Någonstädes gumman Lenngren säger:
»Att vår verld, i all sin skröplighet,
ändå är den bästa verld man äger» —
och hon har förbannadt rätt i det.
Men då tiden trasslar in sig bara,
jorden dränks i öfverdåd och flärd, —
kan det väl så underligt då vara,
att man längtar till en bättre verld!
När man ser, hur drulliga kometer
näsvist hota oss till arm och ben;
när man ör-lös blir för krigstrumpeter
och Vesuv ej skäms att kasta sten;
när man jemt för fattigdomens fara
darrar som för ett Damokles-svärd, —
kan det väl så underligt då vara
att man längtar till en bättre verld!
När machiner göra menskor flata,
väderleken gör oss spratt på spratt;
när en gränd ej skäms att heta gata,
och när pigor rättnu gå i hatt;
när en prest vill visa och förklara
att man ej är fyra styfver värd, —
kan det väl så underligt då vara
att man längtar till en bättre verld!
När om saltsjö-bad och nykterheten
jemt predikas så man kan bli trött;
när en doktor vill, för säkerheten,
bränna opp oss, se'n vi en gång dött;
när diskont-lån bli allt mera rara,
när Brikoll är stadd på hädanfärd, —
kan det väl så underligt då vara
att man längtar till en bättre verld!
När krediten reser sina färde
och tar med sig mycket smått och godt;
när vi ställas, i personligt värde,
Under suggan, af ett Lag-Utskott;
när det ständigt, om vi nagelfara,
osar katt uppå vår lefnadsfärd, —
kan det väl så underligt då vara
att man längtar till en bättre verld!
