätt på ukrainsk mark.

Jordmånen härför var förberedd genom den redan omtalade utflykten på ångbåten, och genom därpå följande överläggningar klargjordes spörsmålet om möjligheten för representanter för de nationella minoriteterna att inträda i radan. Samtidigt beslöt den provisoriska regeringen att uppdraga åt de tre ministrarna Kerenskij, Tseretelli och Teresjenko att fastställa principerna för ett samförstånd med radan. Om jag ej missminner mig, avslutades dessa underhandlingar i Kiev i början av juli (den 14 och 15 juli nya stilen). De hitlända ministrarna konfererade å ena sidan med den ryska demokratien och dess representanter, å andra sidan med den ukrainska radan.

Uppgiften var svår, ty frågan måste lösas i den tunga atmosfär, som uppstått genom den ryska demokratiens spända förhållande till många av radans representanter. Och det var skada, att överläggningarna fördes med de båda parterna var för sig i stället för på ett gemensamt möte av delegerade eller befullmäktigade från båda sidor. Emellertid ledde de till önskat resultat: i radan skulle kunna inväljas representater för de nationella minoriteterna i viss proportion, ungefär 30 %.

Vad generalsekretariatet beträffar, bereddes plats däri även åt representanter för minoriteterna. Men några förvaltningsgrenar skulle tills vidare, så länge den stora församlingen icke var konstituerad, undantagas från sekretariatets maktsfär, så t. ex. militärväsendet, ty en sekreterare för militära angelägenheter kunde ej finnas, så länge krigsväsendet uteslutande lydde under den centrala myndigheten.

Med denna framgång kröntes detta försök till samdräkt, och för en liten tid inträdde ordning och lugn.

I föregående kapitel antydde jag "polubotokernas" försök att tillvälla sig makten. Det bör framhållas, att denna trolösa och misslyckade kupp företogs ett par dagar efter ovannämnda kompromiss. Det var som om en mörksens makt velat kompromettera både den allmänt ryska och den ukrainska saken...

KAP. X. Bolsjevikpropagandan bland soldater och arbetare.

När vi nu söka en förklaring på den bolsjevikiska propagandans framgång, synes orsaken därtill ligga icke blott i den stora massans outvecklade självmedvetenhet, i fegheten hos många och i den allmänna krigströttheten. Den förnämsta orsaken synes mig vara splittringen i det ryska partiväsendet, tendensen till söndring i stället för sammanhållning.

Se t. ex. på våra socialistiska partier! De ryska socialisterna voro före kriget delade i två stora grupper: socialdemokrater och socialistrevolutionärer, oavsett den grupp av "folkliga socialister", som under revolutionens första skede bröt sig ut ur socialistrevolutionärerna. Vart och ett av dessa partier hade två flyglar: bland socialdemokraterna kallades de mensjeviker och bolsjeviker, bland socialistrevolutionärerna minimalister och maximalister. Dessutom hade var och en av dessa fraktioner sina nationella grupper, som ofta avlägsnade sig långt från partiets centrum.

Kriget medförde nya grupperingar. Inom varje parti framträdde grupper av s. k. försvarsvänliga eller "socialpatrioter", såsom de spefullt benämndes.

Ehuru det socialdemokratiska partiet för närvarande officiellt delas i försvarsvänliga, internationalister och bolsjeviker, är denna klassificering ej fullt riktig. Till och med bland bolsjevikerna finns det försvarsvänliga element, jag känner själv några sådana. Till och med fänrik Krylenko, vilken nu som överbefälhavare har tagit på sig ansvaret för en separatfred, uppträdde ju på mötet vid den sydvästra fronten som försvarsvänlig.

För att få massorna på sin sida måste bolsjevikerna utsprida legender om att den provisoriska koalitionsregeringen "vill utlämna Petrograd". Men själva hade de tillskansat sig makten med försvaret som lösen.

Sålunda se vi, att även före krigsutbrottet splittringar hade förekommit inom de politiska partierna, men de blevo ännu värre under kriget. I denna splittring, som ofta var mycket konstlad, ser jag en av de viktigaste orsakerna till den bolsjevikiska propagandans framsteg.

När revolutionen utbröt och frihetens morgonrodnad tycktes gå upp över det länge förtryckta, gamla Ryssland, besjälades alla av samma entusiastiska känsla, och där fanns det inga tvistigheter eller meningsskiljaktigheter. Alla trodde på framtiden och frihetsprincipens stärkande.

Men i och med att kommittéer tillsattes och makten övergick i händerna på sociala organisationer, begynte söndringen av partigrupperingarna, ofta högst obetydliga och knappt begripliga. Och det politiska medvetandet hos den stora massan utvecklades icke. Folket leddes genom vissa slagord vart som helst. Här begagnade sig bolsjevikerna av sin agitation till förmån för freden, och här funno de en tacksam jordmån.

I själva verket drogs man ock allt mer från kriget, å ena sidan av trötthet, å andra av en viss fruktan. Naturligtvis gick det inte an att helt vägra att försvara landet, men bolsjevikerna sökte uppnå sitt mål genom att utslunga så lättfattliga slagord som möjligt, t. ex. att "kriget är inte vårt. Ni utgjuter ert blod i bourgeoisiens intresse, ej blott i eget land, utan alla länders". En sådan logik är mycket bekväm för självbevarelsedriften, och enligt den mekaniska lagen om det minsta motståndet drages den stora massan lätt åt bolsjevismen. Det visade sig också vid valen i Kiev.

Om det första militärrådet i Kiev, valt på social grund, ännu hade en tämligen homogen sammansättning av personer, som voro politiskt bildade och intresserade för revolutionen och folket, var den allmänna nivån betydligt lägre i den andra uppsättningen, som valts i bolsjevismens tecken och understötts av ukrainare. Vare det nog sagt, att det militära element, som vid det första valet lämnade ett så gott politiskt material, vid det andra valet ersattes med okunniga soldater, som inte kunde arbeta under dessa invecklade förhållanden och voro färdiga att rösta med första bästa pratmakare.

Om dessa orsaker enligt mitt förmenande utövade ett ofantligt inflytande på bolsjevismens utbredning i hären och bland arbetarna, stegrades dess agitatoriska energi särskilt vid fronten genom den massa frivilliga, som efter den 1 mars blevo bolsjeviker, därför att de inte visste, vart de skulle ta vägen, men måste ge luft åt sitt missnöje med den nya regeringen och dess ledare.

Jag vill nämna några ord om polistjänstemännen och gendarmerna, som blivit avskedade och förföljdes överallt. Dessa, som onekligen hade blivit förfördelade genom revolutionen och den nya ordningen, ställde sig naturligtvis i de för folklig rättvisa kämpandes leder under bolsjevismens fana, och det är inte underligt, om vi vid fronten funno många f. d. polismän och gendarmer bland bolsjevikernas ledare. Varje vägran att tåga till fronten slutade vanligtvis under inflytande av den bolsjevikiska propagandan med orden: "Ordföranden i vårt regementsråd var en f. d. gendarm", "den främsta ledaren av soldathoparna var en avskedad polisbetjänt" eller "huvudanstiftarna av myteriet voro polismän och gendarmer".

En mycket framstående position i fråga om förkunnandet av bolsjevismens läror och uppfordran till allahanda våldsamma handlingar intogo vanligtvis den gamla regimens polisagenter.

Som jag redan framhållit, begick den nya regeringen ett stort fel genom att avskaffa den civila polisen. Den tjänade till den personliga säkerhetens skydd och innehöll inga samhällsvådliga element, som kunde verka sårande för soldatmassorna. Den stora massan är dock i normala tider fredlig och föga böjd för våldsamma excesser.

Jag minns en liten episod, då jag reste från Kiev till Berditjev. I min egenskap av överbefälhavare hade jag enskild vagn. Mitt i natten hörde jag, hurusom på en liten station en hop soldater högljutt fordrade av min adjutant att bli insläppta i vagnen. Förgäves vägrade adjutanten, med förklaring, att det var en reserverad tjänstevagn. Men hopen höll i sig. Särskilt högljudd var en soldat, som energiskt hävdade sin förmenta rätt att stiga in i vagnen.

Några minuter fortfor detta gräl, och en bråkmakare föreslog, att man helt enkelt skulle slå in dörren. Plötsligt hörde jag någon fråga:

— Men säg mig, har du inte varit soldat? Har du inte tjänat vid polisen i X? (Härvid uppgav han namnet på en småstad i guvernementet Kiev.)

— Varför frågar ni det?

— Jo, jag känner igen dig. Varför väsnas du nu så?

Larmet förstummades. Den forne polissoldaten dröp av, och hopen skingrades utan att föröva det våld, som den nyss hade tillärnat.

Räddaren befanns vara konduktören, som lockats dit av bullret och känt igen agitatorn på den gråa kappan. Massan förblir alltid massa, men den är i grund och botten vek.

Eller tag ett exempel från rättegången med grenadiärgardets regemente! Detta regemente hade under inflytande av bolsjevikiska agitationer vägrat att lyda order och lämnat sina positioner. Stränga åtgärder blevo naturligtvis vidtagna. Regementet omringades av trupper, vapnen fråntogos soldaterna och anstiftarna utlämnades. Sedan gingo de andra soldaterna fredligt sin väg.

Jag var närvarande vid rättegången, då anstiftarna dömdes i Kiev, och jag måste tillstå, att dessa soldaters utseende i allmänhet gjorde ett gott intryck. Men vanligen spårades ock ett drag av med fräckhet bemantlad feghet. Om jag undantar deras ledare, stabskaptenen Dzevaltovskij, som inför rätten tog på sig en min, som om han hade varit hjälten för dagen, sågo de övriga anklagade nästan blygsamma ut.

Här var också ett annat intressant fall. Vaktkompaniet i det första ukrainska reservregementet, som fört de anklagade från arresten till domstolen, gick sedan sin väg och lämnade dem åt sitt öde. Efter slutat förhör ställde de anklagade soldaterna, mer än 30 man, upp sig, fyra man i varje led, marscherade utan bevakning genom staden till högvakten, sjungande revolutionära sånger, men utan försök att begagna sig av sin tillfälliga frihet, och anmälde sig själva för kommendanten!

De av bolsjevikisk propaganda smittade regementen, som vägrade att lyda ordet, voro sanningen att säga lätta att åter bringa till lydnad. De utlämnade godvilligt vapnen och agitatorerna. Allt detta försiggick utan den minsta blodsutgjutelse. Denna omständighet visar bäst, att man här icke hade att göra med självmedvetna kämpar för en viss, klart utvecklad idé, utan med en folkmassa, som tillfälligtvis genom agitation hade blivit försatt i en irriterad stämning.

Huru stark bolsjevikernas agitation än var och huru många frivilliga medhjälpare de än hade bland f. d. gendarmer och polismän, grep den dock ingalunda kring sig bland alla truppförband och kommittéer. Så t. ex. var sydvästfrontens kommitté alls icke bolsjevikisk och beträdde aldrig den revolutionära äventyrlighetens falska stråt.

Detta var det väsentliga resultatet av den bolsjevikiska propagandan i hären.

Så mycket kraftigare framträdde bolsjevismens inflytande på arbetarna i Kiev, och ju mer dess propaganda inträngde i arbetarkretsarna, dess mer energiskt pockade arbetarna på att vapnen skulle utlämnas. Under den tid av halvannan månad, då jag tjänstgjorde som befälhavare för militärdistriktet, fordrade man oupphörligt, att vapen skulle utlämnas åt arbetarna för att beväpna arbetarmilisen, under förevändning att den allmänna ordningen skulle upprätthållas. Många gånger kommo deputationer och framställde sådana krav, som jag alltid måste avslå.

Arbetarrådet understödde i början dessa fordringar av olika grupper ganska lamt, men slutligen gav det efter under påtryckningar av dessa grupper och efter att ha undergått en viss förändring i bolsjevikisk riktning.

En lördag i september, icke långt före min avresa till Petrograd och innan jag lämnade min befattning som befälhavare, fick jag meddelanden om att ett angrepp tillärnades följande dag på vapenlagret. Jag lät förstärka vaktposteringen. På söndagsmorgonen fick jag inbjudan till ett folkmöte, som arbetarna skulle hålla på ett stort kapplöpningsfält. Jag brukade aldrig avböja sådana inbjudningar, för att ge sakliga upplysningar, och infann mig också nu. En icke alltför talrik folkmassa, arbetare och isynnerhet soldater, omgav talarstolen. Naturligtvis väcktes förslag, att vapen ovillkorligt skulle utdelas åt arbetartrupperna. Resolutioner av flera grupper och kommittéer upplästes, och man sporde mig, varför jag hittills icke föranstaltat om vapnens utlämnande.

I ett tämligen långt anförande upprepade jag, vad jag redan flera gånger hade sagt de särskilda deputationerna, som uppsökte mig i detta ärende, även åt arbetarrådets ordförande, som gång på gång personligt eller per telefon begärt detsamma:

— Vapen behövas för armén. Jag måste vara rädd om dem, så mycket mer som många vapen efter deserteringarna i juli fallit i fiendens händer som troféer. Och det vore brottsligt av mig att utlämna dem åt arbetarna, när trupperna vid fronten ha behov av dem. För detta förbud har jag kategoriska order av den provisoriska regeringen. Men om ni, arbetare, fordra vapen för självförsvar, betyder det, att ni icke lita på den revolutionära armén, som står för att försvara er.

— Kamrat Oberutjev, sade den närmast följande talaren, en arbetare, förklara för oss, varför ni har ställt beväpnad vakt kring arsenalen och förrådet!

Jag besteg åter talarstolen och sade:

— Till mitt öra ha rykten trängt, att ligapojkar (huliganer) i dag skulle samla sig för att plundra vapenförrådet. Som överbefälhavare i militärdistriktet är jag skyldig att vidtaga säkerhetsåtgärder mot sådana excesser.

— Anser ni oss då för ligapojkar, mot vilka ni måste försvara vapnen? inföll samma talare.

— Hur kan ni tro, att jag betraktar er som ligapojkar! Ni representera den revolutionära demokratiens organiserade arbetare, och jag kan inte tro någon av er om att vilja försöka plundra vapenförrådet, sade jag och steg ned från tribunen.

Jag tog en av bolsjevikernas ledare avsides och frågade honom rent ut:

— Var god och säg mig, varför ni äro så måna om att få vapen!

— Naturligtvis för inbördeskriget, svarade han öppet.

— Och hur tror ni då, att jag skulle vilja lämna ut dem åt er? sade jag, och vi skildes åt med kamratlig handtryckning.

KAP. XI. General Kornilov och hans uppror.

Jag kände general Kornilov redan från ungdomstiden.

Det var år 1892. Då jag var deporterad till Turkestan, kom till Tasjkent en ung, nybakad artilleriofficer. Något liknande en kalmuck i det yttre, livlig och rörlig, full av ungdomlig energi och med glöd i ögonen — sådan ter sig Kornilov för mitt minne från den tiden. Vi voro ej länge tillsammans, ty han inträdde inom kort i generalstabens krigshögskola, och vi återsågo varandra först på sista tiden. Men några episoder ur hans liv ha kommit till min kännedom.

Det berättas, att Kornilov som generalstabsofficer under tjänstgöringen i Turkestan hade begagnat sig av en permission för att utföra en stor kupp. Liksom Vambéry förklädde han sig nämligen till dervisch och begav sig till Afganistan. Hans yttre och kännedomen om olika dialekter kommo honom utmärkt till pass. Han utförde sitt uppdrag, kom lyckligt tillbaka och avlämnade rapport om resultatet av sina rekognosceringar. Naturligtvis fick han en mycket lindrig skrapa för att han hade utfört detta vågstycke utan tillstånd av militärmyndigheterna.

Den rymning, som han för ej länge sedan företog ur ett österrikiskt fångläger med lika lycklig utgång, vittnar också om hans utomordentliga beslutsamhet och karaktärsstyrka. Hans långt gående yrkanden till regeringen om nödvändigheten av militära reformer visa slutligen, att hans viljekraft är mycket stor.

I samband med några förvecklingar i fråga om arméns "ukrainisering" samt den provisoriska regeringens och de högsta militärmyndigheternas obeslutsamma uppträdande genom att giva den ukrainska arméns generalkommitté anvisningar, stående i strid med de instruktioner, som jag hade fått direkt av Kerenskij, reste jag i slutet av juli till högkvarteret för att tala med dess chef, general Kornilov.

Jag tillbragte några dagar i högkvarteret, men fick blott några enstaka gånger tillfälle att tala med honom. Våra möten hade en vänskaplig prägel, och han påminde mig om vårt samarbete i flydda tider.

Jag fick ej tillfälle att språka med honom om den inre politiken och dess uppgifter. Han hade tydligen i hela sitt liv stått fjärran från politiken och höll sig även nu på avstånd därifrån. Men så mycket mer talade vi om kriget och militäriska frågor.

Han betraktade militärkommittéerna som gagneliga institutioner och satte stora förhoppningar till dem såsom en under nuvarande förhållanden lämplig organisation för stärkande av den folkliga kraften. Han ansåg också, att genom samverkan av armécheferna och kommittéerna vissa rubbningar i det militära livet skulle kunna stävjas.

Men för detta syfte vore det, enligt hans förmenande, oundgängligen nödvändigt att giva dessa kommittéer ett tydligt utstakat program, så att de fingo full klarhet i fråga om både rättigheter och skyldigheter. Och icke nog härmed. Man måste också noga precisera kommittémedlemmarnas ansvarighet, i händelse de icke fullgjorde sina åligganden. Jag kunde så mycket mindre ha något att invända däremot, som just bristen på dylika, klart preciserade normer var orsaken till svåra missförstånd, som ofta yppade sig inom dessa militärkommittéer.

Införande av ordnade förhållanden i det militära livet var för honom, såsom den högsta överbefälhavaren över trupperna, en sak av allra största betydelse.

I början av augusti reste jag till Petrograd i samma angelägenheter och återvände till Kiev utan att besöka högkvarteret. Sedan dess har jag ej råkat Kornilov.

Under min vistelse vid högkvarteret, då jag även träffade befälhavaren Filipenko, fick jag icke ens antydningsvis höra, att något oväntat var i görningen; ej heller i Petrograd under mina samtal med Kerenskij och Savinskij.

På aftonen den 27 augusti (9 september) var jag inbjuden till ett folkmöte i stadsteatern, föranstaltat av den militärrepublikanska klubben för att fira halvårsdagen av revolutionen.

Även under min militära ämbetstid avbröt jag icke mina förbindelser med tidningen "Kievskaja mysl", i vilken jag hade medarbetat redan före avresan till utlandet, och jag fortsatte nu mitt medarbetarskap.

Samma dag, som mötet hölls, ringde man upp mig från tidningsredaktionen och meddelade mig, att ett telegram hade inlupit från Kerenskij om Kornilovs uppror. Man föreslog ock, att jag skulle läsa upp detta telegram på kvällens möte.

— Hur har ni fått detta telegram?, frågade jag.

— Det har per telefon expedierats till Moskva och därifrån telegrafiskt genom vår korrespondent.

— Vänta med dess offentliggörande! Jag skall i dag sätta mig i direkt förbindelse med Petrograd och söka få klarhet i saken. Man bör inte i onödan skrämma upp folket.

Tillsammans med Kirienko gick jag till telegrafen. Det var omöjligt att komma fram till högkvarteret och till den sydvästra fronten. Svårt var det ock att få förbindelse med Petrograd, men slutligen lyckades det. Under samtal med den politiska byrån i krigsministeriet blev det konstaterat, att telegrammet var äkta, men närmare detaljer fick jag ej veta.

I allt fall var det ej något tvivel om det i telegrammet omnämnda myteriet. Det var tydligt, att general Kornilov hade föreslagit den provisoriska regeringen att demissionera och sänt hem trupperna för att ge eftertryck åt sina krav.

Efter att sent på kvällen ha fått bekräftelse på telegrammet gick jag kl. 11 till teatern, där publiken med spänning väntade på viktiga nyheter med anledning av mitt besök på telegrafen, och min ankomst bidades med stor otålighet.

Jag läste upp telegrammet och gav i ett kort tal uttryck åt min övertygelse, att den revolutionära demokratien ej skulle tillåta några motrevolutionära strävanden, som kunde skada friheten, från vilket håll de än komme. Mitt förtroende till garnisonen var ogrumlat, och ej heller var det något tvivel, att Kiev ej skulle slå in på någon motrevolutionär väg. Ett allmänt utbrott av entusisam blev publikens svar och visade riktigheten i min övertygelse.

Och i själva verket röjde sig alls inga förrädiska symptom i Kiev, och mötet bevistades av Jordanskij, kommissarien vid den sydvästra fronten. Enär det kunde befaras, att befälhavaren vid den sydvästra fronten hade anslutit sig till upprorsrörelsen, beslöt Jordanskij att resa till högkvarteret i Berditjev, icke på järnväg, utan med automobil över Zjitomir. Han avreste också morgonen därpå och skulle från Berditjev sätta sig i direkt förbindelse med mig. Men han kom icke fram till Berditjev i rätt tid, därför att han måste dröja kvar i Zjitomir och företaga några häktningar.

För resten blev det "brusilovska myteriet" mycket fort utagerat utan större svårigheter. Men det är svårt att uttala det avgörande ordet om denna tragiska episod i vårt liv och att fullt objektivt bedöma arten av detta brottsliga företag. Av de upplysningar, som jag kunde inhämta dels genom tidningarna, dels genom min officiella ställning, kom jag till det resultat, att mycket av denna tråkiga episod i revolutionens historia ännu är en ogenomtränglig hemlighet, som kräver den framtida forskningens historiska ljus, och att det ej förspordes några kontrarevolutionära symptom att återvända till den gamla regimen. Missnöjet med detta var ändå allt för stort.

I Berditjev och Zjitomir häktades flera generaler med höga befäl. Deras deltagande i upproret väckte så stor förtrytelse vid den sydvästra fronten, att man ville döma dem enligt ståndrätt. Det behövdes många ansträngningar för att förebygga denna orättvisa handling. För en och samma sak får man icke döma anstiftaren och deltagarna olika.

Det nedlades mycket arbete på att övertyga massan om omöjligheten av ett egenmäktigt förfarande. Själv fick jag tillfälle att säga mitt blygsamma ord i denna sak. I mitten av september publicerade jag i "Sydvästra frontens röst" en artikel med överskrift "Revolutionärer, icke hämnare", vari jag påvisade, att det icke var revolutionärernas sak att kräva hämnd. De skulle hindra brottsliga försök, men överlåta det övriga åt domstolen.

I slutet av september blevo dessa generaler förda från Berditjev för att dömas jämte Kornilov. Huru det gick med dem och var de nu befinna sig, är icke bekant.

Men inte nog med att det var svårt att få full klarhet i denna bedrövliga sak, då den redan var utagerad — även efteråt sökte man göra den ännu mer invecklad och svårlöst.

Så t. ex. fick jag med posten en "skriftlig order från Kornilov" rörande Kiev. Den första punkten lydde: "General Obolesjev, chef för distriktstaben, befalles att häkta överste Oberutjev."

Detta var utan tvivel ett falsifikat. Det framgår därav, att den sista punkten innehöll general Meders utnämning till generalguvernör i Kiev. Det var ju den kommendant, som vid revolutionens utbrott hade blivit häktad och nu befann sig långt från Kiev, förmodligen i Finland. Att i detta kritiska moment till generalguvernör utnämna en person, som var långt borta och redan ur leken, röjde bäst, att dokumentet var ett mycket klumpigt påhitt.

Men det hindrade inte, att det fick stor spridning i något visst syfte.

KAP. XII. Arméns upplösningstillstånd.

Huru olika man än må bedöma general Kornilovs uppror ur allmänt politisk synpunkt, är det utom allt tvivel, att det bidrog till upplösningen inom hären och till stärkande av den bolsjevikiska agitationen.

Huru komplicerade förhållandena än voro mellan kårkommandona och de för dem totalt främmande regementsorganisationerna med deras råd och kommittéer, gjorde dock det praktiska livet sitt och började utjämna motsatserna. I somliga fall förstodo befälhavarna icke att på ett lämpligt sätt uppträda gentemot denna för dem nya och krångliga apparat. I andra fall överskredo kommittéerna sin befogenhet och överskattade sina rättigheter, icke minst i fråga om den politiska agitationen. Men verkligheten nedbröt många skrankor, och ett modus vivendi åvägabragtes, varigenom båda parterna kunde samarbeta i och för att skapa en ny tingens ordning inom härväsendet. Livet började gå i normala hjulspår och lovade gott för framtiden och det ömsesidiga samförståndet.

Och så kom plötsligt denna katastrof — myteriet.

— Det är en kontrarevolution, och naturligtvis deltogo officerare däri, hette det bland folket. Officerarna hade ju alltid varit misstänkta som kontrarevolutionärer.

Man glömde därvid, att redan för hundra år sedan under dekabristrevolten vid Nikolaj I:s tronbestigning många officerare hade stått i spetsen för resningen. Några av dem blevo som bekant hängda i galge, många förvisades till Sibirien. Man glömde, att under det förra århundradet officerare vid sidan av andra medborgare hade gått till kamp mot godtycket och offrat sina liv för folkets väl. Allt detta var nu förgätet, och officerarna voro misstänkta blott därför att de voro officerare. Under revolutionens första dagar fingo officerarna dyrt plikta härför, i det att de dödades utan rannsakning och dom.

Men detta var dock nu en övervunnen ståndpunkt. Det började uppstå — om icke ömsesidigt förtroende, så åtminstone ett utglättande av de forna motsättningarna, som med tiden kunde leda till normala, goda förhållanden.

Kornilovs uppror uppryckte nu dessa goda ansatser med roten, och åter rasade ett djuriskt vanvett utan den minsta grund. Jag behöver blott erinra om tilldragelserna i Viborg, Helsingfors och Petropavlovsk. Ånyo offer och blodsutgjutelser, ånyo hätskhet, urartande till det yttersta. Och just därför att allt detta företogs under lösen "kamp mot kontrarevolutionen", tycktes det ej finnas någon gräns för dessa självsvåldiga urartningar. Under denna kamp mördades officerare endast för uniformens skull, och nävrätt proklamerades. Det var omöjligt att bygga på laglig rättvisa och hoppas, att det offentliga livets grundvalar skulle förbliva orubbade, då en folkmassa när och var som helst ansåg sig kunna skipa rätt på stället, utan urskillning och utan undersökning av den anklagades skuld.

Om ändå på sina ställen dessa obehärskade utbrott av folkets harm något mildrades eller stäcktes, kommer sig detta uteslutande av det ryska folkets kända godmodighet, på vilken man kunde inverka genom ett övertygande ord även i det mest kritiska moment.

Emellertid fick bolsjevikernas agitation näring därigenom. Det behövdes blott, att man utpekade någon misshaglig som "kornilovist" eller "kontrarevolutionär", och framgången var given. Det är lätt att bli misstänkt, men svårt att bevisa, att man är oskyldig.

Jag råkade vara med på folkmöten efter Kornilovs uppror och kunde studera massans förhållande till talarna.

Ju oftare en talare begagnade ordet "kornilovtser" såsom liktydigt med kontrarevolutionärer, dess större förtroende ingav han, och dess starkare försvarade han kantänka den nationella saken. Men i sinom tid skola folkets sanna vänner varda uppenbarade. Om socialrevolutionärernas centralkommitté nu räknas bland kontrarevolutionärerna eller rent av bland de svarta sotnjorna, kan man inte gärna gå längre i falska beskyllningar.

För icke länge sedan, då jag redan hade lämnat Ryssland, läste jag om det allt annat än smickrande mottagande, som Katarina Konstantinovna Bresjko-Bresjkovskaja, "den ryska revolutionens mormor", rönte i Charkov. Hon hade ägnat hela sitt liv åt kamp för frihet och folkets lycka, men nu betydde dessa förtjänster intet. Hon och hennes gelikar voro naturligtvis "folkets fiender" och behandlades som sådana.

Efter kornilovska myteriet började upplösningen inom armén, och det som förut ansetts omöjligt, blev nu en ganska vanlig sak. Fall av olydnad, våld, avvikande från post och uraktlåtande av åligganden hörde till ordningen för dagen. Utan tvivel hade Kornilovs oförsiktiga uppträdande ett stort inflytande på stämningen i armén, och alla följande företag av bolsjevikerna funno däri en tacksam jordmån.

KAP. XIII. Avgång från chefskapet för militärdistriktet.

Det är självklart, att tjänstemoralens förfall, som delvis var en följd av det kornilovska äventyret, inte kunde undgå att yttra sig hos de ukrainska trupperna. Och det framträdde mycket kraftigt.

Jag har redan anfört ett fall, då ett ukrainskt kompani svek sin post och överlämnade de åt dess vård anförtrodda fångarna åt sig själva. Liknande fall förekommo mångenstädes.

Den självsvåldiga "ukrainiseringen" stack åter upp huvudet, och angrepp gjordes mot militärkommandot.

I själva Kiev samlade ett råd av kända ukrainska soldater, som i hela den ukrainska garnisonens namn väckte förslag, att överste Oberutjevs befallningar icke skulle åtlydas, därför att han var en fiende till Ukraina och de ukrainska trupperna.

Ett sådant självrådigt uppträdande av oansvariga personer måste naturligtvis locka andra till efterföljd. Från många sidor framlades förslag än av ukrainska regementsråd, än av olika ukrainska soldatgrupper, att Oberutjev skulle avgå från sin post. Till och med den 12:te armékårens ukrainska rada väckte förslag i samma riktning, ehuru denna armékår stod långt borta från Kiev och icke kunde ha direkt vetskap om min verksamhet, utan blott byggde på hörsagor av oansvariga ukrainska uppviglare under denna tragiska tid.

Dylika förslag, särskilt de, som framkommo inom militärdistriktets gränser, ställde mig inför en mycket komplicerad fråga.

Naturligtvis kunde jag med maktmedel tvinga mina befallningar till utförande, och en sådan kraft saknade jag icke. Men om kraft överhuvud kan och bör användas mot anarkistiska företeelser i allmänhet, voro dock förhållandena här mer komplicerade.

Om jag förfor våldsamt mot de tredskande, som uppträdde under ukrainsk flagg, riskerade jag att bli klandrad för att jag i detta fall förde kampen icke mot anarkistiska övergrepp av oansvariga personer, som drogo med sig den föga självmedvetna massan i saknad av urskilning och sakkännedom, utan mot den nationella friheten och självbestämningsrätt. Jag, socialrevolutionären, kunde omöjligt utsätta mig för en sådan förebråelse och detta allra minst i Ukraina, vid vilket land jag var så varmt fästad.

Jag beslöt att avgå, detta så mycket hellre, som jag under denna upplösningsprocess inom armén till viss grad var en lekboll för ödet. Jag hade fått bestämda anvisningar, som fullkomligt överensstämde med min egen åsikt, men vid sidan härav utfärdades förordningar och bestämmelser, som stodo i motsägelse till de förut givna. Jag fattade därför mitt beslut.

Jag inlämnade min avskedsansökan på telegrafisk väg till överbefälhavaren vid den sydryska fronten och till krigsministern. Härpå fick jag från dem båda — Volodtjenko och Verchovskij — telegrafiskt svar, att min ansökan omöjligt kunde bifallas, och jag anmodades att stå kvar.

Jag reste då till Volodtjenko, min gamle skolkamrat, och påvisade, att jag icke demissionerade av personliga bevekelsegrunder, såsom t. ex. trötthet eller missbelåtenhet, utan av motiv, som hade en generell karaktär, därför att hela taktiken måste ändras. Principiellt kunde jag icke ändra min ståndpunkt, och detta måste leda till beklagliga följder. För min efterträdare kunde nya riktlinjer uppdragas, och måhända sammanfölle de med hans egna åsikter.

Några dagar senare kallades jag av krigsministern, general Verchovskij, till Petrograd. Jag reste oförtövat dit och utvecklade min mening för honom och Kerenskij. Det lyckades mig också att övertyga dem om att mitt fattade beslut var riktigt.

Jag tillåter mig här återgiva min ifrågavarande rapport, som för resten, mot min önskan, redan varit publicerad i prässen.

"Jag är djupt rörd av det förtroende, som de högsta militärmyndigheterna visat mig i sitt svar på min telegrafiska ansökan att bliva entledigad från posten som befälhavare för Kievs militärdistrikt, och naturligtvis har det varit mig mycket svårt att taga detta steg under den kritiska period, som fosterlandet nu genomlever. Men omständigheterna tvinga mig att upprepa min anhållan om avsked så fort som möjligt, enär jag icke längre kan behålla denna befattning.

Några dagar före inlämnande av min första avskedsansökan utfärdade jag, i och för staden Tjernigovs befrielse från trupptransporter, en förordning att den 2:dra bataljonen av det där förlagda 1:sta ukrainska reservregementet skulle förflyttas till Kiev. Men den 20 september överräckte bataljonschefen till mig ett ’betänkande’, vari det hette: ’Enär i denna förflyttning spåras en fientlig hållning gentemot den ukrainska hären av de ryska krigsmyndigheterna, särskilt Oberutjev, befälhavaren för Kievs militärdistrikt, besluter bataljonskommittén att icke utföra denna order förr än befallning därtill utfärdas av den ukrainska härens generalkommitté’.

I samma dokument heter det vidare: ’Enär befälhavaren för Kievs militärdistrikt, överste Oberutjev, icke första gången har handlat mot den ukrainska härens intressen, har bataljonskommittén i full överensstämmelse med det ukrainska militärrådet beslutat, att inga order av Oberutjev skola utföras utan bifall av generalkommittén, samt förenar sin röst med sina kamratera yrkande på att Oberutjev ofördröjligt avsättes från sin militärpost’.

Av detta aktstycke (dess upphovsmän skall jag ställa inför krigsrätt) framgår det sålunda tydligt, att ukrainska truppdelar, förlagda inom det kievska militärdistriktets gränser, icke önska lyda mina order utan generalkommitténs samtycke, och att jag är urståndsatt att bringa dessa befallningar i verkställighet, ty alla sådana åtgärder från min sida betraktas som attentat mot den nationella friheten och tjäna blott till att stärka agitationen hos dessa oansvariga ukrainare, som under loppet av flera månader ha bedrivit en agitation, vilken strider mot frihetens och revolutionens intressen. Det framgår ock därav, att det i Kiev vid sidan av min officiella krigsmyndighet finnes en annan myndighet, den oansvariga generalkommittén, samt att samförstånd mellan dessa båda myndigheter för närvarande synbarligt är en psykologisk omöjlighet, ty tack vare den omständighet, att härens ukrainisering, trots Kerenskijs bestämda instruktioner, har skett utan min vetskap och mot min vilja genom enskilda förordningar, som utfärdats än från högkvarteret, än av krigsministeriet, framstår jag såsom den enda motståndaren till ukrainiseringen, stående i vägen för andra regeringsmyndigheters förordningar och därför utgörande ett föremål för missnöje av vissa kretsar, som leda de ukrainska trupperna mot mig. Just med min person, icke med den ryska regeringen är förknippad föreställningen om motståndet mot ukrainiseringen. Mot mig, icke mot de ryska militärmyndigheternas politik i allmänhet, föres den häftiga agitationen.

På grund härav tillåter jag mig uttrycka min livliga övertygelse om att genom min avgång och genom platsens besättande med en annan person, mot vilken vissa oansvariga kretsar inom den ukrainska generalkommittén och krigsrådet icke skola föra en så häftig kampanj som mot mig, lugn skall kunna inträda i de ukrainiserade truppdelarna och att dessa skola erkänna den nya befälhavande myndigheten. Då skola ock orsakerna till oordningar inom hären kunna undanröjas.

Jag anser nödigt tillägga, att ända till sista tiden inga nationella slitningar ha förekommit inom trupperna. Emellertid har den s. k. ukrainiseringen av hären inom vissa truppdelar infört en fientlig ton, som hotar att upplösa armén. Utan möjlighet att påtaga mig ansvaret för följderna av en sådan nationell upplösning, därför att jag har varit en motståndare till denna ukrainisering såsom varande otidsenlig och har stått ensam i detta avseende, kan jag icke kvarstå på denna post och anhåller därför om mitt entledigande och om platsens besättande med en person, mot vilken trupperna ej hysa någon fördom. Kanske skall detta försvaga ukrainiseringens skadliga inflytande.

Men anseende omöjligt att för närvarande bliva helt befriad från krigstjänsten, anhåller jag, att den provisoriska regeringen måtte finna användning för min speciella kompetens i fråga om det högre artilleriväsendet."

Kerenskij och Verchovskij gingo, som nämnt, in på mitt förslag, och jag blev entledigad från militärbefattningen i Kiev. Jag ämnade återvända till Kiev för att göra förberedelser för överflyttande av mina ämbetsåligganden till den ännu icke utnämnde efterträdaren. Men till Kiev lyckades jag ej komma under den närmaste tiden.

KAP. XIV. Delegerad för exekutivkommittén av bondedeputeradenas råd på konferensen i Köpenhamn.

Jag kunde icke återvända till Kiev omedelbart efter att frågan om mitt avsked hade avgjorts, utan först då jag hade fått något mer speciellt uppdrag. Men denna resa blev ej av.

När jag underrättade mina vänner i Petrograd om mitt avskedstagande, uppsöktes jag av Vjera Nikolajevna Figner, som alltifrån ungdomstiden hade hängivit sig åt revolutionen och tillbragt 20 år i Schlüsselburg efter att rätt länge ha suttit i Petropavlovska fästningens rannsakningshäkte. Det var samma Figner, som på 80-talet arbetat i Narodnaja Voljas parti och med framgång skapat en militärisk revolutionsorganisation.

— Konstantin Michajlovitj, sade hon åt mig, ni tycks nu vara fri. I dessa dagar sammanträder i Köpenhamn en konferens rörande utväxling av krigsfångar. Ni måste bliva ordförande i bondedeputationernas råd. Man hade föreslagit mig, men av flera skäl kan jag icke resa dit. Därför föreslår jag er att resa i stället, därför att ni har varit verksam i understödet åt krigsfångar, känner deras behov och kan representera den stora massans intressen på denna konferens.

Jag funderade på förslaget. Jag visste, att Vjera Nikolajevna redan hade blivit invald i det republikanska rådet och måste lämna det för henne så kära understödsarbetet för krigsfångarna, därför att den konstituerande församlingen snart skulle inkallas och hon måste deltaga i det förberedande arbetet härför.

Denna resa hade verkligen något lockande för mig. Att bliva ordförande för bondedeputationernas råd på denna internationella konferens var en ära, som man icke kunde undandraga sig. Dessutom låg det för mig något sympatiskt i värvet att deltaga i denna konferens, som hade till uppgift att utväxla krigsfångar och lindra dessa miljoner krigsoffers sorgliga lott. Jag samtyckte därför.

Min kandidatur, framställd av Vjera Nikolajevna, fann anklang, och jag blev vald. Det kändes dock tungt att icke genast få återvända till Kiev, som var mig så kärt, fast jag där på sista tiden hade haft ganska tråkiga erfarenheter. Förberedelser för resan vidtogos, och jag måste sätta mig in i de frågor, som centralkommittén ämnade framlägga på konferensen. Min bristande insikt i franska — konferensens officiella språk — hoppades jag kunna ersätta genom tolk.

Valet av delegerade företogs, och jag avreste i sällskap med två invalider, en officer och en soldat.

Jag lämnade fosterlandet i en upprörd tid, då möjligheten av nya förvecklingar låg i luften och då det nyss bildade provisoriska rådet av den ryska republiken gjorde många otillfredsställda. Men bort med mörka tankar! Min sunda optimism svek mig ej heller nu.

Vid tull- och passvisitationen i Torneå erinrade jag mig, huru ängslig jag hade varit för åtta månader sedan, då jag överskred gränsen i motsatt riktning. Jag mindes också, huru jag som ung officer i ett liknande fall passerat genom lederna av strängt granskande gendarmer.

Nu åter reste jag med diplomatpass, fullkomligt trygg. Man må därför icke tro, att det var någon lättnad i passformaliteterna. Långt därifrån!

Slutligen var jag ombord på en liten ångbåt, som över älven förde mig till Haparanda. Då jag i januari tillryggalagt samma sträcka, hade släden snabbt och lätt glidit fram över isen en kall, men solig vinterdag. Nu åter var det ruskigt väder på en smutsig ångbåt.

I Haparanda frapperades jag av ordningen och den lindriga passrevisionen. På järnvägsstationen fingo vi också genast brödkort.

Under resan genom Finland sades det oss, att vi på en station måste skaffa oss brödkort. Vi ställde upp oss i en lång kö och väntade på att de skulle lämnas ut. Men det ringde tredje gången, vi måste rusa in i vagnarna, och de flesta av oss blevo utan brödkort i Finland. Men annorlunda var det i Sverige. När jag första gången reste från Kristiania till Stockholm och tåget rastade i Charlottenberg, kom man in i kupéerna och delade ut brödkort åt passagerarna.

Från Stockholm bar det av till Malmö, en färd som påminde mig om resan från Newyork. En passagerare på ångbåten, norrman till nationaliteten, hade då sjungit en visa på norska om trekungamötet i Malmö. Jag begrep visserligen icke orden, men av åhörarnas förtjusning och skrattsalvor kunde jag förstå, att visan måtte ha varit mycket lustig. Och namnet Malmö inpräglade sig i mitt minne, därför att varje strof slutade med denna refräng.

Åter tullvisitation och passrevidering, som man nu hade blivit van vid, och äntligen voro vi framme i Köpenhamn efter två timmars färd över Sundet.

Trots två veckors vistelse i den danska huvudstaden hann jag dock alls icke lära känna den, ty tiden upptogs med arbete i kommittéer, därför att saken brådskade. Av konferensens beslut berodde ju miljoner krigsfångars öde samt otaliga anförvanters, vilka med otålighet bidade underrättelser om dem.

Här är icke platsen att tala om konferensens arbete i alla dess detaljer. Jag kan dock icke låta bli att framhålla, med vilket livligt intresse och välvilja danskarna förhöllo sig till konferensen, och detta kom sig väl icke minst därav, att den arbetade så skyndsamt.

Förutom danskar och representanter för Röda korset deltogo ombud från Rumänien, Ryssland, Österrike-Ungern, Tyskland och Turkiet. Det behöver ej sägas, att det bland dessa delegerade från fientliga makter icke rådde det minsta groll. Alla hade ju kommit dit i samma människovänliga syfte.

Ehuru vi icke enade oss i alla frågor och många problem icke blevo lösta, var dock det, som konferensen utförde, ett stort plus i förbättrandet av krigsfångarnas ställning, och genom konferensen banades väg för ytterligare förbättringar.

I en fråga lyckades man ej komma till enighet, den gällde fångarnas arbete och arbetstid. De flesta förslag, som i denna fråga väcktes av den ryska delegationen, godkändes varken av österrikarna eller tyskarna. Varken fixerandet av bestämd arbetstid eller inskränkning av särskilt betungande arbete eller fastställande av invaliditet, åsamkad genom krigsfångars arbete, kunde lösas tillfredsställande, huru energiskt de ryska ombuden än yrkade därpå.

En annan viktig fråga rörde transporten. Då existerade ju blott en väg för utväxling av krigsfångar, och den gick över Sverige—Finland. Men även det var en lång och dyrbar väg. Och varken Sverige eller Finland kunde under nuvarande förhållanden garantera en sådan masstransport av fångar, som föreslogs och även antogs av konferensen. Nu föreslogo österrikarna och tyskarna, att den fortsatta utväxlingen av fångar skulle ske från någon punkt på fronten. Dessutom väckte österrikarna förslag om utväxling av alla krigsfångar, som varit i fångenskap mer än två år.

Dessa båda frågor hunno icke utredas på konferensen, emedan representanten för det ryska krigsministeriet hade fått kategorisk befallning att icke ställa denna fråga under debatt på konferensen. Jag kunde då naturligtvis ej heller upptaga den till beprövning. Icke dess mindre ansåg jag mig ej kunna förbigå den med tystnad, och när frågan för andra gången hade blivit väckt av Österrikes representant, avgav jag vid ett sammanträde i plenum följande förklaring:

— På denna konferens uppträder jag som representant för den ryska revolutionsdemokratien i min egenskap av ombud för bonderådet, och som sådan har jag blott ett enda mandat: att göra allt möjligt för att lindra nöden för så stora massor krigsfångar som möjligt från alla länder utan undantag. Jag anser, att fångar, som vistats i krigsfångenskap mer än två år, äro så utslitna och lidande, att de icke längre kunna betraktas som fullt friska, och att de därför borde hemskickas. Detta skulle ge många miljoner människor i alla krigförande länder möjlighet att andas ut och vore en oundgänglig akt av humanitet gent emot dessa offer för det grymma, vanvettiga kriget. Och därför hade jag gärna anslutit mig till den österrikisk-ungerska delegationens förslag om utväxling av sådana, som råkat i fångenskap före 1 maj 1915. Men jag kan ändå icke göra det, därför att min kamrat i den ryska delegationen, general Kalinovskij, har bestämda order i denna punkt, liksom ock rörande krigsfångars transportering över fronten. Jag hör till de grupper inom revolutionsdemokratien, som anse det för sin plikt att giva varje understöd åt den provisoriska regeringen, som eftersträvar alla folks välfärd i Ryssland, liksom alla andra nationers. Jag kan därför icke taga del i debatteringen av denna fråga nu, ehuru jag för min personliga del anser de påtänkta åtgärderna gagneliga. Men efter återkomsten till Ryssland skall jag söka klargöra saken och göra mitt bästa för att den provisoriska regeringen skall grundligt undersöka denna fråga, så att den blir löst till största möjliga fördel för så många människor som möjligt.

— Ehuru jag sålunda nu icke anser lämpligt, att denna fråga behandlas, måste jag dock uttala som min personliga mening, att den bör lösas på följande villkor: för det första att den icke avgöres enbart mellan Ryssland och Österrike-Ungarn, utan omfattar alla de krigförande länderna; för det andra att utväxlingen sker icke kvantitativt lika, huvud mot huvud, utan att alla krigsfångar, som tillbragt mer än två år i fångenskap, utan undantag befrias och skickas hem så fort som möjligt; för det tredje att alla dessa länder måtte förplikta sig att icke använda dessa f. d. krigsfångar, vare sig vid fronten eller i övningsläger, samt att dessa förpliktelsers fullgörande ställes under kontroll av neutrala delegerade.

— Först på dessa villkor kan jag som representant för den ryska revolutionsdemokratien få möjlighet att vidtaga alla åtgärder för att framlägga denna fråga i hela dess vidd för den provisoriska regeringen. I annat fall blir denna sak en enskild överenskommelse mellan Ryssland och Österrike-Ungern, om Österrike-Ungerns bundsförvanter icke kunna ena sig i denna punkt.

Det blev mig icke förunnat att utföra detta värv.

Över mitt fosterland brusade fram en orkan av tilldragelser, som sopade bort den provisoriska regeringen. Jag hade ingen att hålla mig till; till och med bonderådet blev upplöst, och jag stod där isolerad. Vid fronten togo händelserna en sådan vändning, att själva frågan hotade falla. Nu kunna de tysk-österrikiska krigsfångarna kanske snart obehindrat överskrida gränsen och fylla luckorna i de glesnade lederna i väster. Men en sådan lösning av frågan kunde jag icke förlika mig med.

Innan jag lämnar Köpenhamn, måste jag dröja vid en detalj i krigsfångarnas liv.

Jag minns den tid, då, trots allt bråk och alla föreställningar om nödvändigheten att bättra våra krigsfångars läge genom att åtminstone flytta de lungsiktiga till neutrala länder för hälsans återvinnande, såsom fransmän och engelsmän gjorde för sina fångar, den gamla regeringen i Ryssland enligt polisdepartementets beslut icke vågade förfara på samma sätt av fruktan för propaganda i de neutrala länderna.

Men efter den stora inre omvälvningen sjönk polisdepartementets inflytande, och det unga, revolutionära Rysslands provisoriska regering förverkligade slutligen de förhoppningar, som hysts av dem, vilka kommit i någon beröring med krigsfångar och kände till deras tunga liv. Den sökte avhjälpa den värsta nöden, och om hjälpen åt krigsfångarna i lägren icke sköt fart efter revolutionens utbrott, utan rent av tycktes försvagas, var det ändå endast revolutionen, som kunde hjälpa våra fångar i fråga om internering. Hon lyckades åtminstone rädda en del krigsfångar från de tyska och österrikiska fånglägren och möjliggöra en mänsklig existens för dem. Grannländerna Danmark och Norge öppnade gästvänligt sina portar och gåvo tak över huvudet åt våra martyrer.

Nära den lilla staden Horsered råkade jag träffa några av våra krigsfångar. Orten hade ännu vid årets början varit omgiven av en tät skog, men så fort frågan om ryska krigsfångars internering i Danmark blev avgjord, genljöd det i skogen av yxor, spadar och sågar. Där växte med ens upp ett kultursamhälle. Där stå tio baracker, bekvämt inredda för bostäder och försedda med vattenledning, elektrisk belysning m. m.; stora rum och matsalar, förträffligt operationsrum — allt inrättat för fångarna, som här trivdes mycket bra. Hela anstalten hade krävt 5—6 miljoner kronor på den danska statens bekostnad utan minsta understöd från ryskt håll. Det är tal om att den efter krigets slut skall upplåtas för något välgörande ändamål, t. ex. barn- eller ålderdomshem.

Men tillsvidare dväljas krigsfångar där.

Det var en underbart angenäm utflykt dit. Danska krigsministeriet hade ställt automobiler till vårt förfogande, och vi flögo fram på den präktiga landsvägen mellan lunder och över fält. I förbigående sagt, en automobilresa i Danmark är nu ett sällsynt nöje, ty det är ont om bensin, och den lämnas endast ut på kort åt ett fåtal.

Vi mottogos med oförställd glädje. Och inte underligt, ty där bodde ju officerare och soldater, som ryckts från fädernetorvan och längtade efter nyheter från hemlandet. Nu fingo de ju tala med landsmän, som kommit direkt från Ryssland. Vi å vår sida voro naturligtvis intresserade att se deras tillfälliga vistelseort och få en inblick i deras husliga liv. Allt var förträffligt. Kosten lämnade intet övrigt att önska och uppvisade glänsade resultat: några av de internerade hade repat sig så bra, att de redan på ett par månader ökat 20 kilogram i kroppsvikt! Somliga hade dock kommit dit i så uselt skick, att de knappast kunde stå på benen. Alla krigsfångar uttryckte också sin förtjusning över det mottagande, de rönte i Danmark allt ifrån den första dagen. Det enda klagomål, som jag hörde, kom sig därav att de internerade icke ville arbeta ens för egen räkning utan särskild gottgörelse. Och detta, fastän de som krigsfångar fingo en viss summa. När jag på kvällen besökte köket, sade mig en kock, att de för sitt arbete fingo en halv krona om dagen. Så var det ock med allt annat arbete i lägret.

Jag tillstår, att jag skämdes å mina landsmäns vägnar, när danskarna talade om detta för mig och bland annat anförde, att fångarna inte ens gitte gräva upp potatis åt sig själva utan betalning. Jag kunde ej framstamma ett enda ord till deras urskuldande.

Här möttes ryssar från vitt skilda håll — de allra flesta med sorgliga minnen från fångenskapen, andra med färska intryck från det revolutionära Ryssland. Somliga levde i det förflutna, andra i det nuvarande, och detta var nog för att vi skulle få livlig kontakt med varandra och tillbringa dagen under angenämt samspråk.

På aftonen var supé och musikalisk underhållning, arrangerad av officerare, därför att en liten skara invalider nästa dag skulle hemsändas till Ryssland. Nästa dag blev det allvarliga samtal med tyskar och österrikare rörande utväxling av krigsfångar. Men vi tordes ej längre missbruka den danske officers älskvärda tålamod, vilken hade kört oss hit med automobilen, och togo avsked av våra nya vänner.

Alla de här internerade fingo återvända hem — det var det enda synliga resultatet av vår konferens. Då jag sedan kom till Stockholm, träffade jag en och annan, som måste dröja där på grund av tilldragelserna i Ryssland. Huru skulle det unga Ryssland mottaga dessa sina söner, som förhoppningsfulla återvände efter att ha offrat allt i kampen för fosterlandet?...

Efter konferensens slut avreste jag till Kristiania för att även där studera krigsfångarna och medtog ett angenämt minne av Amalienborg, där våra överläggningar hade hållits. I Norge hölls också en konferens om krigsfångarna, och överläggningar fördes med tyska och österrikiska ombud. Norrmännen visade också mycken gästfrihet mot krigsfångarna. Tyvärr hann jag icke taga något norskt fångläger i betraktande, men min kamrat besökte ett soldatläger och trivdes så bra där, att han var benägen att återkomma dit och vila ut.

Ett varmt tack till våra norska vänner för all uppmärksamhet och omsorg för våra lidande bröder! Under konferensen i Kristiania voro norrmännen synnerligen tillmötesgående och sökte under förhandlingarna utjämna misshälligheter till allmän belåtenhet.

Från Kristiania styrdes kosan till Stockholm, där vi hade rådplägningar med svenska Röda korset, huvudsakligen rörande transporten. Frågorna blevo snart avgjorda, ty svenskarna önskade så fort som möjligt ordna transportväsendet. Huru det nu skulle kunna utföras, är dock en annan sak, ty läget i Ryssland är för närvarande sådant, att man där ej har tid för sådana viktiga spörsmål. I Sverige råkade jag få se ett invalidtåg från Österrike och Tyskland. Jag skall aldrig glömma den vänliga omvårdnad, som mina stackars landsmän rönte i Sverge, och det ryska folket skall ej heller glömma den. I Stockholm nödgades vi kvarstanna tillsvidare, och under de lediga stunderna i detta gästfria land har jag nedkastat dessa fragmentariska erinringar på papperet. Och må de ej upptagas allt för obenäget!

Jag har icke åtagit mig att skriva den ryska revolutionens historia, jag har blott velat skildra, vad jag har sett och erfarit. Att skriva revolutionens historia är för tidigt, ty den är ännu icke avslutad. Det är framtidens historieskrivare förbehållet att avslöja de hemligheter, vari den för närvarande är insvept. Om deras blickar då händelsevis skulle falla på denna bok och de häri kunde finna något, som kunde bringa klarhet i någon detalj, skall jag anse, att min ringa möda icke har varit alldeles förspild.

Huru svår kris vi än geonmleva för närvarande, böra vi dock icke misströsta om en lycklig utgång av den ryska revolutionen, ty folkets sunda förnuft och kärleken till fosterlandet skola väl ändå förr eller senare bringa utvecklingen i en god riktning, så att det nya Ryssland kan återuppbyggas på säker grund.

För alla dem, som under revolutionen vistades i Ryssland och deltogo i de skiftesrika händelserna, var det tydligt, att denna revolution, som hade börjat så lovande, måste genomgå ett hemskt och blodigt skede, för vilket skulden faller på vissa oroliga element, som kommit för sent och voro förbittrade över att revolutionen utfördes utan deras görande och låtande och som därför ville "fördjupa" revolutionen. För detta syfte begagnade de sig av lätt hänförda och lätt vilseförda folkmassor genom slagord, som voro täckeliga både för alla de medborgare, som voro utledsna på kriget, och dem, som i alla tider haft olust till krig, både under den gamla regimen och den nya, och varken ville försvara det ruttna tsariska Ryssland eller det nya revolutionära, vilket dock på så kort tid hunnit skapa så många medborgerliga rättigheter.

Revolutionen hade begynt löftesrikt och fagert. Det behövdes blott ett allvarligt ord, för att den gamla regeringen, som hade fört Ryssland till undergångens brant, skulle bliva tvungen att åtlyda denna befallning och avgå utan motstånd. Därför utfördes ock omvälvningen nästan utan blodsutgjutelse och offer. Den gamla, utlevade samhällsordningen föll som en murken gren. Däruti ligger just den ryska revolutionens fägring. Den timade i rätta ögonblicket och motsvarade den allmänna stämningen, allas förhoppningar. Med vilken hänförelse mottogs icke underrättelsen härom!

Jag har kommit i beröring med personer av de mest, olika politiska åskådningssätt och temperament, men av ingen hörde jag ett enda ord av klander mot revolutionens upphovsmän, att det skedda var onödigt eller otidsenligt. Nej, överallt idel glädje och förtjusning. Man behövde blott kasta en blick på de storartade demonstrationerna, som föranstaltades för att hälsa den stora omvälvningen. Människomassor i tiotusendetal trängdes på gatorna och gåvo uttryck åt sina sympatier för de nybildade revolutionära organisationerna och organen. Och dessa hopar, som förut alltid skingrats av polisen, tågade nu i ordnade led utan att det minsta olycksfall inträffade. Denna ovanliga företeelse i det ryska folkets liv visade, med vilken allvarlig glädje frihetsprincipernas förverkligande hälsades av det ryska folket.

Det såg ut, som om Ryssland, förtryckt genom århundradens träldom, ändå kunde anamma denna frihet utan svårare skakningar och vänja sig vid ett liv i frihet. Efter segerruset skulle man bygga upp ett nytt samhällsskick, nödvändigt och lyckobringande för alla de nationaliteter, som bo inom Rysslands gränser, men ock till välsignelse för alla andra folk, vilkas normala utveckling icke kunde undgå att påverkas av närheten till ett land, där sekelgammalt slaveri ännu icke var avskaffat.

Men folkens frihet köpes ej för billigt pris och utan offer. Det skulle ha varit den största naivitet att tro, att Ryssland kunde uppvisa det i historien oerhörda exemplet på en lätt genomförd befrielse från slaveri och övergång till ett nytt, fritt liv, så skönt som revolutionen ställde i utsikt vid sin första början. Nej, kalken måste tömmas till dräggen.

Det nya Ryssland hade ingenting att frukta av en motrevolution, av en resning av den gamla regimen, som var missnöjd med de nya männens framträdande. Dessa redan förbrukade krafter hade ingen mark att stå på och ingen att hålla sig till, ty alla hade blivit utledsna på det gamla godtycket. En motrevolution i ordets vanliga betydelse hotade ej det unga Ryssland.

För det unga Ryssland hotade ej heller någon fara från revolutionära äventyrares sida att åstadkomma en permanent revolution, ehuru dessa sökte stödja sig på stora massor av det upprörda folk, åt vilka de slungade ut mycket lättfattliga och kärkomna slagord. Jag vågar fasthålla vid denna övertygelse även nu, när Ryssland genomgår en fruktansvärd kris, då inbördes krig rasar på gatorna i många städer och anarkien hotar att dränka allt i blod. Jag gör detta, därför att jag icke kan övergiva tron, att hypnosen skall gå över och att strävandet till ett sunt, normalt liv slutligen skall förmå landet att sluta med det inbördes splitet och återställa den ordning, som är nödvändig för danandet av verkligt fria medborgare i det nya Ryssland.

Detta övergångsskede har varit nödvändigt, ty vi voro ännu för litet utvecklade i kulturellt hänseende och för länge kvävda av den gamla regeringen för att med ens kunna giva folket bildning och göra det delaktigt av verklig kultur. Och nu måste detta folk sota för den gamla tsariska regeringens synder genom att gjuta sitt blod i detta inbördeskrig, som dessa revolutionära äventyrare framkallat.

Men om jag icke ser någon allvarsam fara för frihetens och omvälvningens sak i dessa rebelliska förlöpningar till vänster eller höger, tror jag dock, att en mycket svår och överhängande fara hotar.

En fortsatt rättslöshet hos det ryska folket kan ej undgå att lämna djupa spår efter sig i dess liv. Och dessa yttringar skola länge göra sig kännbara efter revolutionen i många avseenden.

Vanan att arbeta under tvång eller hot har också satt märke i folkets moral och uppfattning. Om nu träldomens bojor plötsligt lossas och Rysslands folk hugnas med en massa rättigheter, måste detta hos olika samhällslager naturligtvis skapa mycket olika uppfattningar. Därav har jag riklig erfarenhet både som militärkommissarie och militärbefälhavare.

Till mig kom var och en, som hade något på hjärtat — den åldrige generalen och den nybakade fänriken, soldaten från fronten, väderbiten, solbränd och dödstrött, och den nyss inskrivne rekryten, officerare och arbetare med hustrur, bankirer och näringsidkare. De kommo än för privata angelägenheter, än på uppdrag av organisationer, kommittéer och råd. Men alla — fröken i hatt eller arbeterskan i ylleduk, snobben i eleganta kläder eller hantverkaren i blus — hade ett och samma krav: Giv! Alla medborgare och medborgarinnor, som uppsökte mig, upprepade ständigt: "Vi ha rätt att få detta. Ni är skyldig att uppfylla våra fordringar" o. s. v.

Men ingen av alla dessa föll det någonsin in, att för medborgare existera icke blott rättigheter, utan ock skyldigheter, att, ju större de förra äro, desto större måste ock de senare vara, och att just den nya samhällsordningen i det unga Ryssland kräver av alla den största kraftansträngning för det allmänna bästa med bringande av stora offer för egen del.

Just i den omständighet, att den stora massan medborgare av revolutionen har fått en uppfattning om rättigheter, icke om skyldigheter, ser jag den största faran för friheten och för revolutionen själv. Härigenom förklaras den öppet proklamerade lösen: "krossa så mycket som möjligt!" Härigenom förklaras ock de stegrade kraven av kroppsarbetarna på utomordentligt höjda arbetslöner och minskning av arbetstiden samt de nationella ansträngningarna att omedelbart införa autonomi i alla förvaltningsgrenar och former, innan den konstituerande församlingen ännu har fattat sina beslut. Men denna har tills vidare blivit undanskjuten genom bolsjevikernas hänsynslösa uppträdande. Härigenom förklaras slutligen omöjligheten att, trots alla allvarsamma ansatser från de ledandes sida återställa en förnuftig disciplin inom trupperna, grundad icke blott på fruktan för bestraffning, utan ock på medvetande av plikten gent emot land och folk. Ja, mycket annat i vårt liv kan härledas ur samma källa.

Men även om för närvarande folkets blod vettlöst gjutes i inbördes krig, får man icke förlora tron på den revolutionära rättvisans seger. Det förflutnas lärdomar kunna icke gå spårlöst förbi, och ur dess spillror skall den framtida byggnaden resa sig. En återgång till det gamla är omöjlig, och nycklarna till lyckan äro i folkets egna händer. Det skall vid slutuppgörelsen icke avvika från den rätta vägen.

Låt oss nu kasta en flyktig blick på den sista revolutionens förlopp.

"Smolnyj institutet ser i dag ut som en belägrad fästning, färdig att vid första signal avslå varje stormning. Byggnaden är omgiven av kulsprutor. Kulsprutor titta fram genom fönsterna i andra och tredje våningen. Runt omkring är artilleri uppställt."

Så skildrade ryska tidningar den 25 okt. (8 nov.) den revolutionära stabens krigsförberedelser för bolsjevikernas attentat att tillvälla sig makten.

Något dylikt förekom icke vid Tauriska palatset i februari (mars), då den kejserliga makten avskaffades och avlöstes av den revolutionära myndigheten, då deportationerna och självsvåldet ersattes av folklig frihet.

De trupper, som under de stora revolutionsdagarna uppträdde i Tauriska palatset, voro nästan uteslutande soldater och officerare, som på eget initiativ begivit sig dit för att betyga den nya regeringen sin trohet och understödja densamma.

Jag var i Petrograd varken vid den stora revolutionens utbrott eller vid bolsjevikernas statskupp, utan har betraktat dessa tilldragelser på långt avstånd: i det förra fallet från södra Ryssland, där brödrablod nu gjutes, i det senare från det fredliga och lugna Sverige, där jag har nödgats stanna under dessa upprörda tider, tills bättre förhållanden inträda. Jag kan därför icke skildra dessa tilldragelser som åsyna vittne, och tiden är ännu icke inne att bedöma dem till deras värde. Jag vill här blott uppdraga några paralleller.

Februarirevolutionen, som störtade den gamla regimen, företogs utan förberedelser och väpnade styrkor, varemot novemberrevolutionen endast kunde genomföras medels hopande av utomordentliga stridskrafter som medel att värna statskuppens ledare, icke den folkliga friheten själv. Den förra förbereddes i allsköns tysthet på det för ryska revolutionärer karaktäristiska sättet att arbeta i det fördolda, varemot novemberrevolutionen från första början låg i öppen dag. Det talades om den både i prässen och på offentliga samt enskilda folkmöten. Detta betyder, att man i det förra fallet alls icke kunde på förhand inverka på massornas stämning, varemot man i det senare fallet gjorde allt för att söka skapa en s. k. allmän mening genom att utslunga slagord, som kunde slå an på den stora massan.

Och det sakförhållandet, att den gamla regimens störtande försiggick så lätt och väckte så stor glädje, att det ej fanns plats för våldshandlingar, visar tydligt, att de livsprinciper, som då förkunnades, voro uttryck för förhoppningar hos ett helt folk utan undantag och att denna rörelse hade sitt stöd hos breda samhällslager i hela Ryssland. Den nya omstörtningens män förkunnade visserligen högljutt, att de också stödde sig på hela folket, och ändå måste de omgiva sig med pansarautomobiler, kulsprutor och väpnade soldathopar. Blod göts mångenstädes. I den förra revolutionen kom en stark folkkänsla spontant till utbrott, i den senare omstörtningen spårades blott symptomen av en revolutionär äventyrslusta, som måste föra det redan nog lidande landet — om icke till undergång, så åtminstone till nya prövningar och sätta den nyförvärvade, späda friheten på spel.

Och om tidender nu komma från Ryssland om bolsjevikernas seger och stärkandet av deras makt, som ingalunda är liktydig med de socialistiska och demokratiska elementens i Ryssland, skall detta visa, att vi måhända måste överskrida en gräns, bortom vilken ett stort folks fria liv hotar att avbrytas.

Bolsjevikerna ha utfärdat mycket lockande lystringsord för att få den stora massan med sig. Ett sådant är: fred, och det kan locka många med sig. Ett annat är: omedelbart upphävande av den privata äganderätten till jord, och det är ock en ljuv lockton. Något mer grumligt, men i allt fall mycket förföriskt är det svävande löftet om att arbetarna skola få utöva kontroll på all produktion. Till stora grupper av det ryska folket — soldater, bönder och arbetare — ha bolsjevismens ledare utfärdat sådana falska växlar och reverser, som de naturligtvis aldrig skola kunna inlösa. Och om man blott lämnade dem i fred, skulle de inom några få veckor ha överlevt sig själva, och de folkmassor, som blivit blint ledda och förda bakom ljuset genom dem, skulle slita dem i stycken, ty löften förplikta.

Och vid första anblicken kunde det ju se ut, som om man icke behövde gå till kamp mot bolsjevismen och frånryckt den en makt, som ändå skall bereda dess egen undergång. Om man gjorde det, skulle den kunna få anledning säga, att man icke har givit dem möjlighet att "rädda Ryssland" och "lyckliggöra världen". Och om ett våldsamt uppträdande mot bolsjevikerna krävde stora offer, bleve detta för dyrköpt, därför att folkets blod måste gjutas ännu ymnigare under inbördes krig.

Men må telegrafen meddela nya segrar för bolsjevismen — man får ändå icke förlora övertygelsen, att detta hopplösa äventyr måste sluta med nederlag.

En mer eller mindre konstlad förlängning av den bolsjevikiska revolten kan endast leda därhän, att, som ordspråket säger, käppen vrider sig åt ett annat håll och träffar både herre och dräng, så att den stora ryska revolutionens tryggande uppakjutes. Och det är just vad bolsjevikerna vilja.

Om de ärliga bolsjevikerna verkligen icke ville detta, skulle många av dem, som ställt sig i deras led efter 1 mars, redan ha avlagt sina polis- och gendarmuniformer.

Ännu en omständighet, varmed bolsjevikerna söka rättfärdiga sitt tillvägagående, är deras proklamation om kampen för den konstituerande församlingen. De försäkra nämligen, att de yrka på dess konstituerande så fort som möjligt. I och för sig är ju detta en god lösen, ty denna sak är i sanning en tvingande nödvändighet, för att det utmattade landet skall kunna komma ut ur detta olidliga läge.

Men hur har det gått i verkligheten?

En lag om valen till den konstituerande församlingen utarbetades, antogs och publicerades. En mycket komplicerad valmekanism konstruerades. Förändringar infördes enligt kraven av den eller den gruppen, som kände sig förbigången eller tillbakasatt. Valperioderna fastställdes, och tiden för den konstituerande församlingens öppnande fixerades.

Men så tillskansade bolsjevikerna sig makten plötsligt i början av november, det blodiga inbördeskriget bröt ut, och den konstituerande församlingen blev fortfarande en hägring. Och huru skulle man kunnat företaga val i denna abnorma tid, som Ryssland nu genomlevde, under trycket av mordiska bajonetter och med fullständig brist på garantier, församlingsrätt och pressfrihet?

Något obegripligt, nästan vettlöst tycker man sig finna och känna i detta äventyr, som av ett misstag kallats "den nya ryska revolutionen".

Det petrogradska rådet av arbetar- och soldatdeputerade, vars initiativ man har att tacka för detta försök att omstörta och gripa makten, bragte det därhän, att denna statskupp framkallade det oväntade öppnandet av rådens rådsförsamling.

Detta skedde i strid med den tydligt och bestämt uttalade viljan hos alla folkrepresentanter och råd i skepnad av de verkställande kommittéerna av arbetar-, soldat- och bondedeputerade, som bestämt hade uttalat sig mot denna församling. En mängd militär- och garnisonsorganisationer både vid fronterna och i inlandet hade också tydligt låtit förstå, att utlysandet av en sådan församling just nu, nästan dagen före öppnandet av den stora konstituerande församlingen, vore otidsenligt. Hela den socialistiska pressen hade enhälligt framhållit dess meningslöshet. Men det hjälpte inte. Församlingen blev utlyst, och en del delegerade infunno sig. Petrogradska rådet måste ovillkorligen rycka till sig makten för att överlämna den åt rådsförsamlingen, som ännu icke hunnit uttala sig om, huruvida den fann lämpligt och gagneligt för revolutionens och demokratiens intressen, att denna omvälvning skedde, särskilt just nu, fyra veckor före öppnandet av den konstituerande församlingen, som ensam var det ryska landets lagliga herre.

Ännu en sak. Bolsjevikerna ha utspritt ett rykte, att den provisoriska koalitionsregeringen vore sinnad att utlämna Petrograd åt tyskarna, men att de, bolsjevikerna, ej skulle tillåta detta, utan försvara Petrograd mot varje anfall. Detta var naturligtvis blott en fint, som kunde lura några synnerligt naiva människor, men talet om huvudstadens utlämnande och bolsjevikernas tillämnade försvar har ändå övergått till en legend.

Jag tillåter mig att sluta dessa erinringar med några tankar, som jag nedkastade på papperet, då jag fick de första underrättelserna om den sista omvälvningen och om den nya "regeringens" huvudlösa åtgärder.

Bland de många känslor, som dallrat inom mig, när jag hört talas om det, som skett och sker där borta i hemlandet, är den starkaste känslan — blygsel.

Jag blyges för att mitt land har tillåtit sig det nesliga att underordna sig en hop oansvariga äventyrare. Jag blyges över att dessa kunna hålla sig vid makten och diktera sin vilja icke blott för de föga självmedvetna ryssarna, utan ock för hela världen.

Och när jag läst om publiceringen av de hemliga traktaterna mellan Ryssland och ententemakterna, har jag blygts för denna svekfulla handling, ehuru jag alls icke är en vän av hemliga diplomatiska överenskommelser. Om den nyaste revolutionens ledare samtidigt med publicerandet av dessa handlingar även hade offentliggjort liknande handlingar rörande överenskommelser mellan Ryssland och Tyskland jämte dess allierade, skulle mindre ha varit att invända däremot. Men tyska papper kunde de icke komma åt. Därför kunde de endast göra, vad som var komprometterande blott för den ena parten. Däruti ligger redan något förrädiskt, och jag skäms att i spetsen för mitt fosterland män stå, som kunna vara i stånd till något dylikt.

Redan från krigets början var jag hela tiden en anhängare av fred utan annexioner och utan krigsskadestånd. Jag ansåg detta nödvändigt även för att kompromettera själva militarismens idé, väpnade erövringar och metoder att lösa internationella tvister med vapenmakt. Och när den ryska revolutionsregeringen öppet förklarade sin goda vilja, men alltjämt behöll svärdet i sin hand och sökte vässa det för att ha möjlighet att upprätthålla sina rättvisa krav, rådde jag blott regeringens ledare att stanna på denna väg. Men när de äkta revolutionärerna avlöstes av revolutionära äventyrare, som ofördröjligt föreslogo tyskarna förlikning, då skämdes jag. Jag gjorde det därför, att jag däri såg den förödmjukelsens väg, som de nuvarande tillfälliga statsledarna i Ryssland skulle slå in på. Och jag bedrog mig icke.

Tyskland svarade härpå stolt, att det icke kunde sluta fred, utan träda i fredsunderhandlingar blott med personer, som härtill utsetts av den konstituerande församlingen. Regeringen — och med henne hela Ryssland — fick en läxa av Tyskland.

Vad freden angår, är den naturligtvis nödvändig för Ryssland med hänsyn till det fullständiga upplösningstillstånd, vari den ryska hären bragts genom de revolutionära äventyrarna. För Tyskland är den icke nödvändig, ty det kan lugnt föra sina trupper från den ryska gränsen mot ententen och skydda sina löpgravar i öster med några kulsprutor och en handfull veteraner, som fraternisera med fienden. Tyskland behöver ej fred, men har förstått att begagna sig därav för att på allt sätt förödmjuka mitt arma fosterland. Fienden sade, blott: "Dragen edra trupper 100 kilometer tillbaka från gränsen, så skall det bli fred." Till en sådan vanära ha de självgjorda statsmännen bragt landet.

Alltifrån unga år har jag trott på revolutionen som Rysslands räddning. Och denna revolution skulle pånyttföda icke blott mitt land, utan ock hela världen. Denna tro har jag bevarat till min ålderdom som min ungdoms heligaste skatt. Mina amerikanska vänner sade mig mer än en gång, att de betraktade de ryska revolutionärernas kamp för Rysslands frihet som en kamp för världens.

Och över denna tanke har jag varit stolt.

Slutligen slog den efterlängtade timmen. Den ryska revolutionen gick i fullbordan, slaveriets bojor föllo, och för oss glänste frihetens morgongryning.

Men ve, detta räckte ej länge. Fram trädde oansvariga män, som i revolutionen sågo blott en förstörande kraft, som ej erkände dess skapande förmåga och bragte nesa över Ryssland, som om de ville kompromettera själva frihetsidén. Revolutionens fagra glans försvann från horisonten, och där fanns blott kvar ett mörker av en rebellisk anarkism, närd av oansvariga äventyrare, som med tomma slagord lockade den stora massan med sig.

Allt detta har naturligtvis en övergång, men jag blyges däröver. Och dock sviker mig ej tron, att de sunda livsrötterna skola ge möjlighet till fullbordande av det så vackert begynta vårarbetet, som dårat oss med ljusa förhoppningar om att det ändå icke skall sluta med att det ena våldsregementet avlöses av ett annat, i allt fall icke mindre svårt.

Ty det är otänkbart, att folken måste göra så stora offer i kampen med våldet endast för att utbyta dess former och föremål mot nya.

Blott för den skull behövs det i sanning ej att göra revolution.

Stockholm i december 1917.