Staffan, Staffan stalledräng
vattnar sina fålar fem,
klar är nyårsnatten.
Jesus ställt dem i hans vård,
låtit kvälla på hans gård
brunn med livsens vatten.
Just då klockorna slå tolv
träda de från stallets golv
ut i gårdens driva.
Himmelen är hög och blå,
klart bland alla stjärnor små
lyser månens skiva.
Där går älskogs unga hingst,
ljus och grann som sol i pingst,
prydd med bröllopstömmar.
Betslet är en blomsterrad,
sadeln vävd av rosenblad,
silverskir till sömmar.
Lustigt gnäggar lyckans sto,
guldsmidd sele, guldsmidd sko,
van vid vilda ritter.
Längtar ut mot drömda land,
röda aftonhimlars brand,
gyllne solars glitter.
Långsamt haltar fram därnäst
nödens gula, blacka häst.
Matta släpa stegen.
Ögat glåmigt utav svält
letar hackelse och spält
på den frusna vägen.
Men vid pilens nakna stam
som en svart och spöklik hamn
sorgens fåle dröjer.
Blicken stel mot rymden går,
huvut med dess dunkla hår
han mot marken böjer.
Sist med man och mule grå
som den sista dagen på
ålderdomens himmel,
hovens slag mot sten och stock
dovt som mull mot kistelock
dödens isgrå skimmel.
Staffan, Staffan stalledräng
vattnar sina fålar fem.
Ljuvt är livsens vatten.
Festlikt blänka himmelns bloss.
Jesus huldrik hjälpe oss
uti nyårsnatten.
