Fridas bok/Duvdrottningen

(Omdirigerad från Duvdrottningen)
←  Bleka Dödens minut
Duvdrottningen
av Birger Sjöberg
F. S. F. Brödratoner på Societetens sommarfest  →
Ur sångsamlingen Fridas bok från 1922. På Wikipedia finns en artikel om Fridas bok.


19. Duvdrottningen.

(Besök på cirkus Svecia, där »hela det kolossala och omtyckta jätteprogrammet» gives. Glansnumret är miss Daisy [även kallad Dassy] såsom duvdrottning på lina. Stadens unge vivör och elegante bråkmakare Hasse Brickman [benämnd Musketören] uppträder störande.)

Den i Duvdrottningen förekommande valsen är lånegods, en något omarrangerad vals, som visans förfärdigare i sin barndom hörde på cirkus, och vilken melodi han därefter nästan alltid erinrat sig i samband med cirkusföreställningar.

Rödklädda stalldrängar ivriga streta,
de svettas, arbeta,
ty tiden är sen.
Släpa en ståltråd och hammare leta,
så blanka och heta
i lampornas sken.
Blek direktören, med gnistrande ringar,
ridspöt i handen helt orolig svingar.
Säger så värdig:
— Allt er no fertig . . .»
Rödklädda drängar försvinna med fart.
— Allt er no klart,
Allt er no klart.»
 
Skynket sig klyver. I pärlor och vitt
dansar miss Dassy till rundelens mitt,
spritter med benen och niger med smak
och kritar sin sko där bak.
 
Mild hennes hälsning till bänkraden går,
kyssar hon kastar med flygande hår.
Bastuban högt invid tälttaket grå,
den taktar så ömmande då.

 
Se, hur miss Dassy, den milda, sig svingar,
så ståltråden klingar
och sänks vid ett hopp.
Prövar med foten — en stalldräng hon tvingar
med blicken: Han bringar
mer krita dit opp.
Frida, nu dämpar sig bastuban mera!
Milda miss Dassy skall livet riskera.
Sakta hon skrider,
framåt hon glider
liksom en ängel på stråle av sol.
Fladdrande kjol!
Fladdrande kjol!

Plötsligt de öppna en gyllene bur.
Duvorna flyga så matta därur,
flaxa med vingarne, susa och slå.
Snart fåglarne fäste få.
 
Dassy, den sköna, har lagt sig till ro,
vilar så vit på sin glittrande bro.
Duva i handen och duva i bår
En duva på bröstkullen går.


Stalldrängen nedanför, ängsligt han vakar;
när ställningen skakar,
då skruvar han till.
Plötsligt vid taket en trumvirvel brakar,
så Frida sig makar
mig närmre intill.
Storögd miss Dassy ses ligga däroppe
tills direktören hörs ropa: »Na! Hoppe!»
Duvorna flaxa,
Dassy ses saxa
benen så snabbt. Hon i sågspånet står.
Flygande hår!
Flygande hår!

Dansande, trippande, hoppande tar
Dassy buketten, som vinande far.
Larm uti cirkus! En åska, som går!
Och tältduken ängsligt slår.
 
Fin, societeten åt ljuvhetens bild
klappar, och Rådmannen småler så mild,
men direktörens förvildade son
han skriker: »Nu spricker trikån!»

 
Frida, ej vredgas, ej händerna knyta,
ej glädjen förbyta
mot sorgernas hamn!
Bildningen ofta är endast en yta,
det må ej förtryta.
Jag nämner ej namn . . .
Synen, den milda, förblir i vårt minne,
sköna miss Dassy skall stanna därinne.
Blid får den ljuva
smeka sin duva.
Titta! En pajas, sågspånet sprang:
»Si maj en gang!
Si maj en gang!»

Bastuban taktar den valsen, så oöm,
Frida ser Duvornas drottning i dröm.
Pajasens språng ibland sågspån, som yr,
ej hennes öga bryr.

Rödklädda drängarne inrusa snart,
framrulla blommiga mattor med fart.
Blixtrande vändes, vid muller och dön,
bastuban, väldig och skön.