Lagom grämas! Ej för lagrar löpa,
vänskap sade. Fatta snarast mod!
Självtrons dyra droppar må man köpa
i sitt eget väsens tysta bod.
Sjunga ... Kvittrar du för positioner,
i en äreskramp, i tävlans svett?
Då blir svett och kramp i dina toner.
Dött alarm - och intet mer har skett!
Snickrar du den hästen Konstruktissa,
blank i manen, finpolerad, klar.
Rullas kan den nog med tåt och trissa -
intet språng den döda springarn tar.
Starka andetag skall till, att blåsa
ande i den fålens nos av trä.
Pustar djupt ur bröstet må du flåsa,
snickare! Blås, snickare, på knä!
Sjunga ... är det blott beskriva sveda
eller glädje - icke mer än så?
Fläkta varmvind i en stelhets leda,
blixtra bilder i en hjärna grå!
Sjunga, är på frälsningskärra skaka
ner till djup, där varje ljus är släckt.
När - halleluja! - du far tillbaka,
döda lyktor har du återväckt.
Stolt program, för en, som blott kan mumla,
menar du? Må vara, sångardräng!
Bed du alla goda andar tumla
på din friupplåtna önskans äng!
Om i trakten skrivardödar regna,
låt i löjlig lycka toner gå.
Dårhusmässig kärlek må du ägna
åt din längtans knappa verk ändå.
Eldad tillit är av växtguds nåde,
den är själva solens sanna vän.
Kväd poetens "Signe du och råde":
Signe Skönhet mig - och råde den!
