Pikke Popp
En koja uppå landet jag har så nätt och fin —
För sjung opp, opp, opp! för sjung aj, aj, aj, aj, aj.
Med oxar, får och kalfvar och höns och får och svin —
För sjung opp, opp, opp! för sjung aj, aj, aj, aj, aj! —
Jag mådde som en domprost uti i naturens sköt',
Till midda'n fisk och filmjölk, till qvällen rågmjölsgröt.
Men aldrig här i lifvet stadig gäst,
Det kommer smolk i mjölken, just som man har det bäst.
Så fans det här på gården en monsieur Pikke Popp,
Som hade fått den vanan »med tuppen stiga opp».
Hin vete hvad för landsman han var; likväl jag tror,
Att dömma af hans sångsätt, att han var född spansior.
Han vaknade, den lymmeln, hvar morgon klockan tu,
Och då han börja' sjunga för mig och för min fru.
Men inte nog med sången, fast fast den var svår förvisst,
Han slog sig på kurtis på min egen förstu'qvist.
Och det så till den grad, att min hustru, rodnade,
Sprang in till mig och hviska': »kom ut, ska' du få se!»
Åh det var rent förskräckligt! Man i Don Juans land
Ej måtte vara blygsam … Nej, ej det minsta grand.
Jag körde kurtisören från förstu'qvisten tvärt
Och skrek; »försök ej här du … för det var inte värdt!»
Han gick med knyck på nacken, så fräck och oförskämd;
Men på hans mummel hörde jag … att han svor mig hämd.
Och hämden uteblef ej : hans allra första spratt
Var, att han sparka' sönder vår vackra blomrabatt.
Mot barnen blef han kitslig — ja, han var rakt ett djur;
En sådan der Don Carlos man såge helst i — bur!
Snart tröt mig tålamod; till värden gick jag opp,
»Välj! … Jag från stället far — eller också »Pikke Popp?»
»Ni fara?» — sade bonden. — »Tänk ej på detta alls;
Ty förr i denna afton jag — knäcker Pikkes hals!»
Den natten sof jag ljufligt, jag tror till bortåt sju.
Hin tagit visst spanioren, och det uti ett nu? …
Ja, kanske själ'n — men kroppen? … När middag bullas upp —
För sjung opp, opp, opp! för sjung aj, aj, aj, aj, aj! —
Sig Pikke presenterar — o fröjd — som … ugnstekt tupp,
För sjung opp, opp, opp! för sjung aj, aj, aj, aj, aj! —
