Hvarför darrar du, min svaga like,
Svälld och sänkt, likt böljan, för hvar fläkt?
Du, dock kung i varelsernas rike,
Du, med sjelfva himlen dock i slägt?
Skall det intet, som du kallar Lycka,
Blind uti sin ynnest som sitt hot,
Skiftvis bädda molnet för din fot,
Och i stoft din stolta hjessa trycka?
Blott ett kastadt spån på slumpens elf,
Allt af andra, intet af dig sjelf?
Se tyrannen! — hvilken skock af trälar
Vid hans blods-bud bäfvar stum och lyss!
Nu en blink, — han sjelf i stoftet krälar,
Trampad af den hop, han tryckte nyss.
Skåda hjelten! — Hundra stoder resa
Högt i skyn hans ära, svept i blod;
Se! ett Zama ger åt segrarns mod
Knappt en öcken der för llyktens nesa,
Och det höga spöket af hans namn
Sjunker, likt en dunst, i jordens famn.
Dock — må höjden hotas, blolt den Gode
Bodde trygg i sökta skuggans sköt;
Blott hans hydda fri för stormen stode,
Och hans skördar intet hagel bröt.
Fåfängt! ock hans gömma räcka qvalen,
Slumpen tar allt hvad dess gåfva var,
Döden slår hvad lyckan lemnat qvar.
Vexlingen når höjderna, når dalen;
Och hvarthelst vi skåda, ödets slaf
Sitter tårögd på sin sällhets graf.
Till hvad motsats är då menskan buren?
Är dess sjungna storhet icke hel?
Der — Guds afbild, kronan i naturen,
Der — en boll för lyckans gyckelspel!
Höjs då ingen mäktig hand, som formar
Sjelf sin lott, i trots af lyckan säll?
Sträckes intet bröst af klippans häll
Emot störtningen af ödets stormar:
Bröst, när verldar hvälfvas, fast och lugnt,
Solen likt i fästets medelpunkt?
Jo, de finnas dessa stora själar,
Hvilkas namn, till motvigt dock bestämdt
Mot den hop, som inför lyckan krälar,
Håller menskovärdets vågskål jemnt.
Jo, en dygd — sig jorden deraf hedre —
Finnes dock, som står, lik Alpens topp
Öfver molnens regioner opp,
Öfver stormens ras, som gnyr dernedre,
Lugn, sublim, af ingen fruktan tärd,
Än på gruset af en störtad verld.
Var mig helsad, tingens kung, du Vise,
Himlens bild på stoftets ringhet tryckt!
Jorden dig försmäde eller prise,
Hopens doms-sorl räcker ej din flygt.
Hög som stjernan, bofast uti Norden,
Pligten lyser för din fot. Du går
Obekymrad om för dina spår
Öppnas Eden eller remnar jorden;
Klippan bommar till din väg. Välan!
Ej din pligt kan brytas, — klippan kan.
Låt den svage Nöjets älskling fira
Blott en dygd, som utan offer vanns,
Glädjens systerbild, hvars sköra spira
Lyds, blott då hon vinkar oss till dans.
Se, begären lifvets spel regera!
Välj, — var deras herre eller gäck!
Lika vindar i Ulyssis säck,
Ge de skeppsbrott, när ej stängda mera:
Brottets thron är i den svages barm,
Och Egiden vill en mäktig arm.
Hvarje dygd, som blott med nöjet födes,
Skrämes snart af plågan bort igen;
Men, som himlen uppå Atlas, stödes
På sin fasta dygd den Vise än.
Öfver äran, makten, rikedomen,
På en höjd, som stjernehvalfvet brant,
Står dess tempel, stöddt på Rätt och Sannt.
Offra, menska, — eller helgedomen
Stänges. Offer vill den dygd der bor;
Lugn dess dotter, möda är dess mor.
Med en styrka, undan ödet räddad,
I triumf han släpar sina qval:
Nordens hjelte lik, bland ormar bäddad
Qväder han ännu sitt Bjarkamal.
Från vårt grus hans fria tanke ilar,
Öfver skyar stiger klippan så;
Kring dess slagna sidor åskor gå,
Evigt solsken på dess hjessa hvilar.
Frukta kan han, — men blott för ett brott;
Hoppas kan han, — men på himlen blott.
Ej går han att inför verlden bära
Prålet af en dygd, från känslor ren:
Djupt förhatlig är dess döda lära,
Kallt som månens är dess lånta sken.
Mensklighetens vän, dess lott dig sårar!
Af din dygd ej endast stark, men god.
Egna plågor du med tystnans mod,
Andras möter du med hjelp och tårar. —
Himlen strålar i den Vises tår,
Som en vårsol mellan skurar står.
Opp till maktens höjder honom lyfta
Att med stormarna och åskan bo!
Smickret, Härden till hans hjerta syfta;
Menskligheten blott ger han sin tro,
Ser sin sällhet endast i det helas,
Dess i ljus och frid och sanning blott:
Och, när hvar sin rätt beskyddad fått,
Harmas ej, att blott hans egen felas;
Utan klagan, lönt som Belisär,
Tyngst af bördor, sjelfva hatets bär.
Växer skuggan kring hans låga boning,
Dväljs han nöjd uti dess gömda famn,
Glad att ge till afundens försoning
Intet mer än drömmen af ett namn.
Mången telning går han der att amma,
Som skall skugga andra åldrar blott:
Och förnöjd, allenast han gjort godt,
Ångrar ej, om han gjort otacksamma:
Vill det rätta, sorglös om dess lön,
Och tror dygden, äfven straffad, skön.
Sanning, eko från en Gud, som talar
Lugn i dygdens, storm i brottets bröst!
Dina thordön i tyrannens salar,
I förtryckets tjäll bär han din tröst.
Tingens ordning för din gudastämpel,
Solar flamma i din facklas glans:
Din förgömda gång är sferers dans.
Fästet och den vises bröst ditt tempel.
Vid ditt ljus han synar grafvens land,
Och slår spiran utur ödets hand.
Finns hon denna storhet, som jag målar?
Är hon svärmarns drömbild, och ej mer?
Flärdens slappa syn ej tål dess strålar,
Tviflarns starke ande dem beler.
Du, som menskans högre krafter glömde.
Ger din feghet då åt dygden band?
Gå, vrid svärdet utur Vasas hand,
Krossa bägarn, som Sokrater tömde,
Tysta häfderna, släck minnets glans,
Och skrik se’n, att denna dygd ej fanns!
Der du står bland häfdernas ruiner
Jättevålnad, o hvem är du då?
Minnets fackla kring din hjessa skiner,
Sekler böja knä för dig — och gå.
Du är Cato! från din punkt ej rubbad,
Står du inför verldens segrare.
Hell dig, menskovärdets hämnare,
Dygdens riddare, af döden dubbad! —
Mot hans bröst hvälf härar, verldar hvälf!
Hvad har Cato emot dem? — sig sjelf.
Och hur mången Regulus, som glömdes
Emot en, på ryktets höjder ställd!
Huru mången vis, som ej berömdes,
Känd och jordad i sin trånga däld!
Yngling! kanske hvilar här, i skygden
Af de multna trän, en dygdig man.
Kom och känn, att stor är menniskan,
Stor igenom visheten och dygden. —
Himlens arfving, glömda dygd! din hamn
Bjuder vördnad än ur grafvens famn.
Höga känsla utaf menskans värde,
Hvad är jordens son förutan dig?
Blott en klump, som grafvens svalg förtärde,
Se’n den styckats af begärens krig:
Spindelväfnad är hans vishetslära,
Grusets barn hans tanke, djerfvast höjd,
Kropp hans plåga, skugga blott hans fröjd,
Stoft hans gyllne slott och vind hans ära:
För det väl, hans åtrå honom ljög,
Jorden är för låg och skyn för hög.
Stormarna omkring hans hjessa vaka,
Främling sitter han på lifvets ö.
Hvart han ser, framför sig och tillbaka,
Svallar okänd evighetens sjö.
Dimmor hvila kring dess fjerran stränder,
Dunkelt anade af hjertats hopp; —
Men din hand ur natten räckes opp
Och en lyseld öfver djupet tänder.
Själen, höjd från grusets region,
Ser sin vagga i den Högstes thron.
Tiden, grånande, sin ban fullbordar,
Tills han målet för sin ringdans ser.
Skörden utaf solar och af jordar
Mejas mogen af hans lia ner.
Allt är rof utaf förgängligheten,
Tomt står rummet, der Naturen var;
Menskan blott är än densamma qvar,
Hennes tanke fyller evigheten.
Uti Kaos' natt ej lif, ej ljud,
Intet, intet, utom hon — och Gud!
