Drottningholm! din prakt förtjusar:
allt en glättig känsla har.
Skyn är mörkblå, hög och klar:
böljan glittrar, västan susar:
blomman rodnar, frisk och sval:
trädet skuggrikt sig utsträcker
och bland glesa löv betäcker
göken, som i toppen gal.
Morgonsolen präktigt glimmar:
skogen dagas långt ifrån:
och på vattnet Amphion
med sin gyllne lyra simmar,
under trumslag, blixt och skott.
Folkets röster sig förena:
för Sophia Magdalena
andas hjärtat ömt och gott.
I sitt skjul, med trumf i näven,
sitter vaktsoldaten stolt,
och uti sin gula kolt
står sluproddarn framvid stäven,
prisar dagen, som han kan:
gummorna i måltidstälten,
med kastruller, kärl och bälten,
dansa partals mot varann.
Arbetskarlen vid sitt timmer,
med ett dammigt övertåg,
står och suckar vid sin såg,
tills av skotten han förnimmer,
att det är hans drottnings fest:
sista skillingen i pungen,
för hans drottning och för kungen,
klingar i hans slitna väst.
Lovöns gubbar, intill barnen,
kvickna vid trumpetens klang:
ända neder från Deland
intill mjölnarn uppåt kvarnen,
hurrar folket friskt och käckt.
För vår drottning Magdalena
bliva våra suckar rena
till vår sista andedräkt.
