Ekar och hagtorn
|
| Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader |
Ekar och hagtorn.
Skönast är du nog, när ur lätta skyar
Maj går fram sin färd och naturn förnyar,
Vackra väg, där ekar och hagtorn blott
Hägna vandrarns steg upp till Borgholms slott.
Hagtornsdoft då starkt genom rymden simmar,
Vårligt ljus på knoppande ekar glimmar,
Hjärtats morgonkänslor gå mildt i knopp,
Ungdomsdrömmar vakna med nyfödt hopp.
Hvita hagtornsblommor ur första grönskan
Spira skärt som gryende kärleks önskan,
Allt är ljust och rent i den unga vår,
Eros blyg och gömd bakom träden står.
Ej jag såg dig då, ej jag sett dig heller
Vid den tid, då midsommarnatten fäller
Halfdagsfloret ut i hvar eklöfsgång
Och ur snåren hörs näktergalars sång.
Mig beskärdes ej — ty min vår är liden
Och från hjärtat flydde midsommartiden —
Att din fägrings första förtrollning se
I så ljufva dagar af hopp och ve.
Dock, o väg som ekar och hagtorn smycka,
Har i dina gångar min drömda lycka
Stundom skymtat lätt bakom mången stam,
När Augustimånen ur moln gick fram.
Ur de nät af silfver, som månen spände,
Glimtat ljus en bild, som mitt hjärta kände,
Huld min ungdoms fé gjorde gästbesök,
Hennes slöja syntes vid vägens krök.
Då för fantasien begynte ofta
Döda hagtornsblommor ännu att dofta,
Gångna vårar väcktes i lifvets höst,
Näktergaln, som flyktat, hof upp sin röst,
För så ljufva vådor man bör sig akta,
Eklöfsgången själf tyckes hviska sakta:
»Fast och stark du vare, ej endast vek,
Ej blott hagtorn bär jag, men ädel ek.
»Ej min väg i drömmarnes land bär neder,
Upp till minnets mäktiga borg den leder,
Upp till nejd, där heden sig vidgar stor,
Och där lifvets väldiga Allvar bor.»