Du liv ...
Du liv, vad du ändå är ensamt armt,
mot den dröm vi drömde om dig!
Och dock ha vi älskande ärligt och varmt
sått rosor vid villande stig.
Sått rosor, sått med vår bäste vän,
att vattnas av dalarnas dagg —
men gingo en höstdag den vägen igen
och blödde av nässlor och tagg.
Du liv, vad du ändå är ensamt långt,
när du växer i skuggat ljus!
När knopparna torka och hava det trångt
bland kullar av sollöst grus.
Du sjunger oss sånger att sorg är kort,
låtsar trösta när sol går ner —
men hav dina visors buller bort,
jag orkar ej höra dem mer!
Här somnar en man från sitt eget ve,
här slutar ett djur sin strid —
du liv, det var allt du hade att ge
och detta är dödens frid.
