Du store prins! ditt öde jag betänker:
Du levde gott på Als, ditt vackea land,
Uti ett slott där guld och silver blänker,
Och allting gick dig gott och väl i hand.
Ja, du var rik och hade goda dagar
Men ack, din stolta själ det inte tål;
Att lyda under danska kungens lagar
Därtill var du för hög och ärosnål.
Du tänkte bilda dig ett eget rike
Av Schleswig, Holstein, Als och Sönderborg:
Du ville efter kunganamnet fika,
Och Preussens löfte därom dra försorg.
Din plan du trodde nu med seger kröna,
Du ville kallas ärorik — men ack!
Din arga list fick kungen snart utröna,
Och Preussen då sitt svärd i skidan stack.
Ack, tänk nu på, hur du med folk har handlat,
Som satt i frid och visste ej av nöd!
Hur du dess glädje har till sorg förvandlat,
Hur mången själ nu mistat har sitt stöd!
Ja, tänknu på, vad du med list bedrivit
Hur många man sitt liv fått släppa till!
Har många tårar som utgjutna blivit!
Vad lön tror du väl folk dig giva vill?
Jag tror det skall den danske kung förtryta,
När han nu ser de faderslösa små;
I sorg de få sitt bröd i styckenbryta
Ty glädjen svann, när kriget börjat gå
Det upporor du har gjort i dessa länder
Har skiljt så mången från sitt föremål;
Det hunnit har också till Sveriges stränder,
Och ristat runor i det blåa stål.
Vad har du nu för dina onda ränker
Då du ej bistånd utav Preussen fann?
Nu ingen dig en vänlig tanke sänker,
Ty himlens eld mot dig nu är i brand.
Du hatas nu av dem du tänkte äga
Till hjälp uti ditt onda företag
Ty tysken, liksom dansken hörman säga:
Du fängslas bör och aldrig se Guds dag.
