En Septembernatt
av Assar Lindeblad
Tryckt i Stockholms Posten. n:o 217 1823, 1823-09-19.

En Septembernatt.

(Insändt).

 Silfwerrunden,
 blyga måna!
wänder du åt jordens frid.
 Skön är stunden:
 fjerran blåna
sekler af en gyllne tid.

 Natten breder
 ut sin kalla
perlduk, lik en smyckad brud.
 frid kring eder,
 joredens alla
trötta söner, — frid af Gud!

 Rädd är fången:
 winden skaskar
tjellens strå och älskarns själ;
 men så mången
 engel wakar
öfwer dygd och oskuld wäl.

 Wintern stundar
 och naturen
sliter blommornas tapet:
 Snart hon blundar
 sakta buren
till en ewig sömnlöshet.

 Nordens sköna
 näktergalar
slå sin ömma drill ej mer:
 I de gröna
 fält och dalar
ej den späda blomman ler.

 Löfwen falla:
 dagen grånar
öfwer stormig lund och wåg.
 Winterns kalla
 silfwermånar
ordna sina stjernors tåg.

 Flora tömmer
 blomsterhornet
icke mer med skogens ätt.
 Ladan gömmer
 gyllne kornet,
bergadt från den rika slätt.

 Under lindens
 swala krona
tänkarn spejar stjernans gång;
 ack! och windens
 harpor tona
ljuft, som någon Selmas sång.

 Stormar sätta
 sig: sin winge
hwilar natten, hemsk och lång:
 o! att detta
 hjerta finge
också hwila någon gång.

 Rastlös ilar
 öfwer hafwen,
anden, lik en wiking ut:
 natten hwilar;
 ack! i grafwen
stanna wåra fjät till slut.

 Kärlek! smärta
 sångarm gerna
du är jords och himmels tolk:
 dig, mitt hjerta,
 sångens tärna!
dig, min kyss, du månans folk!

 Lif och frälsning,
 gode Fader,
Du åt tusen werldar gett:
 er, min hälaning,
 mriader,
som ej ens den wise sett!

O! de sändas
 till min kulle
tusen känslor utan namn;
 för en enda
 Naso skulle
lemna sin Corinnas famn.

 Hoppets stjerna
 är oss nära,
och lik Sirius främst i glans;
 hon skasll wärna
 nordens ära
I en ring af festlig dasns.

 Sammalunda
 glänser strimman
af odödlighetens hopp,
 och den runda
 morgontimman
står ur glada drömmar opp.

A. L__d.