Med sin drifva strödd i håret
Tredje Januari stod.
Till de andra dar af året,
Talte han med skrytsamt mod:
”Bröder, ringa här på jorden
Blef er ära dock mot min,
Ty hvad skönast är i Norden
Ledde jag i lifvet in.
”Han J icke sett Martina
Och den tjusning, som hon spridt?
Hennes segrar äro mina,
Hennes värde det är mitt.
”En gång stod jag midtemellan
Pallas och behagens mor,
När de sågo sig i källan,
I hvars spegel dommen bor.
”Och i vågen flöto samman
Deras bilder då till en:
Den tog jag; med gudaflamman
Gaf jag den åt henne se’n.
”Derför är det som hon kallas
Med två skilda tillnamn här.
Tänkarn säger, det är Pallas,
Målarn att det Venus är.
”Dock — hvi skulle ytan fästa
Våra blickar hvarje gång?
Innanföre bor det bästa,
Som i lyran bor en sång.
”Se hur fast dess vilja föres
Mot sitt mål, bestämd och sträng!
Men dess känsla, blott hon röres,
Dallrar som en harposträng.
"Ty det Starka som det Ljufva
Valt dess bröst till helgedom:
Hon är from som Edens dufva,
Men bestämd som Edens dom.
”Hennes smärta lefver ensam,
Inga vittnen hon begär;
Hennes glädje blott gemensam
För en hvar, som hon har kär.
”Allt hvad djupt blef tanken gifvet,
Allt hvad skönt, som sången har,
Finner midt i hvardagslifvet
I dess själ ett återsvar.
”Fast hon diktens himmel gråter,
Glömmer hon dock ej sitt hus,
Speglar, liksom Iris, åter
Jordens dunst och himlens ljus.” —
Så han talte, men de andra
Hörde afundsjukt derpå,
Kunde ej hans stolthet klandra,
Men förtröto den ändå.
Slutligt togo de till ordet,
Skreko alla om hvarann:
”Det var slumpen, slumpen gjorde’t,
Men gör om det, om du kan!”
Då blef gubben stött och sade:
”Slumpen är en narr som J.
Det skall ge sig, om han hade
Mera del än jag deri.”
Nu, att straffa öfverdådet,
Hviskade han till Schwerin,
Och tog Amor med i rådet,
Guden med den skälmska min.
Ej vet jag hvad sedan hände,
Men mot vester året skred,
Och, när gubben återvände,
Kom en ny Martina med,
Bildad just som gubben ville:
Modrens drag och modrens min,
Samma hjerta, samma snille
Med en tillsats af Latin.
Mor och dotter nu han trycker
Till sitt hjerta, år från år,
Och vet icke om han tycker
Bäst om Sommar eller Vår.
Ständigt i sin glädjeyra
Något spratt han ställer till,
Och i dag han länt en lyra,
Fast hon rätt ej klinga vill.
Gamla drifvan trifs ej heller
I hans lockar, men han bär
Bara modrens eterneller,
Bara dottrens liljor der.
