Ja, ädle Yngling! hör den gudaröst
Från gråa Bardens silfverharpa strömmar!
Vid nöjets sköte fjättra ej Ditt bröst
Och misstro hoppets rosenröda drömmar.
Stig upp att verka, lifvets dag är kort –
Dess gyllne morgon, skall han drömmas bort?
Dig fogar Äran, leende, min vän!
En evig krans af klara helgonstrålar.
Gack, ädle Yngling, att förvärfva den
Med bragder like dem, oss Fabeln målar.
Ja följ med själens himlaburna drift
Till Minnets ära Bardens föreskrift.
Där bort på fjällen, i ett åldrigt slott,
En Skönhet längtar att Dig handen gifva:
Dess kinder härmar morgonrodnan blott
Och hvit är barmen som en nyfödd drifva.
Elysisk vällust blomstrar i dess famn
Och lifvets fullhet – Dygd är Tärnans namn.
I bygd och städer, leende och fri,
Hon förr beundrad gick bland Folkets skaror.
Dess klara öga Skaldens svärmeri
Elektriskt tände, och mot död och faror
Den unga Hjelten för dess bifallsblick,
Glad som till festlig offermåltid gick.
Nu egennyttan, denna grymma Fé
Med gyllne bommar slutit jungfruburen,
Begärens hopar, mäktigt väpnade
Med blanka trollsvärd stå på vakt kring muren,
Och fega Svaghet! Du, till seklets blygd,
Förbytt i jätte, ger åt porten skygd.
Ett nyckfullt öde har med tornets qual
Besått den bana som åt borgen leder,
Å ömse sidor en elysisk dal
Sin rika fägring lockande förbreder
Och villans döttrar sväfva där i dans,
Af rosor krönte, i sylfidisk glans.
Upp, tappre Yngling! rusta Dig till strid!
Den fega svärmen flyr för modets klinga
Och Religionens väldiga Egid
Skall trygg och oskadd Dig till målet bringa.
Så gack att sofva efter stridens harm
En helig brudnatt vid den huldas barm.
Låt hennes kyssar festligt viga Dig
Till nya segrar, nya bragders ära.
Mot lastens hydra i ett evigt krig
Du evigt nya lagrar då skall skära
Och snart Ditt namn, vid minnets rökelse,
Förgudadt skalla genom seklerne.
