Säg Lina, minns du kvällen
i juni, Gustavs dag?
baletten, karusellen -
kantaten, - den skrev jag.
Med framtid bland poeter,
till hovets fête champêtre
jag också bjudning fick
och nådig nick.
Beundrad utav släkten
och kysst utav min mor,
i nya svenska dräkten
till Drottningholm jag for.
I drömmens granna rike
jag såg mig Kellgrens lik,
såg mig som hovsekter -
och kanske mer.
Raketer skulle ljunga
kring kungens krönta G
och Stenborg skulle sjunga
och dansa Marcadet.
Och mina ord - vad ära! -
dem skulle kören bära
kring park och Mälarvik
med Glucks musik.
Att festens början bida
jag stod vid China slott.
Då var du vid min sida,
då fick jag Amors skott.
I blinken knep mitt hjärta
en brunögd liten snärta,
en pudrad, täck korist
med svarvad vrist.
Hur blev jag fast behändigt
på denna enda kväll!
Jag suckade beständigt:
vad ni är söt, mamsell!
De redan börjat spela,
förr'n jag begrep det hela,
begrep med lust och kval:
du var mitt val!
Från sjunde himlen rycktes
jag av en kylig fläkt;
ack, mina vers ej tycktes
de högas bifall väckt.
En statsfru fann dem platta
och Armfelt såg man skratta
och tankspridd Gustav satt ...
Mitt hopp, godnatt!
Förbi var hela ståten
och lyckans drömda skänk.
Jag knappast kvävde gråten
på parkens dunkla bänk.
I månsken tyst låg China ...
Då smög din arm, min Lina,
ditt huvud till mitt bröst,
du gav mig tröst.
Nu fyrti somrar svunnit
se'n denna ljuva stund;
vårt ungdomsrus förbrunnit,
men sällt är vårt förbund.
Ej lyckans löfte ljugit,
fast poesin förflugit -
du sjunger icke mer,
jag är kamrer!
Dock kan ännu jag dricka
en skål på Gustavs dag:
då är du än min flicka
med alltid fint behag.
Du alltid är den Lina
som vart min brud vid China,
då jag var skald och ung
och Gustav kung.
Till Drottningholm det sköna,
till Lovön draga vi
och tömma i det gröna
ett glas œil de perdrix -
ett glas för fast behållning
av drömmarnes förtrollning,
för sällhet som består
se'n fyrti år!
