Det är din själ jag kysser
|
| Publicerad på Wikisource av Birger Sjöberg själv under fri licens GFDL och CC-BY-SA 3.0 Publicerad av Norstedt 2008 |
Ur dagboken:
redigera"Han kom till Göteborg i går. En dag efter mig! Jag förstod med detsamma att allt inte var som det skulle. Han hostade ansträngt och hade svarta skuggor under ögonen. Vi åt en enkel middag på ett hotell och for sedan i droska hem till mig. Rummet var iordningställt sedan länge och jag bäddade ner honom, varsamt, som ett barn. Han ser på mig med en ömhet som nästan är skrämmande, men säger inte mycket. Lungorna rosslar på honom och jag förstår att han har tungt att andas. Men, det behövs inga ord, vi är förenade nu och han är hos mig, som den naturligaste sak i världen! Dagarna går förbi som i ett overkligt dis och jag har svårt att skilja dem åt. Han arbetar på sitt rum, men lika mycket i mitt kök! Och vi lagar mat tillsammans! Jag har väl aldrig lagat så mycket mat! Konserten fick ställas in. Den 15 januari fick jag ledsaga honom till Sahlgrenska, och redan dagen därpå satt han på tåget tillbaka till Stockholm. Hans nästa brev kom från Södersjukhuset i går, daterat 21/1. Kan jag tolka hans ord som någonting annat än kärlek? Men han är gift och sextiofyra år gamma!. Jag fyller tjugoåtta i augusti! Jag kan inte urskilja framtiden med honom. Vad vill han med mig? Han skriver varje dag nu. Ibland flera brev om dagen! (det blir nästan lite för mycket) PS: Resegrammofonen är nog den bästa present jag någonsin fått av Far och Mor, ja i alla fall näst efter Felix. Den får honom att vara närvarande här hos mig även när han är borta. Havsörnsvalsen är nästan sönderspelad. Men den fyller mig med en sådan glädje... Det händer att jag spelar den tio gånger i sträck. Kan inte sluta tänka på honom!"
Till Siv i Göteborg 21. 1 54 Från mitt fönster ser jag halva Sverige. Damberget i Göteborg har samma höjd över havet som mitt fönster mot segelleden och Södertörn. Detta hade jag redan skrivit när Du ringde. Då försvann min novellistik och jag stod där avklädd, stukad inför Din fantastiska charm! Varje ditt ord var en furstinnas, en härskarinnas, och dialekten från Valla och Släp krossade mitt sista motstånd mot din drift att vara den som på mig har det starkaste inflytandet och betyder mer än allt annat för min poesi. Och jag svor en dyr ed att för återstoden av mitt liv aldrig en minut försumma att arbeta uteslutande med sådant som Du kommer att gynna, kanske älska, kanske förstå, kanske förlåta. Din egen Evert Taube