En Vårmorgon vid hafvet
| ← Telluriska fantasier |
|
Höst, Vinter och Vår → |
| Ur Svea Folk-Kalender 1865 (tr. 1864), sid. 11-16, Se digitalisering på ALVIN |
En Vårmorgon vid hafvet.
Skärgårdsbild.
Solen vaknar och sticker sitt lysande hufvud ur sin
varma purpurbädd. En lätt sunnan blåser bort den violetta
dimma, som natten andats på hafvets spegel. Hufvud vid
hufvud titta vågorna upp och tumla i den ljumma
morgonluften. Lärkan sjunger öfver en utskjutande udde.
Måsen, hafvets ficktjuf, tänker redan på frukost. Hvilken
förvånanade aptit i soluppgången! Afundsvärda mage!
lysande födgenie! En lotsbåt seglar ut från Sandhamn med
nya prickstänger för att sättas ut vid skär och grund.
Lotsarna, liksom flugorna, sätta sina prickar här och der. De
nya sydvesterna lysa i solskenet som smörblommor.
Kölvattnet glittrar som ett perlband. Snuggorna blossa. En
ung lotsfyr sitter på relingen och sjunger ungefär så här:
Uppfödd och född uti hafvets sköt,
Döpt i dess vatten tillika,
Aldrig jag lärt mig att plöja med nöt,
Aldrig jag lärt mig att dika.
Så har det varit se’n fader min dog:
Hafvet min åker och båten min plog.
Här vore lyx att på klippan ha kor.
Aldrig ett föl har här betat.
Aldrig på bondkärra nånsin jag for,
Aldrig på hästrygg jag setat.
Åker och äng har jag aldrig en fot:
Jag har min bössa och skötar och not.
Ser ni min stuga der uppe vid rönn,
Den fick jag af mina fäder.
Hvad jag förtjenar med lotsning från sjön
Räcker till skodon och kläder.
Men vill jag äta och hålla mig frisk,
Får jag gå sjelf ut och skaffa mig fisk.
Än sisådär får man segla med vind,
Än får med åran man knoga.
Sträfvaste händer och brunaste kind
Får man ej se på så noga.
Väder och vind få vi ta som vi få:
Hela vårt lif är blott hej, låt det gå!
Rädd var jag aldrig, det lönar ej stort,
Hafvet må spotta och fräsa.
Fan vara rädd, då man ondt ej har gjort
Och kan sitt Fader vår läsa.
Hårdt är vårt yrke, men lotsen har lärt
Allt ifrån vaggan att hålla det kärt.
Nu är jag lärling, men vänta en smul,
Jag blir väl mästerlots äfven.
Då skall jag må som hvar dag vore jul,
Fastän jag nu får dra vefven.
Då skall jag gifta mig ända bardus,
Röka havanna och måla mitt hus.
Titta, i fall ni har ögon i skall’n,
Der, just derborta i kröken,
Längst in i skogen, med flögeln i tall’n,
Der ni mot himlen ser röken.
Der har jag fästat min håg och mitt sinn’,
Der är mitt lif: der bor kärestan min.
Lycka till, lilla Jerker! jag vet du är en bra
pojke, och jag vet också att du kan gifta dig och få din
käresta långt förr än du blir mästerlots. Nästa höst blir
brölloppet, det vet jag, och om jag blir bjuden och
slipper supa på kakan, så skall jag sjunga ungefär så här,
och kanske ännu flere knepiga och rara småstumpar.
Hvad skall jag nu hitta på för melodi! kanske den der
som fader Bellman sjöng: ”Ahasverus var så mäktig” etc.
— ja den ta vi!
Jerker uti brudstol klifver,
Och af sockenpresten blifver
Sammanvigd på denna högtidsqväll
Med sin lots-mamsell.
Röda kinder har hon, ögon blå,
Pjåkighet hon aldrig lärt förstå.
Hon kan se sig goder
Sköta skot och roder,
Lotsa, om det gäller på.
Knubbig är hon som en rofva,
Stark och van att sjögång profva,
Bleknar hon ej, huru än det blås,
Mera än en mås.
Oförskräckt hon lägger sina nät,
Blir hon våt, så dör hon ej för det;
Trygg när hafvet vräker
Lugn till lands, och säker
Hemma som ett utanlås.
Snäll hon är att sticka, sy och nysta
Brygga färsk-öl, salta fisk och ysta
Utaf getter, som hon har på stat,
Get-ost delikat.
Hushållsgöromål af alla slag
Är hon hemmstadd i, det vet jag!
Maken tös att hitta,
Får man gå och titta:
Klang för Jerker på hans hedersdag! o. s. v.
Man talar om att stå och gapa såsom någonting
föraktligt, men så här vid hafvet är det onekligen både
angenämt och förståndigt att stå och gapa. Man insuper
en förunderlig spiritus, en rigtig aptitsup ur hafvets stora
flaskfoder. Man får i sig en hel hop helsa och
lefnadsluft. Hvart andetag är en lifspust, som går genom merg
och ben. Titta dit bort till Korsö, der fyrbåken står.
Der skulle en badanstalt vara. Der är skogigt, grönt och
herrligt, med storartad utsigt öfver hafvet med sina
otaliga seglare, som under sommaren dagligen passera fyren,
för att inlöpa till Sandhamn. Fyrtornets lanternin
erbjuder sin veranda, som går rundt om tornet, en icke oäfven
promenadplats. Man kan vädra sig på alla sidor och
promenera liksom i luften och njuta af hafvet inunder sig,
utan att svindla eller bli sjösjuk. Hvilka Apollo-vador,
skulle ej en Konglig Sikter kunna få härute! hvilka
rosenkinder och körsbärsläppar skulle icke Stockholms damer
här kunna påräkna. Hvarken Dalarön eller Furusund
skulle kunna jemföras med en badanstalt på Korsön, som
troligen också har en framtid för sig i den vägen. Jag
har nu inte tid att orda mera derom, ty jag måste titta
på hafvet, der jag tycker mig se en farkost på långt håll.
Mycket riktigt! en liten punkt vid horizonten. Ack, så
näpen! det är en brigg. Sångmö! låt oss sjunga en stump
— och sedan stoppa vi pipan i säcken.
Hafvet är herrligt att skåda från land,
Helst liksom nu uti morgonens brand.
Böljorna kullra,
Mullra
Lekfullt bland klippor och glittrande sand.
Aldrig så vänlig jag hafsguden såg;
Blott som små pysar går våg efter våg.
Säkert som julle
Skulle
Prydligt jag kunna begagna ett tråg.
Fiskarn på hafsytan guppar och far,
Kniper med torsk-ref en stjert eller par
In i sin snipa.
Pipa
Rykande friskt han med skäggtobak har.
Örnarna kretsa förnämt i det blå,
Måsar i skjortan på klipporna stå.
Gudungar segla,
Spegla
Näbbar och bröst uti hafvets platå.
Titta derborta! nej, stopp och belägg!
Rätt som jag pekar mot himmelens vägg
Hägrar med riggen
Briggen,
Knappt för lorgnetten så stor som ett ägg.
Snart uti skärgården komma och gå
Stolta fregatter och kalkskutor små,
Ångbåtar surra:
Hurra!
Våren är kommen – ja gu’ är han så!
