1.
Det var natt och Sions skara
Uti otrons bojor satt.
Öfver jorden rådde bara
Mörker och en andlig natt.
Men i härlighetens rike
Härskade blott lif och frid
Och ett rådslut utan like
Var bestämdt från evig tid.
Hosianna, pris och ära
Ske vår konung och vår Gud!
2.
Jordens folkslag hade alla
Vändt sig bort ifrån sin Gud!
Deras hjertan voro kalla;
Ingen aktade hans bud.
Men i Gud en kärlek brinner,
Som ej synden släcka kan;
I sin kärlek han ock finner,
Hur han syndarn frälsa kan.
3.
Ingen frågar efter Herran,
Egna vägar mänskan går,
Hvilka leda bort i fjärran,
Der hon nöd och jämmer får.
Men den Gud, som sig förbarmar,
Lofvar hjälp i hennes nöd,
Räcker sina fadersarmar,
Frälsar från en evig död.
4.
Stort var mörkret, ingen kände
Honom som från himlen kom
För att frälsa de elände
Ifrån synd och död och dom.
Men han kom, ej vände åter.
Att af kärlek offra sig.
Öfver mänskors nöd han gråter,
Trampar villigt korsets stig.
5.
Fröjda dig, du Sions skara,
Si, din konung kommen är!
Evigt skall hans rike vara,
På sin skuldra han det bär,
Och han heter: "Råd" och "Hjälte",
"Underlig" och "Gud" och "Far",
Sanning strålar i hans bälte,
Hjälp han åt de arma har.
6.
Ingen möda Jesus sparar,
Faderns vilja måste ske;
Inför verlden han förklarar,
Att Gud älskar syndare.
Ömt han ser till de elända,
Kröner dem med evig nåd.
Sions klagan skall han vända,
Ty han heter "Hjälp" och "Råd"!