Du hedersman, av rena seder,
som vid vår klagan skiljs från oss,
som nu, vid nattens bleka bloss,
i jordens sköte sänkes neder!
Hur ädelt var ditt liv och gott!
Den lärde, gråtögd vid din kista,
knappt vågar att din runa rista:
så sällsynt var ditt snilles lott.
Så välv då fritt ditt trötta öga
från jordens klot och mörka pol,
att, vid en oförgänglig sol,
med evig lust bese det höga,
som dig så saligt undangömt.
Emellertid ditt namn helt stilla
skall sväva kring vårt låga lilla,
välsignat, ärat och berömt.
