Jag tidens riktning icke alls förstår
och vet ej hvad den vill i stat och kyrka.
Mig tycks, att brytningen, som försiggår,
sker skäligt långsamt och förutan styrka.
Man skriker ”framåt!” äflas vildt och tränges,
men går, som kräftorna, ändå baklänges.
Hvart lyssnarn vänder örat än, han hör
enthusiastiskt frihetsropen skalla.
Den unga tiden styra vill, derför
den gamlas murkna fästen måste falla.
Dock saknas krafter i hvarenda fiber,
och breschen skjutes med för fin kaliber.
Sig Pohlen reste. Som en löpeld lopp
så ryktet genom halfva hemisferen.
Medborgarn jubelhymner stämde opp,
och folket bad i alla landamären. . . . .
Förböner rädda många, som i friden
behöfva nåd, men duga ej i striden.
O, slappa tid! förvekligad och lam!
din hjelp är ock af ringa vigt och värde;
i fejden är du som ett husdjur tam,
och käck, när ingen fara är på färde;
I lugn du, som ett lejon, skakar mahnen,
men söker skjul så snart du hör orkanen.
Du öfverlemnar allt åt Guds försyn,
framskrider säfligt stilla på din bana,
liksom din spegelbild der upp i skyn,
den bleka månan, gör af gammal vana;
och ej en hårsmån du ur vägen viker,
fixstjernan lik emellan två tropiker.
Och ungdomen sig delat midt itu:
i nutids och i medeltids organer;
de första sucka såsom dufvor nu,
de andra yfva sig som tulipaner,
uppblåsta för att dölja att de frukta —
de flykta bort, när blod de se och lukta.
Oaktadt granna fraser, stolta tal
om framåtskridande och lif på jorden,
vår tid är en ”försigtig general”,
En riktig Fabius Cunctator vorden.
Han dröjer, blindt sin uppskofsgrundsats trogen,
tills ”öfvertygelsen blir långsamt mogen.”
Ren friden varat har för många år,
all mannakraft aftynat längesedan;
vår verld behöfver några färska sår,
Tills småningom den vänjer sig vid svedan;
ty stiltjen eljest oss på helsa länsar.
Som åskan, kriget äfven luften rensar!
Som bäckar slukas af ett upprördt haf
och spårlöst i dess dyningar förrinna,
så frihet, tro och ära gå i qvaf
i lidelsernas hvirfvel och försvinna;
atomer likt, det sanna, ädla, stora
i litenhetens virr-varr sig förlora.
Med hjertat känslolöst, som gletschern kallt,
gräshoppan lik, som biter om en vårta,
den snikne verldsträln gapar öfver allt
och lägger hvarftals ”tårta uppå tårta”,
glupskt ockrande med andras svett och sveda,
tills, öfvermätt af blod, han dör af leda.
Med sveket öfverses; det straffas blott,
om den förtryckte slår i hämndens timmar
en skurk, som saklöst rågat brott på brott
och fräckt med stulet guld för verlden glimmar,
hvars konstgrepp blir af menniskor beundradt,
blott ej han öppet, men på smygväg plundrat.
Hvar dygd är lumpen, liten, lågt hvart fel;
till allt är smutsig egennytta grunden;
ej märkas några djerfva känslors spel,
ej någon högsint gäst kring taffelrunden.
Allt fegt och falt af andras flit man skördar,
och köper snillet, lejer den som mördar.
Af qval förtorkad qvider bofven, rädd,
och krälar som en mask på afgrundsglöden,
med foten vacklande på grafvens brädd,
han föredrar vanheder framför döden;
främst fruktan på en niding är beviset,
en själsstor brottsling trotsar plågoriset.
På jorden narrarne fått öfvertag:
en hälft är lek-, en annan fattigstuga;
som humlor surra de Guds långa dag
kring smickrets honungskaka, för att suga.
Om kattguld blott de galningarna gräla;
ur munnen brödet på hvarann de stjäla.
Att lyckan fresta ge de sig åstad
och vilja så en smula rykte köpa;
men yra veta de ej efter hvad
i fåvitskt raseri de blindbock löpa.
De vilja läska sig vid Urdarbrunnen
och visdom dricka liksom vin med munnen.
Och få de ej, de fly med hesa skrik,
Som korpar från det köttlösa skelettet
af ett antikt, aristokratiskt lik,
mumifieradt på det gamla sättet,
och nära sig i sina trånga kulor
som Lazarus af rike mannens smulor.
Snålt efter vinst de gräfva djupt i dyn,
hvarandra hugga de för gunst i lufven;
som barn de kifvas om ett sockergryn
I kältringsstycken dras de jemt om stufven.
Ah! packets lof är packets ärelystnad;
historiens tvinga de med våld till tystnad.
Och ändå döden slutligt skördar allt;
han skonar ej: till jord blir jorden åter;
hvart år han offrar hundratusenfalt
af sina millioner undersåter.
Ej frihetsyran tvingar den despoten:
hvem Charon vill han tar med sig i båten.
Förutan skillnad herrskare och träl,
som dockor han till grafvens kulor leder;
han hör ej böner, lyssnar ej till skäl —
de på hans ordres måste alla neder.
Flux efter pipan dansa måste hela
myrstacken, när det lyster honom spela.
Som vildar gå de nakna, allihop,
och ingen mer på någon guldklimp vänder;
den rike darrar som en antilop
och står som tiggarn med två tomma händer.
All verldens vinningslystna, lumpna slafvar
stå upp som nådehjon ur sina grafvar.
De efter nummer endast ropas opp,
på jorden ha de lemnat namn och titlar,
förrädiskt minne, sjelfbedrägligt hopp
och allt, hvarmed sitt högmod dåren kittlar;
der äro såsom nollor alla lika,
hvad om ståndsskilnad än man må predika.
