1.
Den wedervärdighet, som mig eländan trycker,
Mitt hjerta tröstlöst gör och hoppet undanrycker.
Min jemmerfulla själ ej finner någon ro.
Min ångest större är, än någon det kan tro.
2.
Jag kan mitt hjerta ej för någon uppenbara
Och ser mig ingen hjelp på jorden öfrig wara.
All klokhet intet är. Hwad kan en dödlig makt?
Den dertill sätter lit, blir först i faran bragt.
3.
Min Gud! har du mig då för ewigt öfwergifwit?
Har du från nådens thron till nödens djup mig drifwit?
Har du nu så för mig ditt milda anlet gömt?
Har du ditt arma barn, o Fader! så förglömt?
4.
Ack nej! mitt qwal är stort; men bort förtwiflanns smärta!
Jag wet, du bär för mig ännu ett fadershjerta.
Fast mig min stora synd owärdig gör dertill,
Så tror jag dock, att du mig ej förskjuta will.
5.
Jag wet, att du ditt ord och löfte aldrig ryggar:
Det är min fasta borg, derwid min själ sig tryggar.
Ja, om än himmelen och jorden gå i grund,
Förgås dock intet ord, som går utaf din mun.
6.
Och du har lofwat mig, att mina böner höra,
Och intet är för dig omöjeligt att göra.
Du råder öfwer allt; om allt du wårdnad bär:
Ho är en sådan Gud, som du, o Fader! är?
7.
Jag flyr alltså till dig i detta mitt elände;
Jag faller dig i famn: gör p min nöd en ände.
Hos dig är hjelp och tröst, hos dig är makt och råd,
Hwar morgon är ock ny din godhet och din nåd.
8.
Min sorg är dig bekant; du hör, o Gud! min qwida:
Ty will jag ock din hjelp i tålamod förbida.
Du Herre! wet din stund, att sluta allt mitt we;
Ty suckar jag förnöjd: o Gud! din wilja ske!
9.
Gif mig det nyttigt är och hwad dig helst behagar;
Hjelp ock att ingen ting mig från din fruktan drager.
I motgång styrk min tro, i medgång led du mig,
Att jag af öfwermod ej må förlora dig.
