En Christen i sin andakt.

Detta flygtiga lifwet hyser så många tillfällen till förströelser för menniskans odödliga själ, så farliga afwägar från det rätta målet, dit wi böre sträfwa, att wi wisserligen behöfwe en warnande röst, som påminner oss om farorne under wår wandring, och återkallar det wacklande sinnet från lustarnas stigar till den ewiga wägen. Denna rösten höres i ditt samwete, eho du är, o menniska! den är ett återljud af den ewiga Andens hulda wäckelser i ditt hjerta; den bedrager dig icke, då du lyssnar till dess föreskrifter, ty de komma ifrån lifwets och hjertats Fader, som ser och granskar allt, som uppehåller, upplifwar och styrer allt, ja från Honom, som innerligt älskar det goda, det heliga, det sanna. Ack, hwarföre fly menniskorne så ofta den kallande Nådens rörelser, fly från ljuset till mörkret, ifrån Gud till sina diktade afgudar, till synder och brott? Blindt swäfwande i alla sinlighetens willfarelser, qwäfwande känslan af Gud, förakta de det gudomliga Ordet, förtrampa allt hwad heligt är, och rusa till sitt förderf. Men, Christne! wi föddes ju ej hit, till att tjena synden, utan rättfärdigheten — wi blefwo ju tidigt, redan i dopet, helgade till Guds och JEsu namns bekännelse, wi blefwo försäkrade om barnaskapet hos Gud; och hans osynliga nåd har troget följt alla wåra fjät i lifwet. Hwarföre skulle wi icke wara uppmärksamme på oss sjelfwe, för att [ 2 ]behålla tron och ett godt samwete? Detta lifwet är bepröfwelsens, och kraftig är Hans uppmuntran, som sade: war trofast intill ändan, så skall jag gifwa dig lifsens krona. Denna lifsens krona hafwa oräknelige JEsu bekännare sig tillwunnit; skulle då wi, som stå under samme Andes ledning, wara mindre sorgfällige om wårt ewiga wäl?

Kom, följ mig då, samwetsgranne Christen, uti andaktens heliga stunder! Lemna några ögonblicks toma fröjder, men skänk din uppmärksamhet åt det Gudomliga! Törhända skall ditt sinne mer och mer lyftas från detta sinnliga, till en himmelsk umgängelse. Kan du wara nog otacksam, att glömma det ojemnförligt stora efterdöme, werldens Frälsare, efter hwars namn wi äre nämnde, oss gifwit uti en sann andakt? Han, som war af ewighet hos Gud, ende Sonen uti Fadrens sköte, räknade det icke för ringa, att under sin wistelse på jorden än deltaga uti lifwets oskyldiga glädje, än blanda sina medlidsamma tårar med sina lidande bröders, än högtidligt begå åminnelser af sitt folks åtnjutna stora wälgerningar, än höja sin lärande eller bestraffande röst till sina samtidas wäckelse, än åter i enslighetens stund öfwerlåta sig till umgängelse med sin Fader. Aldrig hade den toma werldskärleken, eller äran, eller lyckan intagit hans Gudomliga själ, utan fast mer segrade han öfwer alla dess retelser, ty han war frestad i allt, dock utan synd. Han ensam kunde säga: hwilken är, som straffar mig för synd? Men han sade ock: warer mine efterföljare. — Der, i den heliga historien, står hans lefwerne upptecknadt, der lyser hans Gudomliga glans, [ 3 ]i hwilken all ändlig fullkomlighet förswinner; der äfwen det efterföljanswärda, som Han wille i alla trognas hjertan intrycka. Ingen stor handling i menskliga lifwet, intet ädelt uppsåt och beslut finnes, som Han ej werkstält — intet ord på Hans läppar, som ej flöt från det renaste hjerta. — Ingen timlig njutning, der icke ett högre lif andades. — I alla lifwets omständigheter, alla särskilda förbindelser med menniskor, hwad annat röjde sig än ståndaktighet, alfware, ödmjukhet, saktmodighet, andakt och ett himmelskt sinne? O! om min swaga tanke kunde omfatta storheten af din för menskligt wäl så heligt werksamma själ, Du Gudmenniska, Återlösare och Förbundsstiftare! som hela Christenheten tillbeder; jag skulle då äfwen se mig, jemte de sinom tusende dina tillbedjare, innesluten i dina böner — Fader! jag will att der jag är, der skola de ock wara, som Du mig gifwit hafwer; jag skulle se din härlighet i den kraft, hwarmed Du är närwarande i ditt nåderike på jorden; jag skulle i allt endast se och höra Dig, som wakar öfwer mina steg; jag skulle obesmittad af allt i werlden följa dina fotspår; men Du war fullkomlig, och jag så full af brister och fel; — Du war ståndaktigt orörlig för alla flärdens ingifwelser, och jag, som swigtar i min oförmögenhet, behöfwer så ofta stärkas mot frestelsernas anfall; — Du segrade genom din egen kraft; jag skall blott genom dig segra. I döden fullbordade Du allt; och der wid ditt korss är hela min själs andakt, ja, all min salighet fästad; — i ewigheten har Du inträdt, som en domare öfwer lefwande och döda; ware då alla Christna hjertan dig tillegnade! Helig ware andakten!

[ 4 ]Men huru wisar sig en Christen i sin andakt? Denna fråga är af wigt och wärde; den förutsätter ock icke någon spetsfundighet hos det menskliga förståndet, eller företrädesrätt genom födslen, ty hwarje enfaldig Christen har lika rättighet, att nalkas Gud och Nådens thron, som den upplyste. En Christen är andäktig, då han så wäl uppmärksamt betraktar de Gudomliga sanningarne efter den höga föreskrift oss i Guds ord gifwes, såsom ock med tillämpning på sitt hjerta beder och längtar efter Gud, samt med honom har en stilla umgängelse; med ett ord: att tänka uppå och umgås med Gud och JEsus uti bönen, det är en sann Christelig andakt. Det är icke nog, att förståndet lifligt fattar och sysselsätter sig med de himmelska sanningarna, med tanken på Gud, hans stora fullkomligheter, hans undranswärda godhet i skapelsen, och outransakliga wägar i sin regering med menniskorne; icke nog, att man förnuftigt öfwerwäger de heliga lagar, dem Gud i wår natur inskrifwit och i det uppenbarade ordet förkunnat till en obrottslig efterlefnad, om hwilka det med rätta heter, att de wederqwicka själen och göra de enfaldiga wisa samt upplysa ögonen, (Ps. 19: 8, 9.) Det är icke nog för andakten, att öfwerskåda sin egen ringhet, sin owärdighet till allt det goda man undfått, samt under allt detta äfwen sin stora bestämmelse af den Allsmägtige; wi böra också upplyfta wåra hjertan till Gud, ty wi lefwe, wi röras och hafwe wår warelse af Honom. Han är ju allestädes närwarande, så att han låter sig finnas; allrådande, så att han allt förmår; allwis, att han [ 5 ]styrer allt till det bästa; allgod och barmhertig, så att han för ingen sitt hjerta tillsluter. Hafwe wi icke dageliga och stundeliga påminnelser om Guds godhet och nåd? skulle wi icke upplyfta wårt hjerta till Honom, i tacksamhet, i låf och pris? Wåra mångfalldiga behof i timligt och andeligt afseende uppmana oss, att i bönen åkalla HERrans hjelp.

Se der, min Christen, de wärdiga föremålen för dina andäktiga tankar och begär, för din tillbedjan, din glädje och högsta sinnesro. Och så oändelig Gud är i sitt majestät, i sin försyn och nådefulla regering, så mångfaldigt tillfälle har han gifwit oss, att öfwa ett heligt umgänge med sig. Dessa tillfällen äro dels offentliga, dels enskilda.

Hwad är den offentliga andakten eller Gudstjensten annat, än ett samband af alla wigtiga sysselsättningar för en Christens hela själ? ”Min Gud!” säger han, ”då jag inträder i din helgedom, för att tillbedja dig i anda och sanning, huru förödmjukas icke mitt hjerta, ty jag är blind och swag, jag är oförtjent till din faderliga omwårdnad, men du låter mig nalkas dig, såsom ett barn sin fader. — Så skänk då mig i denna stunden ett prof af din faderliga kärlek, i det att du öfwerser med mina många fel och brister; låt mig i dag från ditt gudomliga Ord höra tröst och hugswalelse, låt mitt brinnande begär efter sanning och rättfärdighet i JEsu wälsignade Lära tillfredsstäldt och mättadt blifwa. Här förnyar jag de löften om tro och en willig lydnad, jag så ofta gifwit dig, min Skapare, Förlossare och Saliggörare! Låt mig med så [ 6 ]många andra mina medchristna till din ära blanda mitt låf, mina suckar och böner!”

I sanning, det gifwes icke något högtidligare och starkare medel till Christendomens och Gudaktighetens befrämjande, än den i Christna Församlingen så heligt aktade Gudstjensten. Här skall en Christen finna näring för sin odödliga själ genom de ädlaste sinnens intryck. Ditt öga skådar JEsum än der i sin Nattward, utdelande lif och förlåtelse, än der i Gethsemane, kämpande med werldens synder, än der med sin martyrkrona, och på korsset i sin försonande död, — än der i sin uppståndelse och himmelsfärd. — Du skådar bilden af hans heliga Propheter och Apostlar, som för werlden framburit Evangelii hugneliga budskap. Kan du under allt detta wara känslolös? — nej, tacksamhet, wördnad, kärlek, sorg, och blygsel öfwerströmma din själ. Bewara dessa känslor, och blygs icke för den tår ditt öga fäller, ty HERren har till dig sitt wälbehag. — För ditt öra, hwilken förtjusning, då du hörer samklangen af allas röster till den Ewiges, den Treeniges låf. — Du hörer HERrans frid och salighetens ord förkunnas; och dess wälsignade kraft, så wäl till din öfwertygelse som din förbättring tränger djupt till ditt förstånd och hjerta. Men då du andäktigt eftersinnar den himmelska Läran, glömm icke Apostelens warning: Warer icke blott ordets hörare, utan äfwen dess görare; glömm icke, att trones kunskap bör leda till dess utöfning; ty JEsus sade: Icke warder hwar och en kommande i himmelriket, som säger till mig HERre, HERre, utan den som gör min Faders wilje, som [ 7 ]är i himmelen. Hwilket widsträckt fält för en Christens andäktiga föresatser öppnar sig icke här, genom de uppmuntringar ordets Lärare oss så ymnigt skänka! Säg icke i ditt hjerta, du högsinte: detta allt är mig wäl kunnigt; nej, må du förnya och stadga din öfwertygelse, dina kunskaper äro wisserligen ännu styckwerk, och om dig felas den förborgade, den lefwande, i hjertats känsla grundade wisheten, så saknar du ännu kronan af all kunskap. Wälj icke såsom föremål för din andakt det, som endast smickrar ditt grannlaga öra, då du twärtom tillsluter det för korssets lära, som är Christendomens ögnasten, och hwarom Paulus så heligt försäkrar, att talet om korsset är för dem, som frälste warda, en Guds kraft. (1 Cor. 1: 18.) Ja, det är denna lära, som förmår i de förkrossade hjertan ingjuta hugswalelse, då intet annat än förtwiflan öfrigt är, — och kan wäl hela den menskliga klokheten upptäcka något saligare, än benådningen hos Gud genom JEsum? Dessa dyrbara sanningar skola i alla tider genljuda i helgedomen; alltid skola de försäkra hjertat om lugn hos Honom, som sade: Kommer till mig alle I som arbeten och ären betungade. — Hwilken salig njutning, att inför den himmelske Fadrens thron i JEsu namn, med förenade suckar och böner, få framställa alla sitt hjertats behof, all sin nöd och jämmer, hela djupet af samwetets både glada och sorgsna känslor! Jemfören, I dödlige! dessa högtidliga tacksägelse- och böne-andakter med allt det prunkande beröm och toma smicker, man utströr i palatser och snillets salar, wid folksfester och rådsförsamlingar! Hwar lades [ 8 ]grunden till Christeliga seder hos Folken? hwar utrotades sjelfswåld och laglöshet? hwar lärde sig Regenterne att styra samhällen, och Medborgare att i endrägtighet arbeta på ett gemensamt wäl? Hwad war och är och hwad skall blifwa förenings-punkten emellan alla menniskor? Ack ja i stoftet, det gemensamma ursprung för oss alla — i stoftet, skall du förödmjukad inför den Ewige erkänna Honom wara en Fader öfwer allt det barn heter i himmelen och på jorden. Det är Han, som befaller öfwer allt, Han, hwars kraft upplifwar allt, hwars nåd är mägtig i de swaga. Jag bor i högden, säger Han, och hos den, som en förkrossad anda hafwer. Och sedan du sålunda uti böner och låfsånger fått uppmuntra din själ, hwilka högtidligt sköna åminnelser får du icke äfwen som Christen fira i JEsu Nattward, detta nådens bord, der Nattwardens Stiftare och Medlaren sjelf will wara närwarande! Der blefwo mångas hårda hjertan rörde, många ädla beslut tagne och många botfärdigas synder afplanade, der blefwo ångrens tårar aftorkade, fiender sins emellan försonte och oupplösliga band af Kärleken knutne. — Hwem förmår inse eller räkna alla de intryck af wördnad och glädje, som uppkomma wid sjelfwa åsynen af JEsu Nattwards begående! Är det då icke en ära, en sällhet, en ljuf tillfredsställelse för Christne, att deltaga i de offentliga andaktsöfningarne?

Men om andakten wore bunden endast wid dessa högtidligare tillfällen, huru mycket skulle wi icke förlora? Nej, så sant som HERren säger genom Propheten: Himlen är min stol och [ 9 ]jorden är min fotapall; hwar är då det rummet, der jag hwila skall? så sant är det äfwen, att en Christen på alla orter och i alla tider kan finna och tillbedja HERren, den allestädes närwarande. Detta är den enskilda andakten, hwars wärde förtjenar att i allas sinnen införlifwas. Det war en tid, då Judarna kunde framför andra folkslag berömma sig af en renare religionslära och gudstjenst, men de nyttjade dessa företräden till wantro och menniskohat, i stället de bordt utsprida den sanna Gudens dyrkan, enligt Mosis och Propheternas höga anmaningar. Tiden fullbordades, och Gud sände sin Son, född af en qwinna, underkastad lagen, att han skulle förlossa dem, som under lagen woro, att wi skulle få barnaskapet. (Gal. 4: 4, 5.) Han lärde oss, att Gud är en Ande, och de som honom tillbedja, skola tillbedja i anda och sanning. O! så kan då den ringaste, den af werlden mäst förtryckte, likasom uppswinga sig till den Allseendes thron, och der frambära sitt hjertas offer, lika med den högt upplyste, eller den som i stor ära sitter. Du kan då, redelige JEsu wän, i alla dina dagar, under alla lyckans omskiften, öfwa en himmelsk umgängelse och i bönens stilla andakt känna dig lycklig. Du kan säga med Assaph: HERre! när jag dig hafwer, så frågar jag efter himmel och jord icke, om mig än kropp och själ försmäktade, så äst Du dock, Gud, alltid mitt hjertas tröst och min del. Gif derföre akt på dessa dina stora fördelar; försumma ej att nyttja de tillfällen du äger, till det dyrbara och förtroliga umgänget med din Gud och Förlossare. Du har [ 10 ]ju först och främst åtnjutit och åtnjuter dageligen så mycket godt af din Skapares hand. Med hwarje morgon inträder du i en ny förbindelse till Honom, som skänkte dig lifwet. Tänk alltså uppå din Skapare, och prisa Hans namn! Med hwarje aftonsol erinras du om ditt lifs mål och dens godhet, som skänker dig hwilan. Tacka din Gud af hjerta och själ, för den dag du öfwerlefwat, samt förtro dig i Hans milda wård! Se hela naturens rika förråder åt dig och ditt slägte förlänte till nytta och wederqwickelse! Se huru alla skapade kreatur underhållas genom den Allgodes försyn, samt tjena dig på så mångfaldigt sätt till föda, till beqwämlighet och förnöjelse! Niut intet af allt detta utan att hembära HERran din tacksägelse! En liflig tanke, en hemlig suck, en blygsam blick till höjden är ofta mera än alla utsökta ord, ty HERren ser till hjertat. Men hwarföre skulle man försumma, att med ord uttrycka sin uppriktiga känsla? Deraf hjertat fullt är, talar munnen. Må wi alltså i minnet bibehålla de goda intryck af gudaktighet, som de Christeliga böneöfningar gjort på wåra hjertan. — Mitt hjerta är redo, Gud, mitt hjerta är redo, att jag skall sjunga och låfwa. — Uti lidandets stund hwad kan kraftigare trösta oss, än en alfwarlig tanke på Gud, som utskiftar allt, äfwen korss och bedröfwelser, enligt sin wishet! Du inser wäl ej, swage Christen, en tusendel af alla Guds försyns wägar, men du bör hafwa i motgångens och korssets skola samlat dig den sanna erfarenhet, som du annars icke wunnit, eller försummat att söka. Du kastas på sjukbädden, och [ 11 ]öfwergifwes af werlden, af anförwandter, af dig sjelf; dina uträkningar, dina nöjen, dina förströelser hafwa förswunnit, och i deras ställe framträda plågsamma minnen af din framfarna lefnad, och hopplösa föreställningar för en kommande tid. Då kände du behofwet af det lefwande Ordets hugswalelse, då wäcktes du å nyo med denna Prophetens erinran: HERre, när bedröfwelse på färde är, då söker man dig. Du sökte HERran, du bad Honom, och alltsedan har Han mägtigt hulpit dig i alla din själs bekymmer. Nu är du Hans benådade barn, och umgås förtroligt med din Fader; nu prisar du Honom med Davids ord: Låfwa HERran, min själ, och förgät icke huru mycket godt Han dig gjort hafwer, den dig alla dina synder förlåter och helar alla dina brister, den ditt lif förlöser ifrån förderf, och kröner dig med nåd och barmhertighet. (Ps. 103: 2, 3, 4.) — Hwilken skön och uppmuntrande anledning till andäktig uppmärksamhet och umgängelse har icke en lidande Christen i JEsu lidandes historia! Wid hwarje stor uppoffring tyckes han från sin Försonares mun höra detta tröstefulla: War wid godt mod, min son, det är för dig jag lider. Tillbedjande ställer han sig wid foten af det rysliga korss, hwarifrån salighetens ord till honom nedströmmar, och wid sin sista suck glömmer han ej den döende Frälsarens kraftiga löfte: Sannerliga säger jag dig, i dag skall du wara med mig i Paradis. Helig är andakten i dödens stund; ty då kan du säga: HERre! nu låter du din tjenare fara i frid. – – –

Men återkommom ännu till några lifwets [ 12 ]märkwärdiga ögonblick, för att se, huru en Christen med hela sin själ, det är, med sina tankar och begär, är uti himmelen, ehuru han synligt wandrar i dödlighetens land. Sällskapslifwet och umgänget med menniskor i werlden är i sanning ett så stort behof för oss, att wi det förutan hwarken kunne fullkomnas eller blifwa timligt lycklige. Huru ofta öppnar det icke för oss den rena wänskapens, den sanna Christendomens, den ädlare wishetens famn? Gudfruktiga makar, barn, anförwandter, wänner och likar, som med hwarandra förbundne äro, känna wärdet af dessa högre förnöjelser i lifwet; men hwilken tomhet skulle det icke äfwen då wara, om wi ej finge upplyfta wårt hjerta till den Osynlige, som förbundit oss med dygdiga warelser på jorden? Kännom härutinnan wår yppersta sällhet! Guds rike på jorden kallas med skäl himmelrike, ty det förbinder oss med Gud och hans utwalda. Salige äro de renhjertade, ty de skola se Gud. Så mycket större tröst hafwe wi härutaf, när umgänget i werlden icke alltid är efter Guds sinne. Det gäller ofta hwad JEsus sade: werlden hafwer hatat dem, efter de icke äro af werlden. (Joh. 17: 14.) — Och i hwilka frestelser warder icke swagheten så ofta inledd? Der, i frestelsens stund pröfwas i synnerhet en sann Christen. Men detta är segren, som öfwerwinner werlden — wår tro. Ware wår umgängelse i himmelen, med Gud i bönen, med Frälsaren i en innerlig förtröstan, och med hans Anda i ett fast hopp!

Betraktom widare wåra mångfalldiga sysselsättningar i lifwet, och det skall med skäl [ 13 ]kunna sägas, att intet enda göromål är för en Christen hinderligt i hans saliga njutning af Gud och ewigheten. Gläd dig du enfaldige, du ringe tjenare, du som släpar för ett bröd, med tårar stänkt, — gläd dig i HERrans fruktan, ty du har en wän i himmelen, med hwilken du kan pläga ett förtroligt samtal! Gläd dig, du förtryckte och misskände i werlden! Gör din kallelse med flit, och räkna det icke för skam, att du måste arbeta i ditt anletes swett, då andre i maklighet tillbringa sina dagar. Förnöjsamheten följer dig ända till Guds thron, der du får prisa och låfwa din Skapare. Men också du, som i högt stånd och ära sitter, wakande för andras wäl, för Samhällens lugn, för Religionens och Lagens helgd! du skall under dina mödosammaste forskningar, dina trägnaste göromål finna en fördubblad styrka af dina fromma tänkesätt. En blick till den Ewige, — ja, en daglig och beständig tanke på honom, som ser dig, som älskar dig, som omfattar dig med nåd, skall upplifwa hela ditt wäsende, så att du åt honom uppoffrar alla din själs och kropps krafter. Söker du belöning, — Gud är ditt allt.

Enslighetens stunder må till slut nämnas såsom de, hwilka gynna och befordra en Christens andakt. Då werldsträlen och den lättsinnige icke finner annat än tomhet, ledsnad, qwal och förwirring, så är en Guds och JEsu wän i den ljufwaste sinnesförfattning.

Dessa ensamhetens stunder woro wigtiga för honom, till det första steget på bättringens och trons wäg; under dem företog han sig granskningen af sin egen själs tillstånd, och suckade [ 14 ]med David: Utransaka mig, Gud, och lär mig känna mitt hjerta; bepröfwa mig och förnim huru jag menar det. Och se till, om jag på en ond wäg är, och led mig på den ewiga wägen. (Ps. 139: 23, 24.) Då han kom till en blygsam känsla af sitt syndaelände, sin oförmögenhet, sina många brister. Det war i sjelfpröfningens stund, som han fattade det heliga beslutet, att såsom den förlorade sonen återgå till sin fader. Han fördröjde icke med denna sin salighetssak; och uti densamma har han sedermera blifwit dageligen stadfästad, så att han med full förtrolighet till Guds nåd i Christo JEsu kunnat trösta sig af syndaförlåtelse och barnaskap hos Gud. Frid och fröjd i den Helige Ande är nu hans dagliga wällust. — Här följer nu JEsu föreskrift: Bed din Fader hemliga, ty din Fader, som i löndom ser, skall dig det wedergälla uppenbarliga. (Matth. 5: 6.) Ja, i sin stillhet skall han, skild från werldens bullersamma nöjen, upplyfta heliga händer till Gud, bedja Honom om nåd, att rätteligen fatta den himmelska sanningen, samt wärdigt wandra under den Allseendes ögon. Han kan med Paulus säga: Jag är wiss derpå, att hwarken död eller lif, eller de ting som äro, eller de ting som tillkomma skola, eller höghet eller djuphet, eller något annat kreatur, skall skilja mig ifrån Guds kärlek, som är i Christo JEsu, wårom HERra. (Rom. 8: 38, 39.)

Nyttja då, min Christen, du som läser denna korta anwisning, nyttja de härliga tillfällen du har till en andäktig sysselsättning med Guds ords läsande och betraktande, till eftersinnande af [ 15 ]din Guds öfwerswinnerliga nåd och wälgerningar, samt till ett saligt umgänge med honom, af hwilken allt sin warelse undfått, allt till det bästa styres och fullkomnas. Gör dig mer och mer bekant med JEsu Läras tröstefulla föreskrifter och löften. Njut wederqwickelsen af Hans försoning, då ditt samwete dig qwäljer, njut sötman af Hans kärlek och den Helige Andes delaktighet, uti alla dina fromma tankar och begär. Ware Han din wän den bäste, i ditt minne, i din själ och hjerta, uti alla dina lefnadsdagar, ja, för ewigt fästad!

Milde JEsu kom till mig, Du mitt hjerta röre, Och från all ting kraftelig, Mig i dig införe, Att jag dig Innerlig Öfwer allt må skatta Och i kärlek fatta.

2. Samla mitt förströdda sinn’, Själa-herde blida; Ty när jag ej i dig finns, Måst’ min anda lida; All ting här Gör beswär; Du allen’ kan gifwa Hwad mig kan upplifwa.

3. Gör du mig från all ting fri, Att mig intet binder, Låt mig alltid wänder bli Till dig utan hinder; Barnslig, ren, Dig allen’ Uti wördnad skåda, Och städs wid dig låda.

4. Mensko-wän, Immanuel, Mig med dig förena; Kärleks-källa, twå min själ, Och min anda rena, Jag skall mig Hjertelig, Dig min wän! förskrifwa, Och din egen blifwa.

[ 16 ]5. Hwar en med sin smak och lust, Tiden månd’ fördrifwa, Men ett wet jag, det är just Att i JEsu blifwa; Allt blir lätt, När jag rätt, Är förnöjd och trägen, Att gå denna wägen.

6. Jag will fly hwad hinder gör, Och mig kan förstöra; JEsu min, jag som sig bör, Städse will dig höra; Ja ställ till, Hur du will; Och som dig behagar, Med mig arma laga.

7. HERrans ansigt’ får jag se, Upptäckt klart och kärligt, Och i samma beläte, Bli förklarad härligt; Will jag dock, Äfwen ock, Som en JEsu köpter Bli med hans dop döpter.

8. Jag går in på korssens stig, Under mycken smärta, Att förnyas dagelig Till båd’ själ och hjerta; JEsu stärk, Detta werk; Gör mig härtill färdig, Till ditt rike wärdig.

9. Allt hwad flyktigt samla in! Hwad än stolt är, böje! Hwad än wildt är, gif ditt sinn’; Och hwad hårdt är, röje! För allt ut, Till godt slut; Dig till låf och ära JEsu, JEsu kära.

Stockholm, tryckt hos Samuel Rumstedt, 1839.

Säljes för 1 sk. Banco stycket, och kan i parti fås uti Bokbindarne Bomans Bod wid Röda Slussen och Stadtlanders Bod wid Röda Bodarne, 100 för 1 R:d B:co.