Höjen mot himlen mig, vindar!
Tungt jag drömmer, men ej mäktar
lyfta bundna ögonlocken.
Salomo från värld, som jäktar,
sträcks i mulln i svepningsrocken.
Mull jag skapats av, och mullen
vill till masken och till jorden
Levande i griftekullen
tycks mig jag är gravlagd vorden.
Höjen mot himlen mig, vindar!
Lyften ur dunklet mitt huvud!
Handen domnade, som öste
i de bottenlösa sållen.
Banden sig från livet löste.
Marken vek från mantelfållen.
Alla anleten, mitt hjärta
älskat, doldes djupt i dimman.
Allt det brokiga och bjärta
slocknade i skiljotimman.
Lyften ur dunklet mitt huvud!
Bär till ditt land mig, östan!
Solens, morgonens, min egen
bygd, ur vilkens gula töcken
släktet stigit med sin sägen,
ljuv av Eden, het av öken.
Där i dunkla blickar brinna
skaparkvalet, skaparglöden,
och med nattens visdom rinna
djupa brunnars mörka flöden.
Bär till ditt land mig, östan!
Bär till ditt land mig, västan!
Längtans med det gröna suset
och sin synrand ständigt skiftad,
men med hamn i slutna huset,
hemmets frid vid härden stiftad.
Högt om segerfanor tala
stämmors ord och viljors vimmel,
och av framtid stråla svala
blåa ögon, hav och himmel.
Bär till ditt land mig, västan!
Visen mig än en gång världen!
Än en gång vill hjärtat höra
sångers sång och sagors saga
och farväl med syn och öra
tacksamt av all världen taga:
blomman, frukten, kvinnokroppen
och de stora, stilla träden,
speglingen i vattendroppen,
axets tyngd i mogna säden.
Visen mig än en gång världen!
Låten mig än en gång leva!
ändlöst genom ljusets följa
havets gator, markens vägar,
vara sältans skum på bölja,
frö, som gror i tysta tegar,
blomma liksom sommarängen
stå i glöd för livets gnista,
som den alltför spända strängen
sist i avskedskyssen brista.
Låten mig än en gång leva!
Bädden sen Salomo åter
ner i djupa griftekullen.
Över drifter, drömmar, minnen
strön den tunga svarta mullen.
Sova skola trötta sinnen.
Jord på händerna, som vridit
sig i lust och kval, men frid ej funnit.
Jord på ögonen, som svidit.
Jord på hjärtat, som förbrunnit.
Höljen i jorden mig, vindar.
