En resa i Finland/Folket

Det folk, som bygger på Finlands granit, är det äldsta kända folk i östra, norra och en stor del af det vestra Europa. Det fanns der vida utbredt före all historia, före all saga, såsom den dunkla, dimmiga fond, der hvarje minne och hvarje synkrets upphöra. Det kallades redan vid början af vår tideräkning Fen eller Finnar, af det celtiska ordet fen, som betyder krigare. Men sjelf har det kallat sig Sam, Samelainen, Suomalainen – ett vida spridt namn af omtvistad, men ännu outredd härledning. Och från detta folk, som bebott mer än en half verldsdel, hafva båda dessa namn slutligen öfvergått till den nordöstra sluttningen af Östersjödalen, det celtiska namnet såsom Finland, det finska såsom Suomi, Suomenmaa.

Folket sjelf har i en aflägsen forntid beständigt vikit tillbaka från sydost mot nordvest, från Mediens berg till Altai, från Altai till Ural och derifrån in i Europa. Hela denna långa vandringsbana är betäckt af spillror, hvilka nu endast språkforskaren lyckas uppdaga och sammanföra under en stam. Största delen af Rysslands vida område, som fordom varit bebodt och beherrskadt af finska folk, är ännu i dag likasom öfversålladt af dessa försvinnande spillror, som mer och mer förlora sig i den slaviska nationaliteten. Endast vid Finska och Bottniska vikarnas kuster har en kraftigare och högre begåfvad återstod af detta fornfolk – Ester och Finnar – funnit en af hafven och isarna skyddad fristad, der de lyckats uppnå en högre kultur. Esterne hafva, efter en långvarig kamp, dukat under för tyske eröfrare och tjenat dem såsom lifegne. Finnarne ha, efter ett lika tappert motstånd, blifvit underkufvade af Svenskarne och genom dem delaktige af den vesterländska civilisationen.

Magyarerne och Bjarmerne äro de enda folk af finsk stam, som grundat riken. Alla de öfriga hafva saknat politiskt initiativ. Flertalet af de folk, som år 862 kallade Rurik till Ilmensjön, voro finska, och likväl grundades icke en finsk stormakt, utan en rysk.

Med undantag af Lapparne, ha alla de vestfinska folken varit krigiska, men deras styrka har legat i försvaret, icke i anfallet. Svenskarne behöfde tre korståg, för att underkufva det glest befolkade, af inbördes fejder söndrade Finland.

Detta var i korstågens tidehvarf, när man förvärfvade saligheten genom att strida mot kyrkans fiender. Romerska kyrkan behöfde en motvigt i norden emot den grekiska kyrkan, som utbredt sig öfver Ryssland. Korshärarne stormade fram öfver alla Östersjöns kuster. Det nyss omvända Sverige, som ännu ej hunnit förgäta sina vikingaminnen, lydde påfven Hadrian IV och kastade sig med glödande trosnit mot Finlands hedningar. År 1157 tog Svea och Götha konung Erik Jedvardson, kallad den helige, efter en blodig seger, sydvestra hörnet af Finland, jemte en del af södra kusten. Åbo fäste anlades, Finnarne drefvos till dopet i Kuppis källa; engelsmannen Henrik blef deras förste missionär, förste martyr, enda helgon och, som sådant, landets skyddspatron.

Det gamla sagofolket i norden, Qvenerne, hade redan försvunnit, och vid den tiden bodde i Finland två beslägtade, halfvilda folk: Karelarne i östra, Tavasterne i södra och sydvestra delen af landet. Dessa folk lågo i beständig fejd med hvarandra, och Karelarne, som stodo i förbund med Slaverne i Novgorod, hade fördrifvit Tavasterne från deras jagtmarker söderom Ladoga. Båda folken voro tappra och stridsvana, isynnerhet fruktansvärda genom deras sjöröfvareflottor, men båda saknade en regelbunden styrelse. De lydde sina slägtchefer och i krig sina stamchefer, ungefär som de skottska clanerna, men de erkände ingen konung, hade inga städer och inga andra fästen, än vallar på otillgängliga berg. De voro jägare, fiskare, svedjebrukare, på öfvergången från nomadlifvet till fasta boningsplatser, kände metallernas bruk och voro af ålder berömde som skicklige smeder.

Allt detta skulle antyda en ganska låg kulturgrad, derest vi icke tillika funne hos dessa folk sällsamma minnen och gudasagor från österlandet, likasom spillror af en forntida högre kultur. Såvidt vi kunna döma af fornsägner, som bevarats intill våra dagar af de karelske runo-skalderne, voro hedningarne i Finland sol- och eldsdyrkare, som de flesta orientaliska folk, och alla deras fornminnen äro uppfyllde af en rörande kärlek till ljuset. Den långa nordiska vinternatten hade inblandat sina fasor i deras föreställningar: ryktet om deras trolldom var en skräck för kringboende folk. Sjelfve voro de fast öfvertygade om att menniskan genom ordet beherrskar naturkrafterna, ja, att verlden blifvit skapad genom ordet. De dyrkade i naturen icke den sinnliga företeelsen, utan den der inneboende gudomliga anden, en afspegling af menniskoanden. Skogsguden Tapio, vattenguden Ahti, himlaguden Jumala, hvars namn sedan öfverflyttades på de kristnes Gud, alla dessa voro personifikationer, bundne vid sina elementer. Allt lefde: hvarje träd, hvarje källa hade sin lefvande ande, sin haltia, men som ej kunde lösgöra sig från trädet eller från källan. Det var en mild naturreligion, som aldrig fläckades af menniskooffer och som återspeglade sig i milda seder inom familjen. Hos få folk har en naturdyrkan framträdt i så förandligad gestalt. Der funnos inga tempel, inga gudabilder; vise, men inga prester. Vid heliga sjöar, berg, lunder och källor offrades jagtens byte eller jordens frukt åt de osynlige andar, som lågo fördolde i tingen.

I folkets sagor uppstodo efterhand hjeltar, som intogo de fordne gudarnes plats. Det var hjeltar i sång och vishet: främst bland dem Kalevas hjelteätt, runornas fader Wäinämöinen och den evärdelige smeden Ilmarinen. Skandinavernes Odin var den visaste man, emedan han tillika var den starkaste hjelte. Finnarnes Wäinämöinen var den starkaste hjelte, emedan han tillika var den visaste man. Här ligger grunddraget, som särskiljer den finska verldsåskådningen från den skandinaviska och öfverhufvud från de s. k. Ariska folkens, hvilka alltid lagt hjeltekraften i svärdsbragd. Hos Finnarne är hjeltekraften af andlig natur: anden beherrskar verlden, styrkan är endast ett utflöde af visheten, och styrkan utan vishet blir, hos Lemminkäinen och Kullervo, antingen löjlig eller olycksbringande. Med ett underbart djup af sanning låter dock den finska folkdikten äfven sina mest älskade hjeltar, de visaste bland dödlige, understundom hemfalla åt dårskapen och löjet. All mensklig vishet böjer sig för ett högre förnuft, bekännande inför detta sin vanmakt och sitt mörker.

Det är Karelarne, som bevarat folkmythen, och Karelarne äro icke blott sångarefolket, utan äfven det egentliga kulturfolket i Finland, jemförelsevis öppna, rörliga, tillgängliga, speglande alla intryck, som fjärdarna af deras sjöar. Tavasterne äro styfva, tröga, slutna och ytterst envisa, men äfven byggde af fastare virke i karakteren; hårda och svårtillgängliga för yttre inflytanden, såsom sandmon i deras ödemarker. Denna olikhet mellan det, som man kunde kalla dagsidan och nattsidan af det finska folket, har varit af stor vigt. Ty Karelarnes område i öster har ställt dem vid sidan af okultiverade och intill våra dagar fientliga folk, medan Tavasterne med sin ställning i vester haft att uppbära hela påtryckningen af det svenska inflytandet och den vesterländska civilisationen. Å ena sidan har Finlands utveckling derigenom blifvit mycket fördröjd; å andra sidan har dess nationalitet blifvit kraftigare bevarad.

År 1157 fanns ännu intet finskt folk, allenast två halfvilda, kifvande stammar i Finland. Det är den historiska traditionen, som uppfostrar folkanden. Det nuvarande finska folket räknar sin tillvaro från den tid, när Tavaster och Karelare, förenade genom språk och blodsband, igenkände hvarandra som bröder, när de omslötos af samma stat, samma kyrka, samma lagar, samma fädernesland. Allt detta inträffade vid början af 14:de seklet.

Tavasterne hade upprest sig mot kristendomen och Erik den heliges landvinning. I 90 år kämpade de med hårdnackadt raseri för sin frihet och sina gamla gudar. Sveriges makt förlamades af inhemska thronstridigheter; förgäfves utfärdade påfvarne sina bullor, förgäfves predikade här dominikanern Thomas sin kyrkas lära med eld och svärd. Vid medlet af 13:de seklet syntes kristendom och svenskt välde i Finland vigde åt undergången, när vid Mälaren uppstod Folkungaättens stamfader Birger Jarl och samlade rikets krafter i sin väldiga hand. Rom köpte hans bistånd med uppoffringen af skatter och höghetsrättigheter; Jarlen drog öfver hafvet år 1249, slog Tavasterne och reste ett fäste, Tavastehus, i hjertat af deras område. Ett konungaval i Sverige återkallade honom från halfva loppet af hans segerbana, men 44 år sednare, 1293, drog sonsonen Birgers marsk, Torkel Knutson, med en ny korshär öfver hafvet, fullföljde Jarlens verk, slog Karelarne och murade Wiborgs fäste till tygel och värn för östra Finland. Med blodsdopet följde vattendopet; hela södra Finland blef ett katholskt och svenskt lydland, hvarefter romerska kyrkan och svenska väldet sedan, med kolonisationen, utbredde sig under århundradens lopp öfver de inre och nordliga landskapen.

Nu hade den svenska makten blifvit granne till den ryska maktens kärna, det mäktiga Novgorod, som lagt under sitt välde Bjarmernes rike och gjorde anspråk på Karelarne såsom deras skattskyldige. Katholska och grekiska kyrkornas missionärer kapplöpte på samma fält, och af denna dubbla religiösa och politiska täflan uppstodo krig, som, med längre eller kortare afbrott, varade i fem århundraden, under hvilka Finland var det blödande Erisäpplet. Fredssluten kallades eviga, men voro blott vapenhvilor. Det första fredsfördraget, år 1323 i Nöteborg, uppdrog en gräns, som klöf Karelarnes område i tvenne delar, en rysk och en svensk, och från denna tid har hälften af det karelska folket gått förlorad för Finland. 1323 års gräns blef bestående till 1617, när Sverige i Stolbova fred behöll Ingermanland, utestängde Ryssland från Östersjön och arronderade Finland med Ladoga kusten. Denna gräns åter bestod till år 1721, när Sverige i Nystads fred nödgades afträda icke blott Liffland och Estland, utan äfven sin förmur Ingermanland och sitt starka gränsfäste Wiborg med dess län till den segrande medtäflaren. 1743 tog Ryssland landet till Kymmene elf och 1809 återstoden.

Finland har på detta sätt uppslukats styckevis af båda sina grannar, Sverige och Ryssland, ena gången på 136, andra gången på 106 år, hvilket antyder en hårdsmält anrättning. Redan år 1703, när Petersburg anlades, lät tsar Peter prägla en medalj, der man såg hafsguden med hans treudd, omgifven af de hotande och profetiska orden: Ecce, Finnia, Tridentem! Profetian gick i fullbordan, Finland fick röna treuddens makt, men Alexander I var nog rättvis och ädelmodig, att år 1811 med Finland återförena dess åren 1721 och 1743 lösryckta delar samt sålunda återställa dess östra gräns af år 1617.

Förtrampadt och sönderslitet, låg Finland icke på rosor i denna makternas kamp. Det härjades gång efter gång ända till svarta mullen, reste sig åter och härjades åter. Det betalade Gustaf II Adolfs ära med hälften af sina skördar och hundratusende söners blod. Det köpte ännu dyrare Carl XII:s segrar och stridde, efter hans nederlag, öfvergifvet af alla, ända till sista blodsdroppen. Hunger och pest följde krigen i spåren, men ingenting kunde bryta ett folk, som från vaggan lärt att försaka och lida. Gång efter annan erbjöds det, än af Danmark, än af Polen, än af Ryssland, att under dessa makters beskydd lösgöra sig från en ställning, som beständigt förde det till branten af undergången, men det vägrade hårdnackadt och trofast att svika sin pligt. Man har icke ett exempel på att Finland någonsin gjort en revolution mot sin lagliga styrelse. Två gånger, 1457 och 1596, har det varit deladt i tvenne fientliga läger, som hyllat olika kronpretendenter, men båda gångerna endast af tvekan om den lagliga maktens rätte innehafvare. Tredje gången, 1788, gjorde en del af arméns officerare myteri mot sin konung; men som en röst vände sig mot dem hela folkets ovilja och dömde deras brottsliga handling som den förtjente.

Icke slafviskt och viljelöst följde Finland sina eröfrares fanor. Det fick sina första politiska rättigheter år 1362, när den svenska monarkin ännu var föga annat än en federativstat af halft sjelfständiga provinser, som icke erkände en annan styrelse, än den, till hvilken de sjelfva samtyckt. Finland blef likställdt med dessa gamla landskap, valde konungar och riksföreståndare, beviljade gärder och sammanträdde till landsting. Der var mycken oregelbundenhet i gränserna mellan styrelsens makt och folkets, ofta sjelfrådighet hos de styrande, och rikets initiativer utgingo från Stockholm. Men det afskilda läget bortom hafvet, landets vidd och den mäktige katholske biskopen i Åbo, som satte sin ära uti att föra Finlands talan, gåfvo detta land i många hänseenden en fristående ställning gentemot Sverige. Detta förändrades, när valriket förvandlades till arfrike. Från Gustaf Wasas tid blef Finland en verklig provins under Sverige, men en provins, som vid Helsingfors landtdag år 1616 talade sitt fria språk till Sveriges folk och alltid ansågs för rikets andra hufvuddel.

Under medeltiden var landet tidtals ett hertigdöme, sedan Johan III ett storfurstendöme. Det styrdes af höfdingar i fästena Åbo, Tavastehus, Wiborg, Raseborg, Kastelholm, Kumogård, Korsholm och Olofsborg eller Nyslott; men Kuustö var biskopsborg. Deraf utbildades sedermera, med många förändringar, landets åtta län, som styrdes af landshöfdingar, och den högsta förvaltningen anförtroddes slutligen åt en generalguvernör. Det moderna samhället stadfästades i Finland af Gustaf II Adolf och organiserades »i grefvens tid» af Pehr Brahe. Svensk lag hade efterträdt de äldsta hedniska rättsbruken, och denna lag var så fast byggd på frihetens grundval, att inga missbruk, intet prestvälde, intet militärvälde, intet adelsvälde förmådde kullkasta dessa stora principer af menniskorätt och jemnlikhet inför lag, i hvilkas skydd Finlands folk har vuxit sin framtid till möte. Träldomen, som aldrig var tryckande, afskaffades redan år 1335. Medan hela det öfriga Europa burit lifegenskapens fjettrar, delar Finland med Sverige och Norige den äran, att aldrig hafva böjts under detta nesliga ok. Sedan år 1335 är hvarje man, som beträder dess jord och njuter skydd af dess lagar, en fri man.

Katholska kyrkan, organiserad af Hemming och kulminerande under Magnus Tavast, uppträdde i Finland, efter de första blodsdopen, mild och fruktbärande för landets kultur. Biskoparne i Åbo utvisa en sällsynt rad af värdige, fosterlandsälskande män, och de få klostren, bland hvilka fransiscanerklostret i Raumo och brigittinerklostret i Nådendal voro de berömdaste, inverkade välgörande genom skolor och milda stiftelser. Katholska kyrkan i detta land föll för politiska stormar, älskad af folket, icke, såsom i andra länder, föraktad för hersklystnad och sedeförderf. Reformationen kom utan stormar; – en fattig magister, Peder Särkilaks, är dess ende kände sakförare; men den behöfde ett sekel att rotfästa sig. Hela 16:de seklet var ett öfvergångsskifte, fullt af stora, men ännu oklara reformtankar, vacklande i politiken, som i religionen. Finland tycktes snarare gå tillbaka, än framåt, men när idéerna hade klarnat i Gustaf II Adolfs, Christinas och de tre Carlarnes tidehvarf, visade sig den evangeliska kyrkans mäktiga inflytande. Kyrkan hade nu blifvit folkets; hon genomträngde lifvet i alla riktningar, hon skapade en literatur, hon invigde ett universitet, hon lärde hvarje barn i Finland den rara konsten att läsa. Agricola gaf det finska språket medborgarerätt i religionen, tryckpressen och den allmänna bildningen. Juusten uppritade grundlinierne till Finlands häfder. Rothovius uttalade välsignelsen öfver Åbo akademi. Gezelierne organiserade kyrkan på klippfasta grundvalar.

Sveriges store konungar lyftade äfven det finska folkets sjelfkänsla. Med sitt kallblodiga lugn, sin sega kraft och sitt dödsföraktande mod, blefvo Finnarne i denna stormiga tid ett af Europas främsta krigarefolk. Deras stridshästar ha druckit ur Donau och Rhen, ur Weichseln, Nevan och Moskva-floden; deras mörka leder ha bestått kampen mot Pappenheims Walloner, Kronenbergs »oöfvervinnerlige», Johan Kasimirs polske husarer; deras ben hvitna på nästan alla Europas slagfält ända ned till Ukrän. Den verld, som nu nästan glömt deras namn, har engång darrat för deras bekanta stridsrop: hakkaa päälle (hugg in)! Ur deras skogar framgingo store härförare, i en sednare tid äfven berömde statsmän. Men deras varaktiga ära förblef dock alltid att bryta bygd i nordens ödemarker.

År 1721 begynte ett nytt tidehvarf, när Finland vid Sveriges sida var en republik, hvars president kallades konung. Man hade förlorat makten, men tröstade sig med friheten. Det var nyttans tidehvarf. Man utdikade mossor, sprängde grufvor och anlade fabriker. Finland gick framåt, oaktadt två dåraktiga krig, och begynte nu äfven att alstra vetenskapsmän.

Omsider återstod af frihetstiden endast namnet, och Gustaf III:s glänsande dagar grydde. Finland uppblomstrade, städer byggdes, handelsflaggan svajade öfver alla haf, och sången begynte ljuda på Auras stränder. Men ännu engång utbrast, mellan Gustaf III och Catharina II, en djerf kamp om herraväldet i norden. Finland blef ånyo dess skådeplats, – såg segrar och nederlag, såg konungen förrådd vid Anjala, hämnad genom Förenings- och Säkerhetsakten, dödad af Ankarström. Den stora revolutionens böljor begynte att från Paris gå ut öfver verlden. Franzén och Choræus helsade mensklighetens pånyttfödelse med hela ungdomens glöd, men från thronen såg man endast det röda spöket och sökte bekämpa det med fjettrar på tankens frihet. Trofast som alltid, stod dock Finland vid den unge Gustaf IV Adolfs sida, glömmande hans förvillelser och hans politiska dårskaper, för att endast minnas sin pligt. Då var den tid kommen, när Napoleon och Alexander I för ett ögonblick räckte hvarandra handen i Tilsit 1807, och detta handslag bestämde Finlands öde. Gustaf IV Adolf skulle straffas för sitt hat mot Napoleon, men i verkligheten var det en sekulartanke, som nådde sin fullbordan, när de ryska härarne i Februari 1808 inbröto i Finland och detta land, efter det hjeltemodigaste försvar, blef förenadt med Alexander I:s omätliga rike.

Innan Sverige ännu, öfver en fallen thron, undertecknade freden i Fredrikshamn, som den 17 September 1809 afträdde Finland till Kejsaren af Ryssland, hade denne sammankallat landets ständer i Borgå och der, i en statshandling, som äger den folkrättsliga karakteren af ett fördrag, afslutadt mellan fristående kontrahenter, tillförsäkrat Finland bibehållandet af dess konstitution och grundlagar, mot vilkor att storfurstendömet i öfrigt skulle vara oskiljaktigt förenadt med det ryska kejsaredömet. Å sin sida hade Finland svurit Kejsaren, sin Storfurste, trohetsed, och på detta fördrag grundar sig dess statsrättsliga ställning.

Från denna tid ingick det finska folket, »upphöjdt bland nationernas antal», på nya banor. Gammalt till ålder, är det i sin politiska utveckling ännu ganska ungt, och hvarje utsäde behöfver tid att gro. Från 1809 till 1863 var den byråkratiska period, när administrationen var allt, men ständernas röst förstummad. År 1863 förnams ånyo folkets konstitutionela röst på den landtdag, som dess högsinte Storfurste då sammankallade, för att fylla femtioåra luckor i lagstiftningen, och 1869 erhöll Finlands konstitution, genom samma höga initiativ, de periodiska landtdagarna. År 1812 flyttades landets hufvudstad och 1828 dess universitet från Åbo till Helsingfors, der de särskilda statsinstitutionerna efterhand antagit sin nuvarande form.

Det finska folket i ethnografisk betydelse är det, som i språk och härkomst räknas till den genuina finska folkstammen, nemligen de numera förbrödrade Karelarne och Tavasterne, jemte afkomlingar af Lappar, Qvener och Ester. Det finska folket i historisk, nationel och politisk betydelse är Finlands folk, hvartill räknas, vid sidan af de förstnämnda, ett antal sedan urminnes tid i landet bosatte svenske kolonister, jemte naturaliserade afkomlingar af andra nationer, förnämligast Tyskar och Ryssar.

Den svenska kolonisationen fördelar sig i tre hufvudgrupper. Äldst är den Åländska, dernäst den Nyländska, sist den Österbottniska.

Den genuint finska befolkningen är till antal vida öfvervägande, hvarför det också är den, som påtryckt nationen dess allmänna karaktersdrag och yttre typ: – den medelstora, axelbreda, muskulösa gestalten, den grå hyn, det bruna håret, den lugna, tröga hållningen, det allvarliga, begrundande lynnet och denna långsamhet i all uppfattning, hvarifrån folkets framstående fel och framstående förtjenster härleda sig.

Den genuint svenska befolkningens ringare antal har vunnit en betydelse genom landets politiska ställning och Sveriges högre kultur. Sedan 16:de seklet, när samtalsspråket äfven ibland de högre och högsta samhällsklasserna för det mesta var finskan, har bildningen i Finland talat svenska, när den icke talat latin. Men ställningen är sedan 1809 mycket förändrad. Kastad tillbaka på sig sjelf, har Finland nödgats inom sig söka innehållet och uttrycken för sin kultur, och den mäktiga väckelse, hvilken genomgår verlden i nationaliteternas tidehvarf, har gripit äfven det finska folkets härtills stumma massa. Sedan Lönnrot samlade och ordnade den finska folkdikten i Kalevala; sedan Castrén lyckats hopfoga den finska mythens, den finska folkstammens spillror och andra varmhjertade arbetare utbildat en börjande literatur på finska språket, har denna naturliga fordran på likaberättigande i alla kulturens och samhällets områden, hvilken motståndarne kalla fennomani, blifvit oemotståndlig. Men på samma gång, och likasom för att värna den vexande finska folkanden mot en vådlig ensidighet, har Försynen sändt detta land en skald af första ordningen, som inflätat svenskt språk och tradition i fäderneslandets skönaste hjelteminnen. Lönnrot och Runeberg, Kalevala och Fänrik Stål, – se der hela det finska folket, sådant det var och sådant det är! Hvad Herren Gud i många sekler så landfast sammanfogat, det skall menniskan icke fåvitsk åtskilja. Två haf famna ett land; två strömmar i andens verld sammanflyta i ett folk. Vare det ett och förblifve ett.