←  Räfvens collegium privatissimum i sedoläran
Eldbränder och gnistor
av Henrik Bernhard Palmær
Red. Arvid Ahnfelt

Ekoisten
En muntration i himmelen  →


[ 113 ]

Ekoisten[1].


O menniska! var ingen omenniska, då du bedömer din medmenniska; ty då händer rätt ofta, att du gör henne orätt. Ofta är det lyte, hvilket du anser för ett moraliskt, endast ett fysiskt, hvartill lytesinnehafvaren sjelf är alldeles oskyldig. Såsom bevis och exempel derpå skall jag berätta ett stycke ur vicepresidenten K—s historia. Hela verlden ansåg honom för en egoist och likväl var han blott en ekoist.

Vicepresidenten K., som nyss erhållit sin fullmakt, reste på landet, för att förströ sig under sommarferierna. Såsom hofrättsråd hade han varit en stark oppositionsman: alltid voro han och presidenten af motsatt tanke. Såsom vicepresident, och sedan han återkommit från landet till hufvudstaden, visade han sig i ombytt skepnad. Han var nu alltid af samma tanke, som presidenten; han eftersade hvad presidenten sade; han var ett eko af presidenten.

Hela verlden häpnade först och fördömde sedan. Han har sålt sin öfvertygelse för en fullmakt, sade somliga. Han vill stiga ännu högre, sade andra. Hela verlden ansåg honom för en egoist, och likväl var han blott en ekoist.

Saken förhöll sig nämligen på följande sätt:

I grannskapet af det landtställe, der vicepresidenten nyss efter sin utnämning uppehöll sig, var ett Eko. I brist på tillräckligt umgänge företog sig vicepresidenten att konversera med detta Eko, och fortsatte konversationen stundom hela timmar i sender. Det stackars Eko måste repetera alla de dumheter, som vicepresidenten sade; ty — sanningen att säga — var vicepresidenten något dum. Deröfver blef Eko slutligen förargadt och beslöt att hämnas. En vacker dag, sedan vicepresidenten både länge och väl marterat det stackars Eko, fann han sig trött och gäspade både länge och dugtigt. Men som han härvid olyckligtvis uraktlät att hålla handen för munnen, passade Eko på tillfälle och flög in i hans hals. Och der blef det sedan [ 114 ]sittande. Följden var, att vicepresidenten sedan alltid eftersade, hvad presidenten sade.

Jag har denna berättelse från en af vicepresidentens närmaste slägtingar, sjelfva egaren till det landtställe, der vicepresidenten vistades under de omtalta sommarferierna. Sannfärdigheten bekräftas deraf, att eko alldeles upphörde i nejden af landtstället, och just vid samma tid, som vicepresidenten började eftersäga allt, hvad hans förman behagade säga. Visserligen funnos personer, som trodde eko hafva försvunnit derför, att några klippor i nejden blifvit bortsprängda vid en väganläggning; men detta prosaiska sätt att förklara naturens fenomener måste ogillas af alla väldanade själar.

Såsom jag förut har omtalat, blef vicepresidenten ansedd för en egoist, och var likväl, såsom läsaren nu kunnat inse, endast en oskyldig ekoist. Man ansåg honom för moraliskt förderfvad, och likväl var han blott ett offer för en nyckfull, hämndgirig naturkraft. Törhända lefva många hans likar ännu i dag. Må man ej döma dem för hårdt. Var, o menniska! i allmänhet ingen omenniska, då du bedömer din medmenniska. Många, dem du anser för egoister, torde, i likhet med vicepresidenten K., endast vara oskyldiga ekoister.




  1. Ur Östgöta korrespondenten 1839.