En bygdens tärna, sjutton år
av Johan Olof Wallin
Skrevs 1807 och tillägnades Wallins trolovade Sophie Runnewall. Publicerad 1810 i P. A. Wallmarks Journal för Litteraturen och Theatern. På Wikipedia finns en artikel om En bygdens tärna, sjutton år. Texten finns bearbetad, (se fotnoter 1—8) med i Visbok, 1923 med titeln Den dygdiga tärnan under rubriken Kärleksvisor.


1.
En bygdens tärna, sjutton år
och blommande och skön, [1]
förnäma sprättars anbud får
men hör ej deras bön.
Med gods och guld och pärleskrud
de locka henne ej.
När hundra sucka: "Bliv min brud",
hon svarar hundra: "Nej!".

2.
Hon är så god, hon ömt och gott[2]
om alla människor tror.
Men hennes hjärta klappar blott[3]
av kärlek för en mor.
Att flitig, lydig, glad och from,[4]
förljuva hennes lopp.
Se där dess ro, dess rikedom,
dess ära och dess hopp.

3.
Kom så, förutan gull och skrud,
en yngling känslofull,[5]
och sade: "Vill du bli min brud
förutan skrud och gull?
Jag vill bli sonen åt din mor,
om du mig håller kär.
Min hydda är ej grann och stor,
men vänner trivas där".

4.
Och flickans kind i purpurbrand
sitt blyga ja har sagt,
och flickans hand i gossens hand [6]
har modern redan lagt.
Nu sjunger han uti sitt tjäll[7]
med moder och med brud.
Den dygdige är rik och säll,[8]
förutan gull och skrud.


  1. Så blomstrande och skön
  2. Hon är så glad, hon ömt och gott
  3. Och hennes hjärta klappar blott
  4. Att lydig, kärleksfrom och from
  5. Kom så en yngling känslofull, förutan gods och gull
  6. Och gossens hand i flickans hand
  7. Nu sjunger han i fridfullt tjäll
  8. Den dygdige har lycka nog