En blomma, hög och skön, när det mot natten lider,
hon med en lutad kropp sin stjälk till marken vrider
och bleknar på det fält, där nyss hon runnit opp:
när dagen tändes åter,
hon sina blad upplåter
till ett förnyat hopp.
Så syns vid livets kväll en from och täck herdinna,
i blomman av sin vår, ur tidens gräns försvinna,
och all dess fägrings prakt i jordens gömmor fly;
Men dagens morgon randas,
hon änglars sällhet andas
i evighetens sky.
Till minne av din dygd, dig och din ätt till heder,
själv oskuld dig i dag en ärestod bereder,
då hon, av sorg förtärd, utbrister vid din färd:
Ditt namn ej avund röner,
vid den cypress dig kröner,
ty du var älskansvärd
