Tiden gör oboteliga skador,
Oförsynt dess makt på allting rår! —
Glest och grånadt är grefvinnans hår —
Ingen mins när grefven hade vador:
Chapeau-bas[1] han uppå pinnar går.
Begges skuldra till förvandling lutar —
Men hur kapprakt är ej deras mod!
Utom dräggen af en greflig blod,
Se två mumier uti granna klutar,
Forna tiders murkna återstod!
Hör hans nåd med stora namn på tungan
Utaf färens stolta ättelängd —
Geisten väldig, rösten qväfd och stängd,
Under synbart äfventyr för lungan
Sorla jemt om deras bragders mängd.
Se dess make hvarje blick befalla
Slafvisk vördnad för dess rang och börd,
Skral och skröplig, än af flärden förd,
Fordom uti rob-de-cour[2]
Se, min vän, men ömka och beklaga
Höga dårens usla ålderdom!
Sista tanden skallrar i hans gom:
Han ej lifvets ledsnad kan fördraga
Och förskräcks för vansklighetens dom.
