Det satt en gång uti ett träd en korp, som bar
Uti sin näbb ett stycke fet ost, så fet och rar,
En räv, vars fina lukt strax väder därav fick,
På stunden mycket artigt fram till korpen gick
Och sjöng: Tra, la, la, la.
»Er tjänare, herr Korp, hur står det till?» — Jo bra.
»Hur mår ni själv, herr Räv?» — Åh jo, tack ska herrna ha:
Jag och de mina små, Gud vare lov, rätt gott,
Förutom yngsta pojken, som har snuva fått,
Tyvärr!» tra, la, la.
»Gud, vilken frack, herr Korp! Om jag ej mig bedrar,
Så tror jag, ni från Hamburg edra kläder tar.»
»Ja,» svara korpen, stolt att så sig smickrad se,
Och lämnar strax adressen på sin skräddare.
Den narr'n! tra, la, la.
»I fall ni sjunger lika väl som ni är klädd,
Kan ni med Jenny Lind er ställa djärvt i bredd!
Sjung för mig någonting, en aria eller par:
I ären alla sångare, son ifrån far;
Ej sannt?» tra, la, la.
Herr Korp, som intet neka kan sin nye vän,
Strax stämmer upp en aria ur »Barberaren».
Men, »hast du mir gesehn», så snart han öppnar mun,
Föll osten därutur på marken ned på stund,
Vår sång: tra, la, la.
Då skyndar räven fram och griper osten fatt,
Och skrattar se'n åt korpen alldeles besatt.
»Nu riktigt med besked jag lurat dig, minsann,
Du varken är modern, ej heller sjunga kan,
Ej ens»: tra, la, la.
När korpen detta hör, så blir han desperat
Och svär förtvivlat över vårt duellplakat,
Förlusten honom dock till hjärtat mindre går,
Än att han ej för sångare passera får.
Bra hårdt! Tra, la, la.
Vill du moraln av fabeln veta, så se här: —
För korpar synnerligast minnesvärd den är:
»Kom väl ihåg, min vän», så sa' en gammal prost,
»Att aldrig nånsin sjunga, då du äter ost,
Ej ens»: tra, la, la.»
