Din är jag än fast berg och dal oss skilja,
och stormen brusar under himmelen.
När sanden kväver öknens späda lilja,
din är jag än, din är jag än.
När allt är tyst i furstens marmorsalor,
och månen, stillheten och fridens vän,
sin lampa tänt utöver berg och dalar,
din är jag än, din är jag än.
När jag är arm och allt mig övergiver,
och ingen mer är den betrycktas vän,
då tänker jag när som jag detta skriver,
din är jag än, din är jag än.
Sist vid min bädd, när livets pulsar stanna,
och anden kämpar för befrielsen,
då skall du läsa på min bleka panna,
din är jag än, din är jag än.
Adjö, farväl, vi träffas en gång åter
uti det land där inga skiljas mer,
där inga barn och ingen maka gråter,
min älskade farväl, farväl!
