←  II.
Spinoza
av O. H. Dumrath
IV.  →


[ 10 ]

III.


Vittne till Uriel da Costas sorgliga slut var en sexårig judisk gosse, som själf en dag skulle utsättas för faran af ett liknande öde, men mot hvars manliga och fasta karaktär förföljelse och bannlysning skulle visa sig vanmäktiga. Baruch Spinoza föddes den 24 november 1632 i Amsterdam, där hans fader var en hederlig och välmående köpman. Gossens utomordentliga begåfning undgick icke hans fader, som lät omsorgsfullt undervisa honom och bestämde honom för en judisk lärds kall.

Sin hebreiska bildning erhöll Baruch Spinoza i Amsterdams judiska skola, där han studerade Gamla testamentets heliga böcker, Talmud, dess kommentatorer [ 11 ]och medeltidens judiska filosofer äfvensom Kabbala. Redan vid femton års ålder hade han gjort sig så grundligt hemmastadd i alla dessa stycken, att han kunde framställa svårigheter och problem, hvilka rabbinerna icke förmådde lösa till hans belåtenhet. Härmed uppstod emellertid också tvifvel på den traditionella lärans riktighet. Men som Spinoza behöll dessa tvifvel för sig själf, anade ingen huru långt de sträckte sig, och allmänt såg man i den blygsamma, begåfvade ynglingen ett blifvande synagogans ljus.

Spinozas studier i de judiska skrifterna gjorde honom emellertid till skeptiker och icke till rabbin. Den kunskap om gud, som han eftersträfvade, tillfredsställdes icke vare sig af Gamla testamentet, Talmud eller Kabbala. Han öfvergaf fördenskull teologien för studiet af naturvetenskaperna och öfverlade länge med sig själf hvem han skulle välja till lärare i dessa. Då kom han omsider öfver Descartes’ arbeten, hvilka han läste med största ifver, och sedermera förklarade han ofta, att de filosofiska kunskaper han ägde hade han förvärfvat genom studiet af dennes verk. I synnerhet kände han sig i hög grad tilltalad af Descartes’ grundsats, att “ingenting finge anses för sant, som icke bevisats af de säkraste grunder“.

Studiet af Descartes’ arbeten förutsätter emellertid kunskap i latinska språket, hvilket Spinoza måste ha förstått för att så lätt och hastigt kunna tillägna sig deras innehåll. Han erhöll också undervisning i latin i den skola, som i Amsterdam hölls af läkaren Frans van den Ende, en bekant humanist och mycket eftersökt språklärare, hvilken emellertid genom sin syssel[ 12 ]sättning med de gamla hedniska författarne och med de nyare naturvetenskaperna blifvit främmande för all kyrklig tro och såsom utpräglad fritänkare också sades inverka på sina lärjungar i denna riktning; han beskylldes till och med för att hos dem utså ateismens frön. Sannolikt är, att Spinoza genom van den Ende lärde känna de renässansfilosofer, som försvarade den naturalistiska världsåskådningen mot den kyrkliga, och i främsta rummet bland dem Giordano Bruno, hvars skrifter Spinoza synes ha läst.

Van den Ende fick ett olyckligt slut. Sedan han i Amsterdam till följd af ryktet för ateism förlorat anseende och ställning, flyttade han 1671 till Paris. Där inblandades han i en politisk intrig, som gick ut på att under Ludvig XIV:s krig med Nederländerna åt dessa öfverlämna Normandiet, och fann 1672 sin död i galgen.

Hos van den Ende hade Spinoza emellertid lärt känna jämväl annat än gamla romerska författare och renässansfilosofer. Han gjorde nämligen äfven bekantskap med sin lärares dotter Claria Maria, som måste ha varit mycket hemmastadd i latinet, eftersom hon uppgifves ha biträdt sin fader med undervisningen. Spinoza tyckes ha fattat kärlek till denna flicka, men nödgats rymma fältet för en mera gynnad rival. Om kärleks lycka ett ögonblick hägrat för honom, måste han sålunda försaka densamma, ett öde, hvilket af en sådan natur som hans bars utan knot. “Själfva grundstämningen i hela hans väsen var ju resignation, och i hans hjärta förde lidelserna icke sitt stormande och förlamande herravälde.“