Högt solen stod på bergets topp
Med rosenfärgad kind
Och blomman slog sitt öga opp
För kärlig morgonwind.
Jag hornets skall i lummig skog
Ur fjerran hörde än:
På munter jagt Alexis drog,
Jag bad: ”kom snart igen!”
I dalens lugn jag satt mig ned
Och band en krans så skön,
Och lärkan sjöng, och jag sjöng med
Min enkla morgonbön,
Och bäcken slog dertill så gladt
Sin silfwersträng och log
Åt eko, som på berget satt
Och ljudet återtog.
Men kransen, färdig längese'n,
Af mång förgät-mig-ej,
Mot quällen börjar wissna re’n:
Alexis kommer ej.
”Han kom ju dock med eldig blick
Så glad hwar quäll till bys?
Har han nu glömt den kyss han fick,
Den ed han gaf mig nyss?”
Uppriktigt sagt, jag drömde så,
Ty allt war blott en dröm:
Alexis stod och lyss uppå
Så tyst, så tyst, så öm.
Jag spritter opp: i sömn ännu
Alexis hämd jag svär.
”Hwad fattas dig, hwi bannas du?”
Skrek han. ”Jag är ju här!”
― ― dt.
