1.
Din klara sol, o Fader vår,
Vidt öfver ond och god uppgår,
Gör luften mild och dagen ljus
Och klär i fägring jordens grus.
2.
Nu vakna upp på höjd, i dal,
Löf, gräs och örter utan tal;
Hvar fläck blir grön, hvar tufva rik
Af växter, en ej annan lik.
3.
Liksom till högtid kläds hvar äng,
Hvar linda är en blomstersäng,
Och herrlig vaggas åkerns skörd,
Af himlens varma vindar rörd.
4.
Ja, ute se vi sommartid,
Med jorden grön och himlen blid;
Hur är det i vår egen själ,
Är sommartid i den jemväl?
5.
Har otrons kalla vinter flytt,
Har hjertat lifvats upp på nytt
Utaf den klara nådesol,
Som skiner från Guds kungastol?
6.
Ack, fattigt blommar dock vår jord,
Hur herrlig än dess prakt är spord,
Mot menskans själ i tro och hopp,
När lifvets sol för den gått opp.
7.
Den solen blid, den solen klar,
Som varit förr, än verlden var,
Hur är det, har vår själ fått se
En strimma af dess ljus sig te?
8.
O Gud, som låter sommar nu
Utom oss stråla lugn och ljuf,
Låt ock inom oss i vårt bröst
Ej råda mörker, storm och höst!
9.
Då först är rätt din sommar här,
När ute sol och blomstring är
Och i vårt hjerta lyser klart
Den sol, som icke skapad vardt.
