Det klappar så sakta på himlens port

Det klappar så sakta på himlens port
med späda, famlande händer:
statt upp, Sankt Peter, och öppna fort,
ty jorden en ängel dig sänder.

Och porten slås upp; från ljusets höjd
i skinande hvita kläder
en skara af änglabarn med fröjd
mot lille främlingen träder.

Men liten pilt, han vet icke af,
hur lycklig hans lott är vorden;
han skådar ut öfver rymdens haf
och ser som en stjärnö jorden.

I tårlös sorg utan tröst och hopp
där nere hans moder sitter;
hon stirrar ned på sin älsklings kropp,
som smärtsamt i dödsångst spritter.

Hon håller fast mot sitt hjärta tryckt
hans hand, den spensliga lilla,
och barnets själ, som börjat sin flykt,
hvilar på vingarna stilla.

Men endast ett ögonblick... så slår
som en flammande blixt hans öga:
i all sin strålande klarhet står
vidöppen himmelen höga.

I slocknande blick hans moder ser
af eviga ljuset en strimma:
nu har han ej syn för jorden mer —
allt försvinner i dimma.

Öfver det döende barnets drag
en hög förklaring sig breder:
ett återsken af himmelens dag
har spridt sig till jorden neder.